Feeds:
Inlägg
Kommentarer

ÄlskarinnornaElfriede Jelinek fick nobelpriset i litteratur 2004. Hon är feminist och Älskarinnorna sägs vara ett av hennes mer feministiska verk. Den ingår i Feministbibliotekets kanon.

Vi får följa Birgitte och Paula, två ganska vanliga österrikiska kvinnor. Deras drömmar och mål är näst intill identiska. De vill träffa kärleken, skaffa barn och få ett hem att rå om. För att få det behövs en man. Båda två lyckas hitta en man och få bröllop och barn, men bara en av dem får det liv hon drömt om.

Jelinek använder ett barnsligt språk och skriver med en stor portion ironi. Det ljuva livet som kvinnorna längtar efter är i själva verket att träffa en man som bestämmer över dem och som får dem att känna sig förminskade. Men för vissa går det ändå bra, men det är slumpen som avgör vilket öde en kvinna får, enligt författarens krassa slutsats. Det är ingen tvekan om att detta är en feministisk roman som starkt ifrågasätter samhällets normer. Jag funderade lite över titeln, som jag först inte tyckte passade, men sedan blev det klarare. Det är genom att alltid ställa upp på sex som kvinnor kan fånga män. De var goda älskarinnor för att så småningom kunna få den sociala trygghet som äktenskapet betydde. Manliga strukturer står i vägen för kvinnors lycka är bokens sensmoral. Träffsäkert och fantastiskt bra. Pinsamt nog översattes den inte förrän 2008, fyra år efter att Jelinek fick nobelpriset.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Brombergs, DN, SvD, Nobelprisprojektet

Annonser

BlackoutDet var ett tag sedan jag läste den här boken, men den lämnade ett djupt avtryck hos mig. Det har varit svårt att släppa den och jag har tänkt många gånger att den borde finnas med i Feministbiblioteket.

Johanne Hildebrandt är på semester i Kroatien och hälsar på en vän. Vännen sticker och lämnar henne kvar. Det har  blivit krig. Någonstans på vägen hem får hon för sig att bli krigsreporter. Hon återvänder med en legosoldat som livvakt, men det går inget vidare. Sakta men säkert lär hon sig yrket och snart är hon en respekterad journalist mitt i smeten i Sarajevo. Hon återkommer några år efter krigsslutet och rapporterar från kriget i Kosovo.

Blackout är en gripande historia om kriget på Balkan sett ur en till en början oerfaren journalists ögon. Johanne Hildebrandt var helt orädd och respektlös och det var det som gjorde att hon blev så framgångsrik. Hon är en förebild och många journalister, män som kvinnor har mycket att läsa. I alla fall om man vill bli en framgångsrik krigsjournalist.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Försöker ni alltid att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller väntar ni hellre på de svenska översättningarna?

Jag läser helst på svenska. De senaste åren har jag försökt att läsa mer på engelska eftersom feministisk facklitteratur sällan översätts. När det gäller om jag kan vänta eller inte på översättningen så händer det att jag läser direkt på engelska, men för det mesta väntar jag in översättningen. Jag läser också mycket på engelska som inte är på originalspråk, för att författare från lite udda länder inte heller alltid översätts till svenska.

Nu har jag också utmanat mig själv att läsa mer på tyska, men det är inte för att ligga i framkant, utan för att öva på språket.

Der geteilte himmelI Berlin, där jag var i januari 2013, köpte jag fem böcker som jag ville läsa. Der geteilte himmel, den delade himlen, var den första romanen jag läste.

Rita vaknar upp på sjukhus efter en koma i augusti 1961. Hon berättar sitt liv för en medpatient. Hon var förlovad med Manfred, som valde att fly till väst. Han ville att hon skulle följa efter, men hon kände sig inte hemma i väst, utan återvände hem. Sedan byggs Berlinmuren och de skiljs för alltid. Rita försöker ta livet av sig och hamnar i koma. Det är det och kanske lite till som du får veta på baksidan av boken och det var ungefär det jag fick med mig av bokens handling.

Det var otroligt svårt för en person som inte är van vid att läsa på tyska att få med sig hela handlingen i den här boken. Först trodde jag att jag har lättare att läsa facklitteratur, men sedan så fröstod jag att det beror på att boken är i flera olika tider. Jag som inte förstår precis allt, hade svårt att hänga med när vissa saker utspelar sig i nutid och andra i dåtid. Men jag tyckte om boken och skulle gärna läsa den på svenska för en bättre upplevelse (men mig veterligen finns den inte översatt). Jag tycker om porträttet av Rita, som den samvetstrogna socialistiska medborgaren, men jag kan inte låta bli att tänka på att Wolf faktiskt levde i DDR och lyckades ta sig förbi censuren och bli utgiven. Det ligger liksom i bakhuvudet och skaver när huvudpersonen väljer bort friheten i väst och därmed även kärleken. Bortsett från den aspekten är Rita en kvinna som väljer sin egen väg och låter inte mannen styra sina livsval, och det var det jag tyckte bäst om med boken. Jag kommer definitivt att läsa mer av Wolf.

Neo

Igår tackade jag Liberal Debatt för ett fint samarbete som varat i tre år. Idag vill jag säga hej till Magasinet Neo, där jag numer är stående recensent.

På torsdag kommer ett nytt nummer och där finner ni två recensioner av mig. De som varit uppmärksamma kunde se att jag smygstartade i senaste numret där jag recenserade två tyska böcker, en med nya perspektiv på brotten inom Baader-Meinhofligan och den andra om tyska kvinnor på 50-talet. Dealen är att jag publicerar recensioner här när nästa tidning kommer ut. Alltså kommer jag att publicera de tyska recensionerna på torsdag. Ni som vill läsa mina recensioner tidigare kan köpa tidningen, eller ännu bättre – prenumerera!

Jag bör väl också säga några ord om att Neos VD och delägare, Andreas Ericson, är min man. Det är inte han som har frågat om jag vill skriva i tidningen och det är inte han som är min redaktör.

Följ etiketten Publicerad i Magasinet Neo.

Liberal DebattJag har varit stående recensent i Liberal Debatt i ganska precis tre år. Det har varit fantastiskt roligt, men nu går jag vidare mot nya utmaningar (mer om det i ett separat inlägg).

Jag fick frågan från Carl Lagerqvist, dåvarande redaktör, på Feministbibliotekets releaseparty om jag ville samarbeta med Liberal Debatt och skriva recensioner i varje nummer. Det ville jag såklart gärna. Efter ett år var det dags för Calle att gå vidare mot nya utmaningar (närmare bestämt till regeringskansliet) och Erik Åslin och Caroline Lundström tog över. De ville att jag skulle fortsätta och även om jag då precis blivit mamma kände jag att det skulle gå bra att fortsätta. Jag hade ett tämligen lugnt barn (det var då det!). Sedan har det rullat på och du kan klicka på etiketten Publicerad i Liberal Debatt om om du vill läsa alla recensioner jag skrivit för tidskriften.

Men nu är det slut. Arbetsbiens kärlek var min sista recension och det är inte utan vemod jag säger farväl till samarbetet. Jag kommer fortfarande att läsa tidningen och förhoppningsvis dyka upp på en och annan smygläsning när sådana ordnas.

Tack för detta samarbete Calle, Erik och Caroline!

 

Arbetsbiens kärlekAlexandra Kollontajs klassiska roman Arbetsbiens kärlek ingår i Feministbibliotekets litteraturkanon. Den har betytt mycket för feministerna på 70-talet, i alla fall här i Sverige. Det är egentligen en novellsamling, men de två första novellerna är på ett par tiotal sidor medan den tredje är på över 200. Denna recension berör den längsta delen som heter Vasilia Malygina.

Vasilia är en äkta kommunist och hon blir kär i Vladimir. Kärleken till det politiska systemet är stor, men kärleken till Vladimir är större. De förenas i äktenskapet, dvs de lever under äktenskapsliknande former, men gifter sig inte i lagens mening. Vasilia tycker att det är viktigt att leva som man lär, men upptäcker till sin förfäran att maken, som är direktör, får tag på vissa varor som inte andra får. När han också vill att Vasilia ska uppföra sig som en äkta direktörska blir hon än mer förbryllad. Men när han är otrogen blir hon svartsjuk och vill lämna honom. Hon går dock först tillbaka till honom när han ber henne om det, men hon är tveksam. Hon vill inte vara hans direktörska.

Det är inte bara en feministisk bok utan även en hyllning till den sanna kommunismen. Jag var oerhört skeptisk till en början, men mot slutet började jag verkligen känna att jag hade behållning av boken. Kollontaj kritiserade det kommunistiska systemet för att hon tyckte att de styrande inte tog hänsyn till kvinnorna och hon såg redan tidigt hycklarna och de som ändå ville sko sig på andra. Hennes kritik kom aldrig att hörsammas, hon blev istället för obekväm för regimen. Hon förespråkade äktenskapets avskaffande och det är för det hon har blivit en feministisk ikon och det är inte svårt att förstå att boken betytt mycket för den mer vänstervridna feminismen på 70-talet. Jag tycker absolut att boken är läsvärd än idag, som ett historiskt dokument. När det kommer till synen på sex och äktenskap, är Alexandra Kollontaj långt före sin tid.