Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Estland’

Sofi Oksanen Foto: Toni HärkönenJag blev så oerhört glad när jag läste den här artikeln i Hufvudstadsbladet. Ebba Witt-Brattström skriver om Sofi Oksanen och hennes tal när hon mottog Svenska Akademiens Nordiska pris i Stockholm där hon visar sitt feminsitiska engagemang. Hon sa bland annat: ”Det är tack vare Märta Tikkanen, Aino Kallas, Fredrika Runeberg och Marja-Liisa Vartio som jag står här i dag” och att hon kan tänka sig att bli kallad kvinnlig författare i ”solidaritet med den globala nedvärderingen av kvinnors skrivande”.

Witt-Brattström skriver om Oksanen att hennes böcker inte får förminskats. Stalins kossor handlar inte om finnarnas inställning till Estland och Utrensning inte om trafficking. Det är helt enkelt stor litteratur.

Så bra och så rätt!

Sofi Oksanen är just nu aktuell med När duvorna försvann på Albert Bonniers förlag.

För övrigt var Ebba Witt-Brattström med och valde ut Utrensning som en av de 50 böckerna i den feministiska litteraturkanonen.

Read Full Post »

Estlands flaggaVilka böcker?

Kivikas, Malle; Sibiriens kalla famn; 2006
Laretei, Käbi; Såsom i en översättning; 2004
Luik, Viivi; Tre återkomster till Estland och Hur man dödar minnet; 2004 & 2005
Mihkelson, Ene; Sodomiten; 1996
Nõu, Helga; Ode till en skjuten räv, 2006
Toomet, Tiia; Sommar i fäderneslandet; 1997
Viiding, Elo; Dikter; 1990-2012

Sammanfattning läsupplevelse Estland

Estland var det land där novellerna jag läste nästan uteslutande handlade om Sovjetunionen eller tiden efter. Det är ett tema som även Käbi Laretei tar upp. Hon är svensk-est, men bodde i Estland till hon var 18 år, så hon fick räknas. Hennes berättelse om återkomsten till Estland var gripande. Malle Kivikas är också estättad, men svensk, och hennes bok bygger på intervjuer med ester som överlevt deportationerna. Helga Nõus Ode till en skjuten räv är den enda romanen och Nõu är tyvärr också född i Sverige. Hon skriver dock på estniska och bor i Estland idag så hon fick räknas. (Rättelse!  Hon är född i Estland, men växte upp i Sverige och bor i Uppsala och Tallinn idag.) Hennes bok handlar om att ha rötter i två länder och symboliskt nog dör hennes mamma på Estonia.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Estland

Jag kan naturligtvis inte dra några långtgående slutsatser av det lilla jag har läst, men jag har fått läsa om kvinnor i Sverige och som lever med ett stort arv från sina föräldrar och/eller minnen från sin barndom i Sovjetunionen. Nõu och Laretei har beskrivit det bra i sina böcker. Det kollektiva minnet är något som återkommer. I noveller och dikter har det framkommit bilder av kvinnor som lever under ett förtryck i diktaturen, men samtidigt också inom familjen eller för att de är kvinnor. Och feminist, det är man inte även om man ställer upp på alla grundprinciper.

Vad har jag läst tidigare?

Den första jag läste var Leo – ett estnisk levnadsöde av Marja Talgre, estlandssvensk boendes i Sverige som skriver om hennes far som var skogsbroder. Hon har skrivit en uppföljare, Leos dotter, som jag hade för avsikt att läsa inför det här projektet. Det får bli en annan gång. Jo! jag har ju även läst Andres Küng, denna demokratikämpe och även liberal och folkpartistisk riksdagsledamot (ett kort tag, som ersättare). Han dog tyvärr för tidigt. Mare Kandre är ju estättad, men jag tyckte inte riktigt att hon räknades. Sofi Oksanen jag jag såklart läst, men inte hon heller är uppvuxen i Estland även om hon skriver om det.

Hur ska jag gå vidare?

Tja, Leos dotter ska som sagt läsas och Oksanens nya. Men sedan är det som att en helt ny värld har öppnats och jag kommer att läsa mer från Estland, även om det tar sin lilla tid i form av research. Jag kanske just nu kommer att gå vidare till andra länder i första hand men dyker estnisk litteratur av kvinnor upp så kommer jag att läsa det, var så säkra!

Feminist från Estland

Elo Viiding

Read Full Post »

Flaggor från Baltikum

Nu är jag färdig med min Baltikum-utmaning. Jag hittar ingen lettisk feminist så det får vara. Förhoppningsvis hittar jag någon när någon lettlandskunnig läser detta och så skriver jag om hen då!

Jag åtog mig att läsa fem verk från varje land och det var till en början svårt att hitta böcker. Sedan hittade jag tre fantastiska novellsamlingar från Tranans förlag och där hittade jag många pärlor.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är mycket av den översatta litteraturen som handlar om deporteringar till Sibirien. Det var när jag fick tag på novellsamlingarna som kunde jag urskilja lite mer vad som var den litterära traditionen i länderna. I Estland och Lettland verkar arvet från Sovjetunionen vara vanligt, medan religionen får ett större utrymme i den litauiska litteraturen. Nu är detta grundat på ett extremt litet urval så ta inte detta för sanningar om all litteratur från Baltikum.

Just kombinationen baltisk litteratur och kvinnor var extra svårt. Jag ville inte bara läsa noveller utan även hitta andra böcker och helst romaner. Helst från författare som inte bor och har växt upp i Sverige. Resultatet blev lite blandat.

Feminist är ett ord som de flesta inte verkar vilja ta i sin mun, oavsett vilket land man kommer ifrån. De två feministerna jag har skrivit om väljer eller har valt att inte kalla sig feminist rakt ut, även om det någonstans anser sig vara det. Det verkar vara symptomatiskt för hela regionen.

Jag har gett er en liten hint om hur jag har upplevt länderna i Baltikum sedan min första resa till Tallinn 1998. Baltikum 1998-2012 i bilder kan ni hitta här.

Jag kommer att ge er varje land för sig. Imorgon: Estland.

Read Full Post »

Elo ViidingKort fakta

Född 1974 i Tallinn
Debuterade som poet under pseudonymen Elo Vee 1991
Utbildad skådespelare

Elo Viidings feministiska gärning

Elo Viiding är född in i dynasti av poeter. Hennes far och farfar var stora estniska lyriker och hon skulle gå i deras fotspår. Det var dock först efter faderns död som Viiding publicerade sina verk under sitt riktiga namn. Hennes debut 1991 gav hon ut under pseudonymen Elo Vee. På universitetet har hon läst både musik och teater och hon är utbildad skådespelare.

I hennes diktning är hon mycket ironisk och vissa menar att hon är mer manlig än kvinnlig i sitt sätt att skriva. Själv har hon en önskan att röra sig över könrollsgränserna. Hon har skrivit flera dikter om kvinnors rättigheter och om feminism, men hennes förhållande till feminismen är ändå komplicerad, som den är för många i Baltikum. Hon anses vara en feministisk författare i Estland, i alla fall om man får tro min estniska vän.

Samhällskritiken, inte bara sett ur ett könsperspektiv, är närvarande i Viidings dikter. Hon kritiserar politiskt förtryck, något som hon har erfarenhet av från sin uppväxt. Hon har också skrivit mycket om skolsystemet där elever är kontrollerade. Detta ämne har hon även berört i noveller.

Hon har översatts till en rad olika språk och översätter själv poesi till estniska.

Elo Viiding och jag 

Jag mejlade min estniska vän Triin och frågade om berömda feminister i Estland och hon tipsade mig då om Elo Viiding. Jag hade tänkt låna hennes dikter på biblioteket efter att fått höra att hon finns på svenska, men så valde jag istället att läsa det som jag hittade online. Jag hittade information om henne på den här och den här sajten, samt på wikipedia.

Verk av Elo Viiding som jag läst och recenserat

Dikter 1991-2012

Read Full Post »

Elo ViidingI Estland är Elo Viiding (född 1974) ansedd som en feministisk poet och hon har beskrivit att hon är för kvinnors rättigheter, men har som så många andra i Baltikum, ett komplicerat förhållande till feminismen. I hennes dikt Mother’s day visar sig feminismen extra framträdande. Du kan läsa dikten i sin helhet här men sammanfattningsvis kan jag säga att den är skriven med en stor portion ironi och den skildrar ett samhälle där det ibland tas för givet att alla familjer i allmänhet och kvinnor i synnerhet är stöpta efter samma mall:

On Mothers’ Day every child should sing
and give its mother flowers and prime ministers think
that every mother wants to be honoured
and all prime ministers dream
that all women who aren’t mothers
will feel simply feel rotten
more rotten than ever before
so the government gives mothers
special advantages
and passes a law on parental salaries

(…)

the prime minister thinks
that every mother has a heart of gold
on a chain around her neck
that every mother has read child psychology
that every mother is well acquainted with gender release and with the child’s father
that every mother lives in a centrally-heated flat with hot and cold running water
that every mother is a Hansa Bank customer and dreams of obtaining a loan

(…)

Det är en lång dikt och läs hela, den är fantastisk!

I övrigt känns hennes dikter, de som finns översatta på nätet, som moderna och många handlar om Estland, vardagslivet och kvinnor. Enligt Anneli Mihkelev som har skrivit den här artikeln om Viiding så skriver hon inte typsikt kvinnligt och hon har själv en önskan att röra sig över könsrollsgränserna. Därför är hon inte en typisk kvinnoförfattare (vad det nu egentligen är).

Jag tyckte mycket om hennes dikter och jag vet att det finns en bok av henne på biblioteket översatt till svenska och kommer att låna den inom kort. Annars finns det en del att botanisera bland på nätet och det är jag glad för att jag har gjort.

Läs dikter översatta till svenska, engelska och tyska här.

Read Full Post »

Flaggor från Baltikum

Jag har inte glömt min Baltikumutmaning som inledde detta bokår! Jag är färdigläst och ska med detta inlägg fullfölja mitt löfte att skriva lite om länderna ur min egen synvinkel. Jag kommer att visa er fem bilder från varje land, två negativa och tre positiva. Mina fördomar säger mig att era fördomar säger er att det är rätt så sunkigt och kommunistiskt i dessa före detta sovjetstater. Jag vill med bilderna bekräfta era fördomar samt försöka överbevisa er om att det är tre fantastiska resmål. En dröm för både min man och mig är en bilsemester där vi reser igenom alla länderna och ser allt från Narva i Estland till Kuriska Näset i Litauen.

Estland

Det kan se ut såhär:

Mustamäe i Tallinn

Mustamäe, förort till Tallinn. 1998.

Fulla svenskar på Rådhusplatsen i Tallinn

Fulla vidriga svenskar (här Djurgårdssupportrar) på vackra Rådhusplatsen i Tallinn. 2008.

Men det kan också se ut såhär:

Tallinn sett från ovan

Tallinn sett från en mycket trevlig skybar strax utanför Gamla Stan. 2007.

Olde Hansa i Tallinn

Trevlig uteservering till enormt populära medeltidsrestaurangen Olde Hansa i Gamla Stan, Tallinn. 1999.

Tartu

Vackra Tartu, tyvärr i ösregn. 1999.

Lettland

Det kan se ut såhär:

Hotel Turists i Riga

Hotel Turists, Riga. 1999.

Moskava Forstate

Moskava Forstate, förort till Riga. 2009.

Men det kan också se ut såhär:

God mat på Lido

Underbar mat på Lido i Gamla stan, Riga. 2009.

Majori Jurmala

Majori, Jurmala. 2009.

Park i Riga

Vacker park strax utanför Gamla Stan, Riga. 2009.

Litauen

Det kan se ut såhär:

Busstationen i Druskininkai

Busstationen i den i övrigt vackra kurorten Druskininkai. 2008.

Öststatssunk i Klaipeda

Hamnen utanför Historiska Museet i Klaipeda. 2012.

Men det kan också se ut såhär:

Stora dynorna på Kuriska Näset

Stora dynorna i Nida på Kuriska näset. 2012.

Tomas Manns hus i Nida

Tomas Manns sommarhus i Nida på Kuriska näset. 2012.

Palanga

Den både kitschiga och ganska mysiga badorten Palanga. 2012.

Med reservation för att bilderna som är tagna för länge sedan kanske inte längre stämmer överens med verkligheten idag (men jag tror faktiskt det).

Read Full Post »

Estland berättarDet finns inte så mycket estnisk kvinnolitteratur är översatt till svenska, även om det finns något mer från Estland än från Lettland och Litauen. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal estniska författare, Estland berättar: Hur man dödar minnet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar här två av novellerna.

Viivi Luik är en mångfacetterad författare som har översatts till en rad olika språk, däribland svenska. Hennes två bidrag i Tranans novellsamling är snarare två krönikor än noveller. Båda handlar om Estland under och efter ockupationen och den första är positiv, medan den andra mycket självkritisk mot hur Estland har utvecklats. Själv har hon bott mycket utomlands, men har ändå djupa sår från Sovjettiden och detta ser man tydligt i de här två berättelserna. Den första novellen handlar om hur hon har besökt Estland under ockupationen och hur fruktansvärt det var med tomma butiker och rysk militär på gatorna för att sedan sluta med hur underbart det är nu. Den andra handlar om det kollektiva minnet som bör glömmas bort för att Estland ska kunna bli en ännu bättre plats att bo på.

Jag tycker att det är så intressant att läsa dessa skildringar från ockupationstiden av kvinnor som levde då. Med tanke på att det fanns högt uppsatta politiker i Sverige som inte ansåg Baltikum vara ockuperat så känns det som att det är viktiga berättelser, så viktiga att de borde läsas av fler än bara inbitna Baltikum-freaks som jag.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Estland berättarDet finns inte så mycket estnisk kvinnolitteratur är översatt till svenska, även om det finns något mer från Estland än från Lettland och Litauen. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal estniska författare, Estland berättar: Hur man dödar minnet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Sodomiten är en relativt kort novell om en ung kvinna som precis studerat färdigt och drömmer om ett fritt Estland. När protesterna slås ned i Tjeckoslovakien drar hon sig till minnes något hon var med om som barn. Hon fick se en pojke våldföra sig på en ko. En tid efter det föds en kalv med människohänder. Kalvens far var Stalin.

Oerhört symbolisk och hatet mot ockupationsmakten är tydlig. Mihkelson tillhör den grupp författare i Estland födda före Stalins död som skriver mycket om tiden före frigörelsen. Den här novellen är en typisk sådan som jag tror att man behöver lite mer förkunskaper om estnisk historia och litteraturhistoria får att få behållning av.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Estland berättarDet finns inte så mycket estnisk kvinnolitteratur är översatt till svenska, även om det finns något mer från Estland än från Lettland och Litauen. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal estniska författare, Estland berättar: Hur man dödar minnet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Sommar i fäderneslandet är tämligen lång för att vara novell, över 50 sidor. Den utspelar sig den varma sommaren 1988 och blickar framåt vad som komma skall. En kvinna bor med sin familj i Tartu, men kommer från Tallinn där hennes föräldrar bor. Hennes far bli sjuk i cancer och har inte långt kvar. Det är både en berättelse om hur en enskild människa tar beskedet om att hennes far ska gå bort och samtidigt är det en skildring av en viktig del av den estniska historien. Frigörelsen från Sovjetunionen är ytterst central i novellen.

Vill man få ett kvinnoperspektiv på Estland, dess historia och den nya tiden efter 1991, så får man det i den här novellen. Enligt Jan Kaus som skrivit förordet tillhör Tiia Toomet en generation författare, födda före Stalins död, som skriver mycket om Sovjetunionen och tiden runt självständigheten. Det var en novell jag tyckte mycket om. Skulle gärna läsa mer om och av henne, men tror inte att det finns så mycket mer översatt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Såsom i en översättningKäbi Laretei levde sina första 18 år i Estland. 1940 flydde hon till Sverige med sin familj för att undgå deportering till Sibirien. Hon skulle inte återvända förrän 1988. I Sverige är Käbi Laretei känd som den berömda konsertpianist hon är, men som så många andra kvinnor är hon även känd för att hon varit gift med en känd man. Käbi var gift med Ingmar Bergman i tio år och de fick sonen Daniel.

I Såsom i en översättning skriver hon om sitt liv som pianist, som mamma, som hustru och som estlandssvensk. Boken börjar med hennes första resa till Estland efter att hon lämnat landet och hon gör den tillsammans med Daniel. Det är en stark skildring av känslan att återse sitt hemland, ett land som inte riktigt känns som sitt längre, fast alla talar ens språk. Hon berättar också om hur svårt det är att få sina böcker översatta till sitt eget modersmål, ett språk som faktiskt förändrats och inte är precis som hon minns det. I övrigt skriver hon livets händelser från olika synvinklar. Hennes förhållande med Ingmar verkar i ena stunden vara ett dödsdömt förhållande med en egoist och i andra sidan mycket kärleksfullt. Hon har också en kluven syn på hur hon har behandlat sina barn.

Jag tyckte mycket om att läsa den här självbiografin. Syftet var att lära mig mer om estniska kvinnor och det har jag fått veta lite om, men framförallt har jag fått veta med om Käbi Laretei och det var verkligen spännande. Bokens titel anspelar på Ingmar Bergmans film, Såsom i en spegel, och syftar på hela kärnan i boken som är språket. Att ha ett annat modersmål än folk runtomkring innebär att leva i en översättning.

Read Full Post »

Older Posts »