Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Arkitektur’

Nu när jag har renodlat mitt projekt om kvinnor i världen så ska jag ge er kulturjakter från de länder jag har varit i. Ett land jag inte redovisat än är Ghana. Jag var där med tre kompisar från Liberala Ungdomsförbundet 2000 och vi skulle delta i valarbetet. Egentligen var det förbjudet för utlänningar att göra det, för Ghana var en diktatur på den tiden, men det var tillåtet att bära kampanjkläder. Vi skulle dock bli haffade av polisen en gång för just detta brott men inget mer hände än att vi fick följa med till polisstationen och ge en polis våra pass. Vi var oroliga, men vårt sällskap var det inte. Jag minns polisstationen och att det i princip var en lerhydda med två rum. Vi var i det ena och på dörren till det andra stod det ”cells”. Det var et hål i den dörren och vi kunde då och då skymta ett öga där. Det mest bisarra i hela historien var att ungefär 50 barn och några vuxna stod som en hejarklack till oss utanför. Vi var tyvärr lite för rädda för att se det komiska i det hela. Inget hände som sagt och enligt dem vi träffade där så ville polisen bara markera genom att jävlas med oss.

Ghana är ett land där jag träffade förhållandevis få kvinnor. Alla vi träffade där organiserat var män, om de inte var flickvänner, fruar eller mammor till någon av dem. Kvinnor arbetade som servitriser och i små kiosker, men män dominerade helt klart det offentliga livet. Som ni kan se på bilderna nedan så är kvinnor inte inlåsta för de finns i vimmel och folksamlingar, även om majoriteten var män.

John Kufuor - Ghanas blivande president

Det var den här mannen som skulle vinna. John Kuffour, ledare för det liberala partiet och det demokratiska alternativet. Han tillträdde som president efter en andra valomgång i januari 2001. Hans anhängare sa under valkampanjen att om valet bara är 80% rent spel så vinner de. Det var väl ungefär så det blev. Inte helt rent spel från den sittande regeringen, men de förlorade trots det. Och Ghana blev en demokrati. Den här bilden är tagen på ett valmöte i en stad i Ghana, troligtvis någon av tvillingstäderna Sekondi eller Takoradi. Jag gick möjlighet att träffa honom i hans hem senare, men då togs uppenbarligen inga bilder. Han lovade då att han skulle göra statsbesök i Sverige om han vann, något han mig veterligen inte har hållit.

Jag kan också berätta att hans motståndare i valet 2000 hette John Atta-Mills. Han skulle senare komma att ta tillbaka makten, men demokratin överlevde det. Han vann ytterligare ett val innan han hastigt och oväntat gick bort 2012. John Kuffour lever fortfarande.

Jag och Anne-Lie i en partilokal i Accra

Första dagen fick vi besöka en partilokal för att bli dressade inför valkampanjen. Här ses jag och Anne-Lie i nya t-shirtar. En snusnäsduk med samma motiv ingick också i kampanjoutfiten. Denna extremt moderna vallokalen låg i huvudstaden Accra.

Partilokal på landet i Ghana

Såhär såg det för det mesta ut på mindre orter. Tror denna bild är tagen på landsbygden utanför Accra.

Jag i en by i Ghana

Här är jag i en by på landsbygden utanför Accra. Detta är en ganska vanligt syn så fort man har lämnat Accras centrala delar. Accra har/hade* inte heller någon riktig stadskärna, utan några kvarter som är asfalterade. Jag har kampanjsnusnäsduken på mig.

Jag i en liten stad i GhanaI större orter än den ovan kunde man se lite koloniala hus, dock sällan underhållna. Folk verkade bo och driva affärsverksamhet på nedervåningen, medan övervåningarna såg helt oanvända ut. Jag har ingen aning om varför det var så.

På bilden ser ni även en av killarna som tog hand om oss, men jag har tyvärr glömt hans namn. Det var i vilket fall inte han som skulle komma att fria till mig innan vi skulle resa hem.

Jag och Anne-Lie på valmöte i Ghana

Valmöte i Sekondi-Takoradi. Jag och Anne-Lie bär kampanjsnusnäsduken på olika sätt.

Liberala supporters i Ghana

Ibland när vi kom var det helt otroligt vilket mottagande vi fick. Vi kände oss som världsartister på turné. Någon politiker som fått sådant här mottagande i Sverige?

Lycklig liberal väljare i Ghana

Såhär glad var en kvinna när hon fått ett flygblad. Längtan efter demokrati och ett nytt styre var ohyggligt stor märkte vi.

Palmoljefabrik i Ghana

På valdagen var det inte tillåtet att driva politisk kampanj så vi passade på att besöka en palmoljefabrik. Här jobbade det flera kvinnor.

Kvinna röstar i GhanaHär ser ni en liberal kvinna som röstar. Hon kände de killar som vi hängde med. Vi tillbringade valdagen på landet och vi bodde hemma hos en parlamentsledamot. Torts att han hade det mycket gott ställt minns jag att badrummet var så sunkigt att vi inte duschade. Tror att vi stannade två nätter och när vi kom tillbaka till Accra var vi inte fräscha.

Rösträkning i Ghana

Rösträkningen var en lokal happening. Här sitter folk och väntar på att vallokalerna ska stänga och rösterna ska räknas. Efter att det lokala valresultatet (alltså vallokalens resultat) hade tillkännagivits tog vi en taxi till Accra mot våra värdars vilja. Vi ville tillbaka till civilisationen ifall det skulle bli upplopp, något som våra tyska kontaktpersoner på plats hade varnat för. Det skulle dock inte hända, även om det redan då såg ut som att oppositionen skulle vinna både presidenten och parlamentet.

Jag badar i Ghana

Efter två intensiva veckor i Ghana (och en i Sydafrika, kulturjakt om det besöket återkommer jag med) tog vi oss dagen efter valet till en strand i staden. Helt fantastiskt vackert och underbart! På stranden satt det dock flera äldre västerländska män med yngre ghananska kvinnor, så det kändes inte helt ok. När våra värdar var tillbaka i stan blev de lite sura för att vi åkt och badat utan dem, så de tog oss till sin favoritstrand. Där var det nästan bara svarta barn och så vi. Där hängde vi resten av vår tid i Ghana (vilket väl var två dagar om jag inte minns fel).

*Jag pratar om vad som var sanning när jag var där 2000. Det kan så klart ha hänt massor på 13 år. Någon som vet?

Annonser

Read Full Post »

2009 var jag och min man på bröllopsresa till Kina. Jag har tidigare skrivit om vår vistelse i Peking, Hongkong och Hainan. Nu har turen kommit till resans andra resmål dit vi tog oss med tåg från Peking. Vi tog oss sedan vidare med tåg till Hongkong, en resa som tog 20 timmar, men faktiskt var otroligt trevlig. Här kommer lite kulturiakttagelse, inte så många feministiska, men ändå:

Här står jag på promenadstråket The Bund i den koloniala delen av Shanghai. Utsikten är den moderna delen av staden, Pudong.

Vi åkte över till andra sidan och här kan ni se de koloniala delarna på andra sidan floden.

Allt nytt i Shanghai känns inte alltid så modernt. Det finns en sightseeing-tunnel som tar dig under floden. Denna tunnel kostar ungefär tio gånger så mycket som tunnelbanan och ambitionen var nog att göra något slags variant på Sagoslottet på Liseberg (även om just Sagoslottet sannolikt inte var förlagan). Resultatet är sådär. Blinkande lampor och plastfigurer som flimrar förbi. Har du möjligheten så ta en omväg och ta dig till tunnelbanan så gör det. Denna färd är inte värd sina 100 kr.

Det moderna Shanghai och den stora shoppinggatan. Det är coolt och stort och jag hade gärna sett mer av det.

Gamla stan. Shanghai är en stad med stora kontraster.

Här gamla kvarter och Starbucks. Som sagt, stora kontraster.

Här står jag i den gamla Yuträdgården, en vacker park som anlades så tidigt som 1559. Den har förfallit och förstörts i omgångar, men nu räknas den som en av Shanghais vackraste sevärdheter.

En modernare sevärdhet är kvarteret Xintiandi. Det är ett mönsterbygge, så som de styrande i Shanghai vill att resten av staden också ska se ut. Toppmodernt och trots att det inte är så gammalt så var det faktiskt rätt så mysigt.

En annan del av kulturen är matkulturen. Vi hamnade på en restaurang i Xintiandi och beställde in något som kallades mormors fläsk. Det smakade ungefär så som jag skulle kunna tänka mig att min kinesiska kompis mormor hade kunnat tillaga denna rätt. Fläsk i en gryta med soja och massa andra goda kryddor. Gott! Annars är jag inte ett jättestort fan av de kinesiska köken. Visst är det betydligt godare än det vi i Sverige kallar kinamat, men jag tycker att det ofta blir för mycket ben i maten, för starkt eller för kletigt som i deras dumplings.

Vi testade även på livet som nyrik i Kina och gick på lyxkrogen i hotellet Jin Mao Tower, en gång världens högsta byggnad (nu är den bland annat slagen av byggnaden bredvid, den som ser ut som ett handtag på bilden överst). Här fanns en del kinesiska specialiteter som Pekinganka, men också ostron, hummer och gåslever. Fantastiskt gott, men inte något för kinesiskan som säljer kinaskor i gamla stan. Många nyrika kunde skådas och som västerlänning var det lätt att dra på munnen åt ringlad sötsur sås över ett berg av ostron eller isbitar i rödvinet, men som vi misshandlar begreppet kinamat så ska vi nog inte kasta sten i glashus.

Read Full Post »

När jag kom hem i söndags skrev jag en liten reseguide för er som är intresserade av att resa till Litauen. Jag ska självklart inte låta det bli en ersättning till mina sedvanliga kulturjakter. Här kommer resan ur ett kulturellt och feministiskt perspektiv.


En kollega på jobbet upplyste mig om dess existens i Ryssland. För att det finns så många alkoholister som riskerar att få abstinens om de inte få i sig mer sprit, finns denna produkt. En deciliter vodka i en burk med folielock som man inte kan sätta tillbaka. Jag skrattade åt det då och tänkte att det kanske ändå inte var särskilt vanligt. I en butik i Klaipeda fann jag den.

Som jag skrev i min reseguide är Litauen verkligen ett semesterresmål att ta i beaktande. Dock är det ett land med stora kontraster. Här ser vi traditionellt öststatssunk i Klaipeda och idylliskt härbärge i Nida på Kuriska näset.

I Nida har det funnits en trubadur som gick ur tiden för ett par år sedan och som nu har intagit en plats på en parkbänk som staty. Jag ser med glädje att traditionen hålls vid liv. Här ses två unga tjejer spela för alla förbipasserande.

På det lilla torget i Nida har ett antal kända litauer fått lämna sitt avtryck när gågatan anlades. De två kvinnor jag såg bland namnen var Rosita Civilyte och Veronika Povilioniene. Jag googlade dem och fann att den förstnämnda är en schlagerstjärna som var med i Eurovision Song Contest 2009 och den andra en i Litauen känd folksångerska.

Jag inser att denna bild blev med dålig skärpa, men för den som inte ser så står det ”Ladies only” på skylten. Märkligt att ha separata kvinnoavdelningar på stranden och detta tycks finnas på flera ställen då vi också såg det på stranden i Palanga. Både nudister och kvinnor har sin egen del av stranden. Nu är ju stranden flera mil lång så det är kanske inget att bråka om, men lite konstigt tycker jag nog att det är.

I Nida finns ett bra exempel på hur man kan förvandla gammal öststatsarkitektur till något fantastiskt fint. På takterrassen till den hemska byggnaden till höger huserar restaurangen In vino och där kan man äta spanska tapas och titta på den underbara utsikten över de stora dynorna. Tyvärr blåste det lite för mycket när vi var här och för Hugos skull satt vi inne och åt. Utsikten var dock densamma.

Det är inte svårt att förstå varför Thomas Mann valde den här platsen till sitt sommarparadis. Här kunde han få vila och inspiration till sitt skrivande. Han flyttade hit 1930 och det blev inte många somrar han kunde tillbringa här. Först kom nazisterna och sedan kommunisterna och efter 1933 återvände han aldrig hit.

Tillbaka i Klaipeda ville Andreas se historiska museet. Det var lite för mycket trappor och Hugo ville tjoa lite för mycket så jag tog en promenad i den närliggande minimala parken. Där pågick en skulpturutställning och samtliga konstnärer var män. Jag tyckte att detta verk var lite roligt. Dialog kallar konstnären Danas Aleksas det.

Det pratas inte så mycket i våra skolor (eller i alla fall gjorde det inte det på min tid) om en av de största etniska rensningarna i världshistorien, fördrivningen av tyskar från Östeuropa. Här kan ni se en bild av detta från det historiska museet i Klaipeda. 12 miljoner tyskar var tvungna att lämna sina hem och flytta till Västtyskland, Nobelpristagaren Günter Grass har skrivit om detta i Blecktrumman och Jens Orback har berättat om hans mammas öde i Medan segern firades.

 

 

Krigsmonumentet i Palanga är ett av få monument som finns kvar i Litauen som bär den kommunistiska symbolen hammaren och skäran. Monumentet är rest för att hedra alla offer under andra världskriget. Av naturliga skäl har det nya demokratiska Litauen velat avlägsna alla spår efter Sovjetdiktaturen, men det är glädjande att all historia inte har suddats ut.

Read Full Post »

När jag pluggade i Wien hade jag inte så mycket pengar som jag önskade så att jag kunde resa till omkringliggande länder och städer. Bratislava var dock nära nog och billigt att åka till och billigt att vara i. Två resor blev det dit och här är två bilder från den första resan. Min bästa kompis i Wien, R, var från Slovakiska Košice, så Bratislava var lite av hennes hemmaplan.

Slovakien och Wien brukar felaktigt sägas vara världens två närmaste huvudstäder. Ska man vara riktigt petig så är det Rom och Vatikanen som ligger närmast, men om man bortser från dem så är det Brazzaville och Kinshasa som ligger närmast, endast 1,6 km ifrån varandra. Wien och Bratislava kommer först på tredje palts, men 55 km är inte så långt det heller.

Gamla Bratislava har mycket gemensamt med andra östeuropeiska städer. Det finns en fin stadskärna med många vackra hus som är tämligen oförstörda. Bratislavas gamla stad var inte förfallet, i alla fall inte när jag var där 1999. Gamla stan är dock otroligt liten och det finns inte nog att göra där mer än max ett par timmar.

Det moderna Bratislava var mindre imponerande 1999. Förutom att jag sett flygplatsen och tågstationen där 2008, har jag inte återvänt och kan inte säga hur det ser ut idag (taxin som tog oss till flygplatsen tog inte en repa genom stan, tyvärr ). Då fanns det många stora varuhus och många moderna affärer, men hela stan gav en stark känsla av att ligga i ett fd kommunistland. Jag hoppas och tror att det ser bättre ut idag.

Read Full Post »

Jag har dragit på det ganska länge, men nu kände jag att det var dags att visa er bilder från den tid då jag bodde och pluggade i Wien. Det var svårt att hitta bilder därifrån för det var, kanske som sig bör, mest partybilder och även om vi gjorde en del kulturella saker så var det ofta mörkt ute eftersom jag var där på hösten och vi ofta sov till långt efter lunchtid. Att jag bestämde mig för att plugga i Wien var bland det bästa jag gjort och jag lärde mig mycket annat än att bara prata tyska, när jag var där. Jag fick också vänner för livet och minnen jag alltid kommer att bära med mig.

Den första synen som nådde mig när jag hittade rätt gata. Då förstod jag att jag skulle trivas 🙂 Det är Apoteket Zur heiligen Johannas skylt vi ser en del av. Studenthemmet jag bodde på skulle visa sig vara ett flickhem, något som jag beklagade mycket. Men det blev inte tråkigt för det och varje gång vi hade fest tävlade vi om vem som kunde bjuda in flest killar. Då lärde jag mig att alltid fråga och inte utesluta någon – alla var bjudna, något jag hade svårt att vänja mig av med när jag kom hem. Men i Sverige passar det inte för att 1. det finns alltid begränsat med palts av någon anledning och 2. folk känner sig obekväma när de blir bjudna till någon de inte känner så väl. Så jag har vant mig av med det och livet har blivit en smula tråkigare.

Jag och slovakiska R framför studenthemmet på Buchfeldgasse 16 i 8:e bizirket. Ovan ser ni min utsikt från rummet. Inte jättefräscht, men kul, centralt och billigt. Vad jag inte kan förstå i efterhand var hur jag kunde stå ut fyra månader med toa i korridoren.

Här är R på universitetet när hon och jag letade efter vackra skulpturer och utsmyckningar. Utifrån är Universitetet otroligt vackert, men inuti är det nedgånget och ofräscht. Det fanns dock en innergård som hade potential av bli fin och det är därifrån den här bilden är tagen. Jag hade några lektioner på universitetet, men när vi hängde någonstans så var det på campusområdet Altes AKH (gamla sjukhuset). Där fanns allt som hade med kåren och oss studenter att göra och det var en fin park och ett mysigt universitetshäng där. När jag får åldersnoja och längtar tillbaka till den tid som varit så är det främst på en gräsmatta på Altes AKH en varm höstdag som jag tänker mig.

En dag bestämde sig jag och svenska K oss för att göra en jugendtur i Wien. Här är ett stopp, Seccession. Vi hade inte så mycket pengar att gå in på olika museum, utan nöjde oss med att titta utifrån. Det finns mycket att se och det var en rolig tur att göra en vacker vinterdag i december. Jag minns denna dag särskilt väl för både jag och K var oerhört trötta på Wien och wienarna och behövde en dag där vi bara kunde vara svenska tillsammans. Saker vi var utless på: Att bli utskällda på restauranger för att vi ville titta på menyn, att bli utskällda i affären för att vi ställde en fråga som personalen inte kunde svara på alternativt tyckte var korkad samt att alla luktade svett. Sådant faller som tur är lätt i glömska och jag och K älskar fortfarande Wien och återvänder så fort vi får möjlighet (viket tyvärr inte är så ofta för någon av oss).

Jag träffade också det liberala partiet och två killar träffade jag vid flera tillfällen. Den ena av dem kom senare att bli partiledare. Liberales Forum är inte ett stort parti och sist jag pratade med herr partiledare (som har avgått nu) var hans främsta plattform en plats i stadsdelsnämnden i en av Wiens finare stadsdelar (18:e bizirket tror jag det var). Inte ens kommunfullmäktige i Wien hade partiet lyckas ta sig in i. Vad jag vet ser det inte mycket bättre ut idag. Någon annan som vet och har bättre koll?

Read Full Post »

Denna vecka har jag letat bland min pappas inscannade diabilder för att hitta något kul att skriva om. Det fick bli familjens resa till Spanien och Costa del Sol 1994. Vår tajming skulle visa sig vara perfekt. Vi reste när det var dåligt väder i Sverige och kom hem till den varmaste svenska sommaren i mannaminne. Vi lånade ett hus av en vän till familjen och bodde mitt i en skandinavisk enklav i staden Nerja. Vi var borta över pappas 50-årsdag den 18:e juni och över midsommar. Jag har med andra ord bara hört den legendariska Arne Hegerfors-repliken i efterhand; Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome. Vi såg fotboll på hyr-TV med spansk kommentator, men det gick lika bra det.

Det är inte svårt att förstå att många nordeuropéer har köpte hus i södra Spanien. Även om läget inte var helt optimalt (flera kilometer till stranden) så hade huset allt man kunde begära av sydeuropeisk atmosfär med jakaranda och ett citronträd på tomten.

Det var ingen tvekan om att det var ett mysigt område. En gemensam pool fanns där också. Det som var lite lustigt var att i vårt område bodde bara skandinaver. En bit upp lågt tyskarnas område och längst bort bodde britterna. Mindre kul var att på vägen till sommarhusen låg bostadsområden där de fattiga nerjainvånarna bodde.

Nerja var en trevlig liten stad där man höll hårt på siestan, vilket var lite jobbigt för oss som ofta var i stan på eftermiddagarna. Här ser ni min fjortonåriga lillebror på torget i staden.

En dag åkte vi på utflykt till Granada. Den översta bilden har pappa tagit från bilfönstret. Han körde. Det nedersta är utsikt från Alhambra, Granadas stora sevärdhet.

Här är två detaljer från palatset Alhambra. Tyvärr verkar det inte finnas några bra bilder där man kan se hur byggnaden såg ut. Alhambra är ett borg- och palatsområde som härstammar från den tid då Spanien var muslimskt. Den är unik på så sätt att det inte finns så mycket annan västlig islamsk arkitektur från 1300-talet som är bevarad. Alhambra var det viktigaste politiska och aristokratiska centret i morernas rike. (Fakta från Wikipedia.)

Matkulturen är fantastisk i södra Spanien och det var fantastiskt att ta del av allt som grillades på stranden. Som så ofta när det handlar om grillning var det männen som stod för matlagningen.

Här äter min familj en utsökt middag på stranden. Jag gissar att vi åt paella.

Tidigare bjöd jag er på hur jag såg ut som fjortis. Här har ni Hanna sjutton år.

Vi var även på utflykt till Gibraltar, men det visar jag er en annan gång!

Read Full Post »

Jag har redan skrivit om Tallinn en gång, men jag har varit där flera gånger. 1998 tog jag båten ensam från Stockholm och hälsade på en kompis som jag träffat i Göteborg lite mindre än et år tidigare. Vi är fortfarande vänner.

Jag blev med en gång helt förälskad i Tallinn. Raekoja plats (rådhusplatsen) är kanske en av de mest turistiska platserna i Tallinn, men också en av mina favoritplatser. Jag var förberedd på kulturkrockar, men jag var nog inte förberedd på hur vackert Tallinn var och hur mycket ska skulle komma att älska den staden.

Det var såhär jag hade tänkt mig att det skulle se ut. Inte så inspirerande, men ändå någonstans inte så illa som det kanske såg ut. Tyvärr saknades varmvatten under mitt besök på grund av att man bytte ut gamla rör och det kanske bidrog något till att de kändes lite primitivt. Annars var min väns kollektiv varmt och välkomnande och jag hade några fantastisk dagar här. Mustamäe heter området och det är långt ifrån det värsta i Tallinn. Min vän och hennes man tog med mig till det värsta området, Kopli, när jag var där 2004. Där är alla hus gjorda av trä. Det låter bättre, men helt nedgången trä (med var tredje lägenhet utbränd) är faktiskt värre än nedgången betong. Här kan ni se en bild, men den ger inte en fullständig bild över hur fruktansvärt spöklik den stadsdelen var.

Här är tre glada tjejer på väg till ett raveparty i centrala Tallinn (eller fyra med fotografen). Jag minns att det gick omkring två rymdutklädda tjejer i silverdräkter och bjöd på vodka där. Något som jag tänkte på aldrig skulle kunna ske i Sverige. Jag hade som sagt en jättekul semester i Tallinn och jag visste redan så att det skulle bli många resor tillbaka dit.

I Tallinn finns många försäljare av ullkläder och det är nästan alltid kvinnor som säljer. Jag köpte med mig en vackert stickad ulltröja av en äldre estnisk dam, som hade ett stånd i gamla stan. Den använde jag så sent som vintern 2010 som var så vansinnigt kall.

Read Full Post »

Older Posts »