Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bioagrafier och memoarer’ Category

Rabbit-proof fenceDet är inte lätt att hitta litteratur från Australien som uppfyller Feministbibliotekets kriterier. Jag har letat, men inte funnit mycket och då har jag ändå en feministisk svensk vän som bor och arbetar där som jag har frågat. Jag skulle kunna konstatera att Australien är ganska långt från att vara världens mest jämställda västland. Rabbit-proof fence (som är översatt men där titeln av någon outgrundlig anledning inte är det) tyckte jag ändå skulle kunna passa. Den bygger på en sann historia om barn med en aboriginsk mamma och en vit pappa. De tvångsomhändertogs för att anpassa sig till ett liv som vita.

Det var 1930-tal och den australiensiska regeringen såg att det fanns aboriginska kvinnor som födde halvvita barn. Dessa barn skulle inte behöva växa upp i naturen som ociviliserade människor, utan de ansågs ha större intelligens och tvångsomhändertogs därför. Molly är Doris Pilkingtons mor och hon var 14 år när hon fördes bort tillsammans med en syster och en kusin. De vantrivdes som de flesta andra, men Molly bestämde sig för att fly. Med fara för sina egna liv vandrade de i nästan två månader innan de återfann sina nära och kära. Kaninstängslet, som boken titel syftar på, var ett stängsel som gick tvärs igenom hela Australien i syfte att hålla kaniner borta. Flickorna visste att bara de hittade det, så skulle de hitta hem.

Boken uppfyllde inte riktigt mina förväntningar. Den är kort, men nästan halva boken handlade om andra saker än om de tillfångatagna flickorna. På 180 sidor får vi även en lång bakgrundsinformation om aboriginernas historia. Det var synd eftersom berättelsen om flickornas flykt är stark och förtjänar en egen bok. Jag läste slött igenom halva boken, för att i de två sista kapitlen vara helt hänförd. Den är läsvärd, men kanske ska man istället se filmen? Den kanske handlar mer om tillfångatagandet och flykten.

Read Full Post »

Med högklackade skor i Sibiriens snöJag har läst något av det mest gripande på länge. Sandra Kalniete har skrivit om sin familj och varför både hennes far och hennes mor deporterades från Lettland till Sibirien. Själv föddes hon 1952 i byn Togur i Sibirien. 1957 fick familjen äntligen tillstånd att återvända till Lettland. Då hade hennes mamma varit fast i 16 år och hennes pappa i åtta.

Historien börjar med Kalnietes farfar och morfar, för det är deras gärningar som är orsaken till att resten av familjerna ska deporteras. Det spelar ingen roll att farfadern var en skitstövel och farmodern hade tänkt skilja sig länge. En skilsmässa hade inte hjälpt henne och hon var för evigt stämplad som en medlem i en banditfamilj, liksom sonen, Sandras far. Brotten som Sandras farfar respektive morfar gjort sig skyldiga till var att de var förrädare till Sovjetunionen.

Det mest gripande i berättelsen är delen då Sandras mamma och mormor, Ligita och Emilija, kommer till Sibiren 1941. Då präglas tillvaron av svält och köld. Emilija förlorade sin nästipp då denna förfrös och sedan ruttnade och föll av. Ligita får möjlighet att återvända till lettland sommaren 1948. Hennes mor blir kvar då detta erbjudande endast gäller dem födda efter 1925. 1950 blir hon återigen deporterad och hon hinner aldrig återse sin mor som dör endast några månader innan. Samtidigt som Ligita deporteras för andra gången kommer Sandras far, Aivars, till Sibirien. Han är elektriker och lyckas få ett ganska drägligt arbete med hyfsad lön. Han gifter sig med Ligita och tillsammans får de Sandra. De och Aivars mamma bor tillsammans tills de får återvända till Lettland 1957. Ligitas bröder, som undslipper deporteringen, lyckas fly utomlands och skickar vackra kläder till sin syster och hennes familj. En liten rikedom som lyckas hålla familjen på fötter. Tillvaron är dräglig, men hatet mot kommunismen och regimen som gjort dem ofria, skulle ingen av dem någonsin komma över.

Otaliga böcker har skrivits om andra världskriget och nazisternas förbrytelser och det är viktigt att även kommunisternas förbrytelser belyses. Fler och fler känner nu inte bara till Auschwitz, utan även Gulag, men kunskapsluckor finns fortfarande. Våra grannar balternas öde är ändå för många okänt och därför är böcker som den här så otroligt viktiga.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis

Read Full Post »

Kära fröken PetriEn av de böcker som ingick i avskedsgåvan från Liberala Kvinnor var den här om Anna Petri, en känd litteraturrecensent och kulturpersonlighet från början av förra seklet. Författaren Gunnar Petri är hennes kusinbarnbarn.

Anna Petri föddes 1883 i Linköping. När hon var nio år gammal upptäcktes det att hon hade en ovanlig sjukdom som förlamade hennes ben och armar. Torts att hon fick möjlighet att träffa Sveriges bästa läkare kunde de inte hindra att sjukdomen tog över hennes kropp. Det stannade vid att hon kunde använda ena handen hjälpligt. Hon fick ingen möjlighet att gå i skolan, men hon lärde sig först av sin far och sedan själv och hon kom att bli en framstående kulturpersonlighet i Östergötland. Hon hade många kända kontakter. Ellen Key, Verner von Heidenstam och Karin Boye var några som ingick i hennes bekantskapskrets.

Det var intressant att läsa denna lilla bok om en person jag tidigare bara hade hört namnet på. Ett litet stycke kvinnohistoria från början av 1900-talet. Och en liten historia om en kvinna som lyckades bli framgångsrik på den tiden trots att hon var tvungen att leva ett liv i rullstol.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis, Corren

Read Full Post »

Bara en flicka är Lise Nørgaards självbiografi. Här finns en stor portion Matador och en stor portion Volmer och den som inte hade det på känn innan förstår att en hel del av det hon skrivit om är självupplevt. Biografin spänner sig endast över hennes barndom och kritiken mot borgarklassens seder och bruk finns i texten och fanns hos henne redan som liten flicka.

Förutom roligt skildrade barndomsminnen är det en bok om hur hon blev feminist. Orsaken är hennes mamma. Modern Olga var rik och självständig och det var genom henne som fadern Hans kunde bli en framgångsrik grosshandlare. Trots att de var gifta hade Olga kvar sin affär och hon jobbade heltid. Hennes syster tog hand om hemmet och barnen. Hans skulle dock med tiden byta åsikt i frågan om vad kvinnor gör bäst nytta och tyckte att Olga skulle sluta jobba. Barnen blev otroligt förvånade den dagen hon föll för trycket. Hon hatade egentligen livet med de andra hemmafruarna, men tillslut valde hon ändå den vägen. Lise kunde aldrig glömma det.

Rolig på ett nørgaardskt sätt och jag är glad att jag läste den, men nu räcker det nog på ett tag att läsa om familjerna i Matador. Karaktärerna från den serien har dock framställts i en något annorlunda tappning varje gång.

Read Full Post »

Med risk för att verka tjatig så kommer här ytterligare en hyllning till en av Olika förlags böcker. Orättvist! är en underbar bok om två syskon som känner sig orättvist behandlade. Nu har jag bara ett barn, men jag miss min egen barndom och hur det var att varas storasyster och det är klart att det många gånger kändes orättvist att brorsan fick åka vagn när jag var tvungen att gå. Halva boken ser det ur storasyskonets negativa perspektiv och andra hälften om vilka fördelar det är att vara äldre. Båda känner sig orättvist behandlade, men på slutet förenas de två syskonen.

Boken handlar om två syskon och som på så många andra barn så är det inte så tydligt vilket kön de har. Underbart befriande! Dessutom kallas de Storskrot och Lillskrot. De har helt enkelt det kön som barnet själv väljer. Jag tycker också om rytmen i texten. Den är inte på rim, men har ändå ett flyt jag kom in i efter ett par genomläsningar. Jag rekommenderar boken till alla småbarnsföräldrar, men allra särskilt till att som har fler än ett barn.

Läs mer: Olika, Adlibris, Bokus, Skånskan, Barnboksprat

Read Full Post »

Maria Marcus är en dansk feministisk profil och hon var på sjuttiotalet aktiv i rödstrumpe-rörelsen. Det måste ses som en dansk motsvarighet till Grupp 8. Det var rödstrumporna som åkte på sommarläger på Femø, ett läger som Ebba Witt-Brattström berättat om i sin biografi och som hon kanske såg en aning för avslappnat och naket för hennes smak.

Boken om den danska feministiska rörelsen på sjuttiotalet, är en subjektiv berättelse i punktform. Precis som en abc-bok för barn är detta en bok som ger dig en inblick i kampen utifrån nyckelord, ganska många sådana. Aktioner som ledde till mer uppmärksamhet och praktiska saker såsom hiss i tunnelbanan och många berättelser kring politiska ställningstaganden.

Det var roligt att läsa den här boken som personalen på Politikens bokhandel i Köpenhamn stack till mig när jag frågade om dansk feministisk litteratur. De hade ingen aning och verkade aldrig ha fått frågan, men en av dem föreslog den här. Jag håller ju inte med om allt politiskt eftersom Maria Marcus är socialist, men roligast var nog hennes brinnande engagemang för fritt hasch. En mycket trevlig historielektion i min Norden-utmaning helt klart!

Läs mer: Adlibris

Read Full Post »

Höstens feministiska snackis kan man väl säga att det har blivit. Caitlin Morans How to be a woman har översatts till svenska (Albert Bonniers Förlag) och författare har deltagit i både Skavlan och Babel och en och annan morgonsoffa. Jag tyckte att det var jättekul att boken jag hade i min hand på engelska inte var en i raden av alla feministiska böcker jag läser från andra länder som får svenskar tar del av, utan faktiskt en bok som numer finns på svenska. Jag läste den dock på engelska eftersom det blev resultatet av en omröstning här och på Facebook.

Caitlin Moran går igenom sitt liv från tonåren, genom yrkeslivet och som mamma och sin syn på kvinnor och könsroller. Hon tycker inte att det är ofeministiskt att ha städhjälp och hon kallar sitt könsorgan för ”cunt” (typ grövre än ”fitta”). Hon förespråkar orakade kön och stora trosor. Och visst, det är kul och jag håller med om det mesta, men det har skrivits om det förut. Det är långt mellan hennes politiska poänger och det gör att det känns lite som att boken kommer i fel tid. Har vi inte kommit längre? Är feminism fortfarande rätten att bära bekväma underkläder?

Jag skrattade ibland och jag nickade igenkännande flera gånger, men jag tyckte inte att det var helt nyskapande. Varför just den här boken har översatts vet jag inte, men jag är trots allt glad att den har det. Jag är glad att fler kan ta del av humoristisk skrivna biografier av feminister. Det behövs, även om det för en insnöad feministisk bokslukare som jag inte är det mest revolutionerande jag läst på länge.

Läs mer: Adlibris (svenska), Bokus (svenska), Adlibris (engelska), Bokus (engelska), DN, Bokhora

Read Full Post »

Older Posts »