Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Boracay’

Magdalena JalandoniKort fakta

Född 1891 och död 1978 i Jaro, Iloilo City, Filippinerna.
Var en av de främsta poeterna på dialekten hiligaynon.
Fick sina första dikter publicerade vid tolv års ålder.

Magdalena Jalandonis feministiska gärning

Magdalena Jalandoni började skriva tidigt och fick sina första dikter publicerade vid tolv års ålder. Hon skrev för att bli publicerad och hon ville vara en kvinnlig röst i det mansdominerade samhället. Hon skrev på dialekten hiligaynon och idag är hon en av Filippinernas främsta poeter på det språket. Hennes dikt Gitarren är en dikt som fortfarande läsas av elever i de filippinska skolorna. Hennes främsta talang var de fantastiska miljöbeskrivningarna.

Hennes aktiva period var från tolv år fram till sin död då hon var 89 år. Under den tiden upplevde hon malayerna, spansk och fransk kolonisation och japansk ockupation. Hon har fått lämna sitt hem två gånger och överlevt den filippinska revolutionen och det filippinsk-amerikanska kriget.

Hon är kanske en av Filippinernas mest produktiva författare någonsin. Nära fyrtio romaner, över hundra noveller och trettiotalet pjäser har hon skrivit under sitt liv.

Idag finns ett museum om hennes liv och verk i Jaro, i närheten av den stora katedralen.

Magdalena Jalandoni och jag

Jag hittade henne när jag letade efter filippinska feminister. Det var otroligt roligt att det fanns en kvinna så folkkär och ändå feminist i ett sådant konservativt land. Hon kommer från en stad som ligger på den ö där Kalibo och Caticlan ligger, dvs de flygplatser jag varit på när jag var på väg till och från Boracay. Tyvärr verkar få av hennes verk finnas översatta och de som finns går inte att få tag på i Sverige. Det är ingen på Bokbörsen som sitter inne med en Jalandonisamling om man säger så. Fakta om henne var också svårt att hitta och texten ovan är i princip en översättning av Wikipedia. Samma text finns även på en blogg om henne, där inte så mycket mer info finns mer än två av hennes dikter. Jaja, jag får väl leva med att inte läsa något mer av Jalandoni.

Dikter av Magdalena Jalandoni som jag läst och recenserat

Dikter 40-talet (?)

Read Full Post »

Jag känner mig trött och lite sliten och inte alls så inspirerad att skriva som för några veckor sedan. Sitter och filar på inte mindre än tre recensioner som ska till olika tidskrifter. Orkar inte vara mer påhittig än så just nu. Dessutom vill jag gå och lägga mig och läsa fastän klockan inte ens är halv tio. Jag drömmer mig tillbaka till en tid då detta var mitt största bekymmer:

Mamma jagar son på stranden på Boracay

Read Full Post »

Då ska jag visa er min semester ur ett kulturellt och feministisk perspektiv och turen har gått till sista destinationen – Filippinerna. Ni kan läsa om Hongkong och om Macao från samma resa. Nu gjorde vi inte så mycket kulturella saker på den här badutflykten, men lite bilder har jag lyckats skrapa fram. Vill du få en reseguide till Boracay kan du läsa här och här.

Säkerhetskontrollen på flygplatsen i Manilla

Ok, jag kan förstår poängen här eftersom man kan bli tafsad på av personalen, men det var ändå lite märkligt eftersom det går utmärkt att ha en station med personal av båda kön. Det var också bara på inrikesterminalen som detta gällde. Filippinerna är ett kristet land och jag har faktiskt inte sett denna uppdelning i något muslimskt land (har varit i exempelvis Turkiet, Egypten och Malaysia).

Böcker på flygplatsen i Manilla

När vi begav oss tillbaka till Hongkong via utrikesterminalen kunde vi besöka en liten internationell bokhandel. Där såldes amerikanska bästsäljare om relationer och hur du blir en bra människa. Utbudet av böcker var inte jättestort och jag hade kanske tyckt att det var trevligare med fler böcker om Filippinerna, men det är kanske sånt är som turister vill ha? Jag kräktes lite inombords.

Boracay

Boracay var rätt så mysigt och det fanns massor av butiker att shoppa i, som sig bör på en turistort. Många som arbetade här var kvinnor, omkring 70-80 % av av alla butiksbiträden skulle jag säga. Många pratade med oss och frågade hur gammal Hugo var. Inte alltför få hade barn i samma ålder hemma. Mitt hjärtas snörptes ihop lite när jag tänkte på att hemma förmodligen inte är Boracay.

Filippinska hembiträdens lediga dag

Jag publicerar bilden på de filippinska gästarbetarna i Hongkong än en gång, eftersom det i högsta grad rör kvinnor i Filippinerna. Oavsett hur långt kvinnorna som arbetar på Boracay har hem till sin familj och sina barn, så har dessa kvinnor längre.

Konst på hotellrummet på Boracay

På hotellrummet hade vi märklig konst på väggarna. Bilden till höger hängde ovanför vår säng och ser väl tämligen normal ut. Bilden till vänster hängde ovanför TV:n i sovrummet och vad vill konstnären skildra här?

Hugo i tjejlinneMin son är hemskt söt, men den här bilden har jag lagt upp för att ni ska kolla in hans linne. Ibland är det så att det är killkläderna som är de mest könsstereotypa. Så tyckte jag först i det här fallet med det röda linnet som Hugo har på sig. Vi fick köpa nya kläder till honom för att vi inte orkade tvätta och detta linne tyckte jag inte var för flickigt. Rött och med en orange blomma. När jag satte på det fick jag dock en chock när det visade sig sitta lite pösigt. Det var som om det skulle fyllas ut med något. Något typ bröst. En flicka i Hugos ålder har faktiskt inte heller bröst och inget behov av urringat. ”Oh, a little girl” sa personalen den här kvällen. Suck.

Hugo äter glass

Jag fick ett palmträd över mig en kväll. Det gjorde hemskt ont, men personalen var inte sena att rycka ut. Jag behandlades med sårdroppar som skulle visa sig vara något av ett mirakelmedel då såret läkte över natten och jag fick inget blåmärke. Det roliga var att jag kompenserades för detta genom att de gav mitt barn glass. Inte mig. Vägen till lyckan för en mor går genom hennes barn?

Mor och son på stranden

När jag ser ovanstående bilder kan jag tänka att det faktiskt ligger något i det.

Read Full Post »

Nu har jag bara rest från Hongkong till Boracay tur och retur och ska inte påstå att jag har en helhetsbild av hur det är att resa i Filippinerna, men om du funderar på att resa dit och googlar efter tips så se detta inlägg som ett att ta i beaktande.

När du reser runt i Filippinerna är det ett flygbolag som är billigare och som har i särklass flest rutter, och det är Cebu Pacific Airlines. De har många resmål, men verkar trots det inte resa så mycket mellan öarna, utan de allra flesta resenärer tvingas byta i Manilla eller någon annan av de större städerna. Det går många flighter varje dag till de mest populära resmålen.

Vår resa startade i Honkong och vi kom i tid fram till Manilla. Två veckor före avresa hade jag fått ett mejl om en ”scedual change” och att de ”were sorry for the inconvenience it may have caused us”. Lite småsura var vi för att vi skulle komma fram fem istället för två till Boracay. Surare blev vi när vi såg plan efter plan lyfta till Caticlan, flygplatsen på fastlandet utanför Boracay. Varför fick vi inte åka med något av dem? Frågan skulle senare visa sig mer än befogad.

Vårt plan visade sig vara försenat. Och vi väntade. När planet kommit fick vi boarda och det blev plötsligt väldigt bråttom. På planet satte de inte på AC:n och vi väntade. Vi fick säkerhetsgenomgång och sedan väntade vi. Frustrerade över att svärfars födelsedag skulle försenas ytterligare var var stämningen tryckt i värmen. Sedan kom chocken. I Caticlan finns inga lampor på landningsbanan och nu blev det snart mörkt så vi kunde inte flyga. Vi fick gå av planet och att vi skulle fira svärfars födelsedag på ett hotell i Manilla kändes helt plötslig realistiskt. ”We’re sorry for the inconvenience it may cause you.”

Vi åkte flygplansbuss. Vi såg våra väskor lämna planet. Bussen stannade. Jag tyckte mig se våra väskor bäras ombord på planet igen. Bussen åkte igen och vi fick boarda samma plan. Nu skulle vi åka till Kalibo. Det ligger en och en halv timma från Caticlan. Vi lovas bli hämtade med minibuss och körda rätt. ”We’re sorry for the inconvenience it may cause you.

Planet lyfter och vi landar I tid. Jag har bondat med några svenska resenärer från Linköping och vi bestämmer oss för att följa efter dem. Hela familjen, barnvagn och massor av packning stuvas i en minibuss tillsammans med tre av linköpingsborna och två andra. Vi åkte och det var inte direkt motorväg. Far from it.

Stämningen i minibussen var dock näst intill på topp. Vi gjorde det bästa av situationen och Hugo somnade. Väl framme i Caticlan vid båtterminalen var det kaos. Det visade sig att vi behövde tre biljetter till båten som skulle köpas i olika luckor och i olika ordning, eller så var det bara de som jävlades med oss. Sedan fick vi gå på den minimala båten på en landgång som var 20 cm bred. Jag med barnet. Vilka bilder jag fick i huvudet i samband med det lämpar sig inte att prata om.

Framme på Boracay. Jag hade inte läst på. Boatstation 1, 2 och 3 visade sig bara vara namn på delar av ön och hade inget med båtens ankomstplats att göra. Vi var långt från hotellet. Enda färdmedlet att färdas med var tricycle, en sorts moppe med sidovagn. Vi stuvade in oss i tre stycken och vagnen spändes fast på taket.

Vi blev avsläppta mitt ute i ingenstans. Vår chaufför pekade på en lerig stig och sa ”hotel” och sedan ”beach”. Vi träffar svåger/bror och svägerska. Men inte svärfar. Svärfar som inte hade med sig pinkoden till telefonen. Efter att dragit vagn och väskor genom leran och hittat hotellet återfanns svärfar 70-åringen till vår stora lättnad och vi kunde fira hans födelsedag på stranden med champagne. Helt underbart tillslut!

Nu slutar tyvärr inte historien om Cebu Pacific Airlines här, för vi skulle ju hem också. På avresedagen läser jag mina mejl av en slump och möts av att planet är inställt. ”We’re sorry for the inconvenience it may cause you.”

Jag försöker ringa Manilla, men får inga vettiga svar. Vi beger oss till flygplatsen. På vår transfer sitter en brasiliansk familj och jag underrättar dem. Sedan kommer en historia från dem som liknar den jag just berättat. Vi skrattade och sa att vi också kom i tisdags. Vi kom i lördags, var deras svar.

Väl framme på flygplatsen ser vi att det är ett plan som är försenat. Det kommer vi med. Då går det upp för oss. De kan inte fylla sin flighter utan ställer in sisådär vartannat plan, försenar något och kör ett annat till Kalibo. Allt för att få fulla plan.

Aldrig mer Cebu Pacific var vår tanke och det blev ju inte bättre av att planet till Hongkong också var någon dryg timma försenad. Väl framme där pustade vi ut och hoppas aldrig mer återse det hemska flygbolaget.

Read Full Post »

Det var precis så jag kände när jag fick se Boracay, ett av Filippinernas alla semesterparadis, att jakten på det perfekta paradiset inte var över. White Sand Beach på Boracay har i flera undersökningar blivit utsedd till världens vackraste strand. När jag i januari fick ett nummer av Allt om resor och de hade listat världens 25 vackraste stränder var Boracay inte med. Då trodde jag att det kunde vara en tillfällighet. Nu förstår jag att det inte var en slump. Mycket borde ha hänt, för det jag såg var långt ifrån en fantastiskt vacker strand.

Algblomning på Boracay

För det första var det störande algblomning. Övergödning i form av mänsklig avföring. Boracay tar förmodligen emot för många turister. För det andra var stranden så uppdelad att vi bara fick ligga på den del av stranden som hörde till vårt hotell.

White Sand BeachPå stranden låg hotellens solstolar ända nere vid vattenbrynet. Det fanns inte en chans att se hur stranden egentligen såg ut. Det var inte heller helt lätt att jaga en 1,5-åring som ville springa omkring. Så det som skulle konkurrera med att vara världens vackraste strand får vi förmoda var någonting som inte längre är. Det kom helt enkelt för mycket folk hit.

Andreas på en bar en liten bit från stranden

När badkläderna väl hade åkt av och man var redo för en drink i solnedgången så var det inget fel på Boracay. Kanske bara lite för många solstolar mellan sig och havet.

Jag och Boracays nattliv

Nattlivet var det inte heller något fel på. Hela stranden utnyttjades till fullo av restauranger och barer. Här står jag en bit ut i havet, vid lågvatten.

Som sagt, jagkten på det perfekta paradiset fortsätter. Här kommer en liten sammanfattning av Boracays för- och nackdelar, följt av de andra paradisen på jorden vi besökt:

White Sand Beach, Boracay, Filippinerna (2013)
+ Livligt och mycket folk på barer och restauranger
+ Stranden utnyttjas även på natten
+ Mycket att välja på i mat- och dryckesväg
– Algblomning
– Uppstyrd strand med en plätt för varje hotell
– Ingen strandvy

Cenang Beach, Langkawi, Malaysia (2010)
+ Få solstolar och därmed en helhetsvy över stranden
+ Kristallklart vatten
+ Möjlighet att bo i en trädtopp
– Kanske för få solstolar, man måste vara ute i god tid
– Brännmaneter i vattnet så det bränns då och då när man badar (mycket lite, men ändå kännbart)
– Endast en bar på stranden, resten är mörkt och dött efter mörkrets inbrott

Nirwana Gardens, Bintan, Indonesien (2010)
+ Lugnt
+ Finns något för alla; hotell, stugor på stranden, pool och hav
– Skräpigt och mycket olja från Malackasundet
– Inga människor

Yalong Bay, Hainan, Kina (2009)
+ Vacker strand med lagom många solstolar
+ Kristallklart vatten och rent
– Endast en strandbar, resten är öde sånär som på några råttor
– Inga människor efter kl 21
– Bara hotellrestauranger och -barer

White Sand Beach, Koh Chang, Thailand (2007)
+ Vacker strandvy med få saker som stör
+ Många stugor på stranden att bo i
+ Lagom långt mellan hotellen
+ Stranden lever upp på kvällen
– Skräpigt
– Barerna stänger lite tidigt

Naama Bay, Sharm el Sheik, Egypten (2004)
+ Underbar snorkling direkt på hotellstranden
+ Strandbarer på kvällen
– Uppstyrd strand med en plätt för varje hotell
– Absolut ingen helhetsbild av stranden what so ever
– Ingen god mat

Read Full Post »

20130313-175032.jpg

Fot mot strand. Boracay, Filippinerna mars 2013

20130313-175058.jpg

Jag i obligatorisk semesterhatt. Samma tid samma plats.

Read Full Post »