Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Drama’ Category

De onödiga munnarnaSimone de Beauvoir är mest känd för sina filosofiska och skönlitterära verk, men hon har skrivit ett drama, De onödiga munnarna. Pjäsen sattes upp första gången 1945.

Handlingen utspelar sig i Vaucelles i Flandern på 1300-talet. Det är fattigt och befolkningen svälter. För att vinna det pågående kriget måste något göras. Det högsta rådet beslutar sig för att göra sig av med alla onödiga munnar och ge mat till de som behöver det, de som gör något för staden. Första aktens slutreplik:

Rådet har beslutat att göra sig av med alla onödiga munnar. Imorgon, innan solen går ner, kommer man att jaga ner invalider, gamla och barn i vallgravarna. Och kvinnorna.

Det är en otroligt starkt berättelse och den är mycket kritisk mot det dåvarande samhällets syn på kvinnor och kvinnor som bidrar till samhället. I 1300-talsmiljö tar de Beauviour upp moderna strukturer, om än i en något övertydlig kontext.  Det är träffsäkert och det är rakt på sak. Det är en kort och gott en otroligt bra pjäs som jag gärna hade sett uppsatt på en teater.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Rosenlarv

Read Full Post »

Pjäsen Dissekering av ett snöfall ingår i en samling, Medealand och andra pjäser (2012), men jag väljer att recensera varje pjäs var för sig.

Pjäsen handlar om drottning Kristina, men är förlagd till en modern miljö. Hon vill inte alls ha makt och vill definitivt inte gifta sig. Hon samtalar med sin mor, sin döde far och med ”makten”. I Stridsbergs version är den drottning Kristina-inspirerade huvudpersonen självständig, lesbisk och ointresserad av makt. Stridsberg har skapat en lite obstinat och bortskämd tonåring i rollen som konungaflickan.

Det feministiska budskapet är tydligt, nästan övertydligt, men jag tyckte ändå att den verkade spännande. Jag gillar idén att förlägga historiska personer och händelser till en modern miljö, vilket jag har sett flera gånger förut på teaterscener, men det kan då också, som sagt, bli en smula övertydligt budskap.  Jag ser att den går på Dramaten just nu. Kanske borde jag se till att gå och se den!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Om pjäsen: SvD

Read Full Post »

Pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika ingår i en samling, Medealand och andra pjäser (2012), men jag väljer att recensera varje pjäs var för sig.

Det var för pjäsen om Valerie Solanas som gjorde att jag lånade boken. Jag blev inte besviken. Det var en fantastisk pjäs om en psykiskt störd kvinna som inte viker en tum från sina ideal. I pjäsen ligger hon på sin dödsbädd och livet passerar revy genom olika scener. Det är inte en skönmålning av Solanas gärningar eller åsikter och det är inte heller en amerikans snyftare där hon förlåter sin far. Det är en stark berättelse om hur ett manssamhälle kan slå fruktansvärt hårt mot en individ.

Det var en pjäs där man småfnissar, men där skrattet definitivt fastnar i halsen. Det mest tragikomiska inslaget är Daddys girl, det Solanas kallar kvinnor som lever efter mansnormen, som skriver en avhandling om henne. Daddys girl påstår hela tiden att hon är på Solanas sida, men Solanas bara hånar henne och bryr sig inte om vad som kommer att skrivas om henne för eftervärlden. Daddys girl spelades tydligen av Alexandra Rapaport och det hade varit fantastiskt kul att se!

Läs mer: Dramaten, Adlibris, Bokus, Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Recensioner av pjäsen: SvD, Helsingborgs Dagblad

Read Full Post »

Pjäsen Medealand ingår i en samling, Medealand och andra pjäser (2012), men jag väljer att recensera varje pjäs var för sig.

Stridsberg har gjort en pjäs av den försmådda hustrun Medea, vars man har lämnat henne för kungens dotter. Medea från Euripides gamla tragedi mördar återigen sina barn i förtvivlan och i Stridsbergs version är hon en mamma som förlorat allt och därmed inte tror att hon kan ge sina söner ett bra liv. Istället för att låta dem växa upp hos son far och prinsessan, dödar hon dem.

Det är inte samma sak att läsa en pjäs som att se den, men jag den här pjäsen vill jag inte se. Jag är för blödig dödande av barn är inget jag klarar av nu. Jag tycker ändå att Stridsberg gör ett bra porträtt av Medea och pjäsen har ett tydligt feministiskt budskap. Även om tiderna är långt annorlunda idag så finns det även spår av den tragiska historien i vårt samhälle idag. Fäder överger sina familjer för nya kvinnor och kvinnor blir lämnade att försörja sig och sina barn själv. Sådant sker här och nu och det har blivit bättre, men alltför många barn växer upp med frånvarande pappor.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Recensioner av pjäsen: DN, SvD

Read Full Post »

Pjäsen Familjelycka skrev 1891 och sattes upp samma år. 2007 gav förlaget Rosenlarv ut den på nytt i samarbete med Östgötateatern och Riksteatern.

Familjen i pjäsen är en traditionell borgerlig familj i slutet av 1800-talet. Föräldrarna är personer av sin tid och håller hårt på traditionerna. Deras fyra barn, tre flickor och en pojke, är moderna ungdomar som vill bryta mot gamla normer. De gör så också bakom föräldrarnas ryggar. De studerar, blir förälskade och accepterar ett oäkta barn. Pojken bidrar till förfallet genom att låna sin syster pengar till studierna.

Av de pjäser som Rosenlarv gett ut såhär över 100 år senare, är Familjelycka långt från den bästa. Dock är det en rolig berättelse med skarp kritik mot rådande normer i samhället och det gör den imponerande och jag hade mer än gärna gått och sett den om den sattes upp idag.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Frida Stéenhoff skrev många dramer under pseudonymen Harold Gote. Den smala vägen skevs 1910, men sattes aldrig upp under Stéenhoffs livstid. 2008 sattes den tillslut upp på Stockholms Stadsteater. Boken är utgiven efter ett samarbete med det feministiska bokförlaget Rosenlarv och Stockholms Stadsteater.

Den smala vägen är en pjäs om kvinnor och barns rätt i samhället. Aina Rosdal vill inte att hon och hennes man ska ta emot ett arv efter Ainas bror. Hon tycker istället att arvet ska gå till broderns oäkta son som bott hos sin far i hela sitt liv. Ainas make vägrar så länge det inte finns ett testamente. Aina ger inte upp och engagerar sig politiskt för oäkta barns rättigheter. Pjäsen slutar med att testamentet återfinns och den oäkta sonen ärver allt samtidigt som maken accepterar förlusten av förmögenheten utan omsvep.

Den uppenbara kritiken i boken är de oäkta barnens rättigheter, men det finns även en kritik mot att kvinnors plats är i hemmen. Flera gånger gör sig Ainas man sig lustig över fruns politiska engagemang och han påpekar också att kloka män har stiftat lagarna och de bör därför inte ifrågasättas. Det är en fantastik pjäs med en medryckande handling. Än en gång blir jag imponerad av en gammal svensk pjäs, skriven av en kvinna som knappast uppmärksammats för mycket i svensk litteraturhistoria, och som nu är utgiven på Rosenlarv förlag.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Alfhild Agrell är en av flera kvinnliga 1800-talsdramatiker som Rosenlarv förlag har uppmärksammat. Många kvinnor skrev radikala dramer och spelades på teatrar runt om i Sverige, men har i dag nästan glömts bort.

Räddad handlar om Viola som lever i ett dåligt äktenskap med en frånvarande man och en elak svärmor i hasorna. Hon har inga pengar och kan inte lämna honom för då förlorar hon vårdnaden om sitt barn. Hennes skyddsling från förr, en farbror, ger henne pengar och när alla kräver att hon ska ge dem till sin man för att han ska lösa sina skulder, vägrar hon och bryter tystnaden och säger sanningen om vad hon anser om sitt liv. Alla blir chockade, inte minst mannen.

Kritiken mot äktenskapet och vilken fälla det kunde vara för kvinnor präglar den här pjäsen och jag tyckte att den var fantastisk. Jag hoppas att den kommer att spelas igen och jag älskar det arbete som Rosenlarv lägger ner på att uppmärksamma dessa skatter vi har i vår litteraturhistoria.

Läs mer: Rosenlarv, Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Older Posts »