Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Sibiriens kalla famnMalle Kivikas är född i Sverige men har estniska rötter. Hon har skrivit en bok med tolv berättelser om män och kvinnor från Estland som deporterats till Sibirien under Sovjetunionens ockupation. Den här recensionen avser i första hand berättelserna från de sex kvinnorna som är med i boken. Utöver dessa så var det flera män i boken som var barn under deporteringen och därmed kan berätta kvinnorna och barnens historia. Kvinnorna och barnen skildes från männen och många män sköts ihjäl eller levde under värre förhållanden, men på den här bloggen uppmärksammar jag kvinnor och därför lämnar jag männens öden här.

Den 14 juni 1941 började deporteringen av bland andra balter till Sibirien. De flesta historierna i boken börjar ungefär på samma sätt; det är sommar, de har ingen aning och de blir hämtade mitt i natten och satta i trånga boskapsvagnar. Livet i Sibirien var olika beroende på vart man hamnade och vad man tvingades göra, men de flesta som kommit dit har svultit och frusit. Alla har de sett nära och kära dö omkring dem. De flesta har en far de inte vet vart han tagit vägen. Någon klarade vintern för att hon lärde sig sticka och kunde sitta inne. Någon annan fick oväntad hjälp från lokalbefolkningen. Alla har idag ärr i själen som aldrig försvinner.

Det är en otroligt gripande bok om Sovjetunionens brott mot sina medborgare. Den är dock lite ojämn. Vissa historier är mycket välskrivna medan andra känns lite hastigt nedskrivna. Ett och annat faktafel har smugit sig in och förvirrar för läsaren. Allt som allt rekommenderar jag den varmt. Det är en viktig bok.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Maria är en liberal kvinna med förkärlek för England och som är bosatt i Skaraborg. Hon gillar triathlon och yoga och tycker att jämställdhet är viktigt. Mest tycker Maria om brittiska saker såsom hennes man och hennes barn.


Jag har läst boken Ladies som är en bok på svenska om excentriska engelska damer, skriven av en svensk man. Vad som gjorde att jag köpte boken var att jag visste lite av en del av kvinnorna medan andra bara var namn som jag hört talas om. Några av de mer välkända namnen är Jennifer Paterson and Clarissa Dickson Wright, Mary Whitehouse and Lady Diana Cooper. Men oavsett om man känner igen damerna eller inte så är det värt att läsa om dem.

Jennifer och Clarissa var del av duon ”Two fat Ladies” som spelade in en serie matlagningsprogram under 90-talet. Med deras något politiskt inkorrekta kommentarer och samtalsämnen och recept där man inte snålade på smör eller vispgrädde, var de ett udda men uppskattat inslag i TV tablån. Lady Diana Cooper är en av bokens flera överklasskvinnor som föddes utan någon egentlig uppgift förutom att gifta sig och skaffa barn, men som hade alldeles för mycket intelligens/energi för att nöja sig med det.

Författaren har valt att skriva om kvinnor som han tycker är excentriska och som har roliga historier att berätta om. De levde i en tid och kultur som är så totalt främmande från vår, så att skilja på vad som är fakta och vad som är rent skvaller är svårt. Om du sträckläser böcker blir det dessutom lite svårt att hålla isär både karlar, familj och annat löst folk. Det var en trevlig bok, men jag tyckte att det ibland blev lite tjatigt och jag saknade bilder på kvinnorna. Kanske är det bara jag, men om jag lade ifrån mig boken så var det lite segt att fortsätta utan att kika bakåt vem som var vem.

Läs mer: Atlantis, Adlibris, Bokus, DN, Expressen, GP, SvD, Dagens bok

Read Full Post »

Då var jag äntligen klar med den här boken som jag enbart läste för att jag var sugen på att inkludera Grönland i min Norden-utmaning. Den var inte jättespännande, men jag lärde mig ändå ett och annat, som till exempel att de grönländska kvinnorna inte själva krävde rösträt utan det var något som gavs dem ändå (1948).

Navaranaaq og andre är en berättelse om de grönländska kvinnornas historia. Navaranaaq var en kvinna i en legend som var handlingskraftig, men brutal. Enligt Vebæk säger berättelsen mycket om den grönländska kulturen. Idag bygger den grönländska historien inte bara på legender och för att berätta den verkliga historien intervjuar Vebæk grönländska kvinnor. Kvinnorna representerar många olika områden som arbetare inom sälfångsten, politiker, konstnärer och författare. Vi får också en historik över när det var möjligt för kvinnor att utbilda sig på Grönland. Tidigare fanns de bara två möjligheter för kvinnorna, gifta sig eller bli tjänstefolk i danska familjer. Idag är möjligheter mycket större.

Jag antar att när den här boken är återlämnad till Stadsbiblioteket kommer den at åter förpassas till magasinen för att stanna där. Inte nog med att boken är rörig (den är på danska så det är möjligt att jag skulle uppfatta den annorlunda om jag läste på svenska), den är också okorrad och innehålla många stil- och layoutfel (som att halva boken är skriven med svenskt ö och halva med danskt och att kapitlen inte stämmer överens med innehållsförteckningen). Förhoppningsvis finns det bättre böcker som berättar grönländska kvinnors historia.

Read Full Post »

1976 skrev historikern och feministen Laurel Thatcher Ulrich en akademisk text där hon använde uttrycket Well-behaved women seldom make history (ung väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia) och efter det blev det en välkänd slogan som tyckts på åtskilliga muggar, klistermärken och t-shirts. I boken som bär samma titel som hennes numer legendariska slogan, försöker hon förstå och förklara dess innebörd.

I boken berättar hon om många kvinnor, som genom att inte bete sig som det förväntades av dem, har skrivit historia. Tre författande kvinnor återkommer hon ofta till och det är Christine de Pizan, fransk ensamstående mor på medeltiden som brukar räknas till den första feministen, Elizabeth Cady Stanton, ledare för suffragettrörelsen i USA på 1800-talet och Virginia Woolf. Deras verk Damernas stad, Eighty Years & More och Ett eget rum, är tre böcker som påverkat Thatcher Ulrich eget författarskap och står i centrum i boken. Hon berättar även om kvinnor som gjort uppror mot slavhandeln, Shakespeares döttrar och kvinnor som varit aktiva i den andra vågens feminism på 70-talet.

Jag köpte boken när den var ny i New York 2007 och det är en av fem surdegar jag lovat mig själv att läsa i år. Det var en intressant bok som jag är glad att jag läste. Jag köpte den för den roliga titelns skull och jag kan säga att jag inte blev besviken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Ibland tänker jag både en och två gånger innan jag recenserar en bok. Det här är ett sådant fall. Men så tänkte jag att en feminist som åker ner och rapporterar från propagandaföreställningen i Berlin sommaren 1936, definitivt är en bok som kan bidra till bättre självkänsla för kvinnor. Boken är en kvinnas, inte en manlig sportjournalists, iakttagelser av vad som föregick under OS där Hitler satt på läktaren. Rolf Yrlid har skrivit text kommentarer och ett efterord där han avvisar alla anklagelser om att Barbro Alving, eller Bang som hon kallade sig, skulle varit politiskt omedveten.

Bang var inte särskilt sportintresserad och hennes jobb under de olympiska spelen var att rapportera hem till dem som annars inte läste sportsidorna. Hon skrev i kåseriform om det hon upplevde och hon varvade sportresultat med beskrivningar om Hitler och Goebbels. Precis som Yrlid skriver i efterordet, så är det som läsare lätt att förstå den krypande känsla av obehag som alla demokratiskt sinnade personer måste ha fått. Men Bang lät det även smyga in en och annan känga mot rådande könsroller, till exempel då hon beskrev att hennes värdinna förväntades tillbringa all sin tid i köket, och hon beskrev också de olika kvinnliga atleterna och deras matvanor i en krönika (hon fick inte tillgång till den manliga olympiabyn eftersom hon var kvinna).

Nu är jag, till skillnad från Bang, oerhört sportintresserad och kanske därför älskade jag att läsa hennes krönikor. Det var en blandning mellan dåtidens sportresultat och 30-talshistoria, skriver på ett humoristiskt sätt. Dessa krönikor blev Bangs journalistiska genombrott och jag blev definitivt intresserad att läsa mer om och av henne.

Läs mer: SvD, Dagens bok (Tyvärr slut hos förlaget!)

Read Full Post »

Äntligen! Så känns det i alla fall när jag får boken om rösträttsrörelsen i min hand. Äntligen finns det en bok som går igenom hela rösträttskampen från början fram till 1919 då beslutet gick igenom i riskdagen. I Hedvalls bok får vi möta pionjärer från Fredrika Bremer till Elin Wägner, som alla kämpade för att kvinnor skulle ses som människor och få rösta.

Boken är rikt illustrerad med bilder och dokument från den tiden och detta gör att det inte bara är en bok att läsa rakt upp och ner, utan även en bok att bläddra i och ta del av all dokumentation. Boken handlar om den svenska rösträttskampen, men paralleller dras även till kapen i våra nordiska grannländer samt i Storbritannien där rörelsen var betydligt mer militant än i Sverige. De svenska rösträttskvinnorna tog avstånd från brittiskornas hårda kampanj och tryckte snarare på sin kvinnlighet genom att följa modet och sälja hemmakokt sylt för att få ihop pengar. Motståndarna målade oftast upp dem som fula och okvinnliga och man ville inte ge dem vatten på sin kvarn. I Sverige tryckte man också på särartstänket, att kvinnor hade något att tillföra politiken i egenskap att vara just kvinnor.

Vår rättmätiga plats är en fantastisk bok som alla borde ha hemma i sina hyllor. Den är en påminnelse om att den feministiska rörelsen har haft det betydligt tuffare än vi har idag. Vi har pionjärerna att tacka för mycket och jag blir påmind om att jag verkligen bör göra allt jag kan för att hålla kampen levande.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, DN, Expressen, SvD

Read Full Post »

Carl von Linné var en fascinerande man och en av de mest kända svenskarna någonsin. Han levde på 1700-talet och eftersom han var man fick han möjlighet att studera växter, vilket kom att göra honom världsberömd. Kvinnorna kring Linné handlar om de kvinnor, som liksom Linné, var intresserade av växter och studerade dem. Dock fick kvinnor på den här tiden inte tillgång till universiteten och mycket av studierna bedrevs hemma på den egna jungfrukammaren.

Vi får läsa om Linnés mor, fru och systrar, men boken innehåller även andra kvinnor som inspirerats av Linnés lära. Det är med andra ord inte bara kvinnor som känt och levt nära Linné. Den mest kända kvinnan i boken är Beatrix Potter, som använt sina kunskaper om växter när hon tecknat sina barnböcker (Pelle Kanin eller Tom Titten bland andra, för den som inte minns de fantastiska tekningarna från sin barndom).

En trevlig bok från ett trevligt förlag (Artéa, som ger ut böcker som ger avtryck i människors liv).

Read Full Post »

Older Posts »