Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Deckare’

PetroleumBokförlaget Tranan gav förra året ut Petroleum skriven av Bessora, född i Belgien med far som var diplomat från Gabon. Boken utspelar sig i Gabon.

Den franska geologen Medea arbetar på ett oljefartyg utanför Gabons kust. En dag sker en explosion och en man dör och en försvinner. Den försvunna, kocken Jason, är Medeas älskare. Hon ger sig iväg till land och gör allt för att få en lösning på vad som skett samt för att hitta Jason. Det visar sig att flera på båten, och kanske i synnerhet Jason, misstänks för att ligga bakom explosionen. Jason tillhör ursprungsbefolkningen och hela historien har ett kolonialt perspektiv.

Jag tyckte att boken var oerhört lovande till en början. Bessora skriver roligt med en ironisk touch. Sedan tyckte jag att den blev lite rörig och författaren blandade in lite för mycket övernaturligheter och stamfolksreligion och där tappade hon bort mig lite. Slutet ska jag naturligtvis inte avslöja, men jag tror att det hade kunnat falla mig mer i smaken om det hade skrivits på ett annat sätt. I vilket fall som helst är jag glad att jag läste den här boken, för jag har faktiskt lärt mig ett och annat om Gabon, ett land jag gissar att många inte vet var det ligger.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Tranan

Read Full Post »

Kerstin Ekman

Kerstin Ekmans Händelser vid vatten!

Min nummer två blev Sydsvenskans expertjurys nummer ett. Det är otroligt roligt!

Sydsvenskan skriver:

Vi ställde frågan ”Vilken är tidernas bästa svenska deckare?” till åttio av Sveriges mest kvalificerade deckarläsare.

Tack för att jag fick vara med och räknas till en av Sveriges 80 mest kvalificerade deckarläsare!

Read Full Post »

Den skrattande polisenJag skrev tidigare i år om att jag fått äran att nominera de enligt mig tre bästa svenska deckare. Dessa nominerade jag:

1. Den skrattande polisen av Sjöwall/Wahlöö
2. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
3. En annan tid ett annat liv av Leif GW Persson

Såhär såg Sydsvenskans lista ut (jag gissar att nummer ett avslöjas imorgon):

20. ”Som man ropar” av Stieg Trenter, 1944.

19. ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” av Håkan Nesser, 1998.

18. ”Brandbilen som försvann” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1967.

17. ”Luftslottet som sprängdes” av Stieg Larsson, 2007.

16. ”Kejsarens gamla kläder” av Frank Heller, 1918.

15. ”Dödsklockan” av Kerstin Ekman, 1963.

14. ”Solstorm” av Åsa Larsson, 2003.

13. ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, Leif GW Persson, 2002.

12. ”Mannen på balkongen” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1967.

11. ”Det slutna rummet” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1972.

10. ”Grisfesten” av Leif GW Persson, 1978.

9. ”Mördare utan ansikte” av Henning Mankell, 1991.

8. ”Tre sekunder” av Anders Roslund & Börge Hellström, 2009.

7. ”Den döende detektiven” av Leif GW Persson, 2010.

6. ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson, 2005.

5. ”Höstvind och djupa vatten” av H-K Rönblom, 1955.

4. ”Den vedervärdige mannen från Säffle” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1971.

3. ”Roseanna” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1965.

2. ”Den skrattande polisen” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, 1968.

Läs hela artikeln här. Eftersom den boken jag rankade Den skrattande polisen högst och den kom tvåa fick jag uttala mig i tidningen. Jag säger bland annat att boken är verklighetstrogen och bra i sin enkelhet, utan stora konspirationer som går långt tillbaks i tiden. Det är roligt att se att det är att fler tycker som jag. Lite förvånad är jag att mina andra två böcker inte alls kom med på lista, men en av dem kan ju faktiskt vara nummer ett. Fortsättning följer med andra ord.

Här är en skärmdump från artikeln:

i

Read Full Post »

Sydsvenskan har hört av sig till mig och vill att jag nominerar tre böcker till titeln bästa svenska deckare. Det är svårt, men efter mycket vånda har jag valt att nominera följande:

1. Den skrattande polisen av Sjöwall/Wahlöö
2. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
3. En annan tid ett annat liv av Leif GW Persson

Tyvärr hittade jag ingen av så hög klass här i mitt eget bibliotek, men hälften är kvinnor så det får duga. Vad tycker ni andra, hur skulle ni nominerat?

Read Full Post »

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Jag skriver som både Monika och Sara att jag läser inget jag skäms över och inget jag har undanhållit er läsare (även om jag inte recenserar allt, då detta är en nischad bokblogg).

Men om jag tolkar det som vad jag läser och som jag njuter av fast jag egentligen inte tycker är så bra så är det nordiska dussindeckare. Jag har skrivit om det på bloggen flera gånger så det kommer knappast som en överraskning. Mari Jungstedt, Unni Lindell, Hjort & Rosenfeld, Åke Edwardsson och Viveka Sten, för att nämna några. Jag tycker om att läsa det (ibland, när jag är på det humöret) och jag älskar att störa mig lite på att det är för uppenbart, för enkelt, för osannolikt eller bara too much.

Read Full Post »

Anne Holt att skrivit en kriminalroman i sjukhusmiljö tillsammans med sin bror Even, som är läkare. Tidigare har huvudkaraktärerna i Holt deckare varit poliser och politiker, men nu är det en läkare som står i centrum. Sara Zuckermann är en internationellt erkänd hjärtspecialist och ensamstående mor till sin döda brors dotter.

Allt handlar om ICD, en sorts hjärtstartarchip som opereras in i hjärtsjuka för att förlägna deras liv. Ett virus i dessa gör att två av Saras patienter avlider. Sara och hennes kollega Ola finner felet och gräver i det och det är betydligt mer invecklat än vad de kan ana. Ungefär så mycket kan jag berätta om handlingen utan att gå in på tekniska detaljer. För just detaljer är det gott om i den här boken. Det är nästan lite väl invecklat för någon som aldrig läst medicin om inte vet vad en ICD är.

Jag älskar Anne Holts deckare, men den här fastnade jag inte för. Dels beror dels på att den var medicinskt invecklad men också på att den behövdes sträckläsas för att jag skulle komma in i den och inte glömma alla termer. Jag hade ingen ro till det, utan läste massa andra böcker emellan. En sak jag brukar tycka med dåliga deckare är att jag inte bryr mig hur det ska gå för huvudpersonerna. Så var det inte här. Jag brydde mig verkligen om dem, däremot var jag inte jättespänd på upplösningen. Boken får lite feministiskt beröm för den smarta huvudpersonen Sara, för genustänk kring den högt uppsatta kvinna som fick sparken samt för den hårt arbetande trogna familjefadern Ola.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Piratförlaget

Read Full Post »

Jag har läst Christer Nylanders bok Maktens offer. Som jag skrivit tidigare så känner jag Christer och ni får läsa den här analysen med den vetskapen i bakhuvudet. (Och för er som läste det tidigare inlägget: Jag har fått det bekräftat av författaren att boken var till mig.)

Maktens offer utspelar sig i riksdagskorridorerna efter valet 2014. Sossarna har vunnit och ett nytt parti, Frihetspartiet, har blivit vågmästare och utgör tillsammans med Vänsterpartiet regeringsunderlag. Frihetspartiets Oscar Schiller är en känd religionsskeptiker och han jagas av en fanatisk präst som även har personliga skäl att hata honom. Leila Drakulic är vänsterpartist och lever ihop med en kvinna som slår henne. Både Schiller och Drakulic lider av kval från förr. Schillers barn har dött i en olycka och Drakulic har fruktansvärda minnen från kriget i Sarajevo. Deras vägar har korsats före de tog plats i riksdagen. Leila väntar Oscars barn. Oscar får mystiska paket med dockor i kistor och han undrar om det är prästerna som är efter honom. Dessutom jagas han av Ewa, Leilas svartsjuka flickvän.

I Maktens offer är ett viktigt tema våld mot kvinnor. Det nya Frihetspartiets främsta valfråga var hur många kvinnor faller offer för olika religioners syn på våld i nära relationer. Dessutom är Leila själv drabbad, men hon lever med en kvinna och känner att det är speciella omständigheter som gör att hon slår henne. Ungefär på samma sätt som många andra resonerar när de blir slagna av sina män. En av huvudpersonerna är man och en kvinna och jag tycker att Nylander porträtterar båda trovärdigt. Den enda karaktär som jag hade svårt att förstå var Ewa, Leilas våldsamma flickvän. Hennes hat och impulsiva beteende förklaras inte och hon känns en smula överdriven.

I övrigt tycker jag att det var en spännande deckare och en mycket bra deckardebut av Christer Nylander. Det var en bladvändare trots att både offer, gärningsmän och motiv var kända på förhand. Dock tycker jag att upplösningen kunde varit mer gastkramande och inte vara över så fort. Ewas historia känns också lite överflödig. Den hade kunnat vara mer passande om det inte hade avslöjats på förhand vem hon var, eftersom en hustrumisshandlande kvinna inte är en vanlig gärningsman i deckare. Den politiska biten tyckte jag var bra. Det var skönt att Nylander inte hade gjort hjältarna till folkpartister. Det var också skönt att huvudpersonerna framställs som sympatiska och med goda värderingar, trots partifärg. Det fanns inslag som kanske känns överdrivna även i den politiska biten, men ska man helt och hållet hålla sig till det som är strikt trovärdigt så blir det ingen story.

Slutligen vill jag bara säga att boken bör förses med en varningstext: Varning för barn som far illa!

Läs mer: Bra Böcker, Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Older Posts »