Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fjodor Dostojevskij’

Denna vecka kom en rolig uppmaning från Lyran, nämligen att lista tre böcker som inte motsvarat förväntningarna. Här kommer mina tre, sinsemellan helt olika, böcker.

1. Ode till en skjuten räv av Helga Nõu: Övernaturliga inslag? Nej tack, inte för mig! Men jag läste den här boken trots det, bara för att jag ville lära mig mer om estnisk litteratur. Den var jättebra! Rekommenderas.

2. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft: Feministisk klassiker i alla ära, men 1700-talsböcker hade jag nog förväntat mig lite mindre av. De har ju en tendens att vara på ett träigt språk och lite svårlästa. Så inte denna! Jag blev positivt överraskad och skrattade högt flera gånger och det hade jag verkligen inte förväntat mig!

3. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij: Det skulle bli en lång transportsträcka till den klassikern var utläst. Döm om min förvåning när jag knappt kunde slita mig ifrån den! Den var inte alls tråkig, utan bara bra och spännande. Dessutom med en feministisk vinkel, minsann.

Read Full Post »

Jag satt och räknade efter och kom fram till att jag i detta nu firar ett litet jubileum. Jag är så glad att så många läser alla recensioner och jag bli lika tårögd varje gång någon tar mina tips på allvar och läser de böcker jag rekommenderar. I Almedalen skedde dessutom något som inte bara gjorde den dagen, utan som följer mig fortfarande. Jag träffade ett fan som kände igen mig på stranden. Om du läser detta så ska du veta hur glad jag blev att du kom fram till mig! Nu ska jag sluta vara gråtmild och istället fira med ett glas rosé.

20120715-215412.jpg

Jag ska då passa på att berätta att kategorin Övrigt kommer att utgå och av de fyra recensioner som finns där kommer tre gå in i det vanliga biblioteket och en utgå helt. Brott och Straff och Och världen skälvde får ingå som fullvärdiga feministiska böcker, liksom statsministerboken om Nils Edén som skildrar alla turer kring när kvinnor fick rösträtt i Sverige. Alla de tre kan jag motivera ur feministisk synvinkel varför de är med. Den fjärde, Regn och åska om två homosexuella killar, är bra på alla sätt, men främjar kanske inte riktigt kvinnor och kvinnors självkänsla. Jag raderar inga recensioner från bloggen, men den utgår från biblioteket.

Imorgon ska jag och min lilla familj åka och semestra i Litauen i Kalipeda och på Kuriska näset (Neringa). Det ska bli hur trevligt som helst, synd bara att det spås regn hela veckan. Solskyddsfaktor 50 till Hugo känns väl optimistiskt, men hoppet är det sista som överger en. Ni som inte tycker att jag har levt upp till att det skulle bli glesare på bloggen kommer märka skillnad nu. Ses om en vecka!

Read Full Post »

Jag då var det dags att härma Enligt O och presentera mina EM-böcker. Jag gör dock en kortvariant och presenterar böcker från alla länder i en hel grupp. Eftersom gruppspelet idag går in på sin andra omgång presenterar jag här böcker från Grupp A.

Polen

Jag är dålig på böcker från Polen, men nobelpristagaren Isaac Singer har jag läst och då Trollkarlen från Lublin. Böcker som har anknytning till Polen är Günter Grass Blecktrumman, som handlar om en familj som måste fly från det tyskspråkiga Polen till Tyskland efter andra världskriget (precis som författaren själv). Samma tema har Jens Orbacks Medan segern firades, som handlar om hans mammas upplevelser efter kriget. Karin Alfredsson, som skriver böcker om kvinnoförtryck i världen, har skrivit en deckare om Polen, Klockan 21:37, som jag har läst och tyckte om. Min favoritförfattare Slavenka Drakulic har intervjuer med kvinnor från Polen i Hur vi lyckades överleva kommunismen. Det skulle vara kul att läsa något av någon kvinnlig författare som skriver om landet och dess kvinnohistoria, men jag har varken gjort research eller vet på rak arm någon sådan författare. Någon annan som har tips?

UPPDATERAT

Jag missade helt min favoritpoet Wislawa Szymborska och en annan nobelpristagare, Czeslaw Milosz, som jag läste nyligen och som skrivit om livet bakom järnridån i Polen.

Grekland

Illiaden och Odyséen står olästa i bokhyllan och frågan är om jag någonsin kommer att känna att det är dags för någon av dem. Däremot har jag läst Platons Staten, något som jag länge var så stolt över att jag nästan skrev in det i mitt CV. Nästa år är det dags för mig att läsa 70-talets nobelpristagare och där hittar vi Odysseus Elytis, som jag ser fram emot att stifta bekantskap med. Jag har inte recenserat någon bok här som kommer från eller har anknytning till Grekland, vilket jag gärna skulle vilja göra.

UPPDATERAT

Sapfo står såklart på att-läsa-listan. Hur kunde jag glömma?

Ryssland

Här har jag faktiskt läst en hel del. Både Fjodor Dostojevskijs Brott och straff och Leo Tolstojs Anna Karenina har jag tagit mig igenom (den förra med stor behållning). Jag vet att jag hade en rysk roman i min bokhylla förut som jag läst, men minns varken författare eller titel. Min granne i Göteborg lånade mig deckaren Vinterdrottningen av Boris Akunin, men jag fastnade inte för den. Jag gillade däremot Anna Politkovskajas Putins Ryssland och har Rysk dagbok oläst i hyllan. Jag kanske ska överväga igen om inte någon av Politkovskajas böcker platsar här. Böcker av författare med anknytning till Ryssland är Vladimir Nabokovs Lolita. En bok jag tyckte var hemsk och förstår inte alls hajpen. Om tjejeninen handlar den hemska boken Allahs svarta änkor av Julia Juzik.

UPPDATERAT

Jag har även läst En dag i Ivan Denisovs liv av nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn.

Tjeckien

Franz Kafka bodde hela sitt liv i Tjeckien och jag har läst Processen och Förvandlingen, den senare på originalspråk (tyska). Det var inte helt lätt att fatta Kafka på tyska och det var först på sista sidan som jag fattade att han var en stor skalbagge (typ en meter) och inte i naturlig skalbagge-storlek. I år står 80-talets nobelpristagare på schemat och jag ska snart sätta tänderna i Jaroslav Seiferts Mozart i Prag. Slavenka Drakulic har intervjuat kvinnor även från Tjeckien i Hur vi lyckades överleva kommunismen, annars inte mycket till feministisk litteratur där heller.

Read Full Post »

Per Altenberg är liberal feminist och folkpartist. Han bor i Stockholm, men kommer ursprungligen från Lund. 2006-2011 jobbade Per som politiskt sakkunnig i regeringskansliet, först i samordningskansliet och därefter hos EU-minister Birgitta Ohlsson.  Idag arbetar han med ekonomisk analys på Kommerskollegiums enhet för internationell handelsutveckling. Han är nybliven pappa till tvillingarna Marcus och Alicia.


Vid en första anblick framstår Axess temanummer om feminismen som ännu ett trött konservativt angrepp på feminismen. Feminism och jämställdhet hör inte hemma i den borgerliga sfären är det budskap som konservativa opinionsbildare med jämna mellanrum återkommer till. Men efter att ha läst artiklarna lite noggrannare och funderat en vända till blev jag mer optimistisk.

Ibland anklagas genusvetenskap för att vara ideologi förklädd till vetenskap. I den inledande artikeln, Dumskallarnas sammansvärjning, lyckas Roland Poirier Martinsson göra det omvända. Han klär ett politiskt motiverat angrepp på den liberala feminismen i en bedräglig skrud av filosofi och historia.  Artikeln handlar inte om feminism utan om en minst 60 år gammal kamp mellan katolicismen och existentialismen. Poirier Martinsson hänvisar inte till ett enda feministiskt författare. Istället diskuteras i tur och ordning Sartre, Påven Pius XII, Woody Allen, Friedrich Nietzsche, Karl Marx och Fjodor Dostojevski. Dessa herrar (minus Pius XII och Woody Allen som är goda) bildar, enligt Poirier Martinsson, en dumskallarnas sammansvärjning som så småningom ger upphov till ”feminismen och dess akademiska bastard genusvetenskapen”. Att feminismen skulle ha en lång, egen idétradition döljs effektivt i Poirier Martinssons beskrivning av sammansvärjningen. Ett mer övertydligt exempel på den feministiska uppfattningen att kvinnors kulturella verk osynliggörs får man leta efter. I en artikel som gör upp med feminismen angriper alltså Roland Poirier Martinsson inte Simone De Beauvoir, utan hennes man, Jean-Paul Sartre. Det finns inte en antydan till att kritisera åsikter som förknippas med ledande företrädare för feminismen.

Maria Ludvigsson har i sin artikel Borgerlig feminism utan kompass en stringent liberal feministisk syn. En del av det hon skriver går det också att hålla med om, inklusive rubrikens antydan om att den liberala feminismen på nytt behöver finna både bäring och kompassriktning. Men inte heller Ludvigsson refererar till några feministiska verk. Istället tar hon upp Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest. Det framstår dock mest som en ”fågelskrämma” som hon sätter upp för att sedan kunna meja ner. Huvudpoängen i artikeln är dock att liberala feminister har övergett tanken på lika rättigheter för ”särbehandling och särlagstiftning”. Det som ligger till grund för anklagelsen är en artikel på DN debatt av ordförandena för Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerpartiets kvinnoförbund om hur vi kan genomföra jämställdhet utan kvotering. Att de förslag som framförs i artikeln skulle vara ett tecken på en ny politisk inriktning baserad på särbehandling får anses vara långsökt.

Huvudbudskapet i Maria Erikssons artikel Män som hatar män är att om feminismen viker av från det frihetsbudskap som går ut på att låta alla människor vara individer innan de fackas i ett kön, är den dömd att misslyckas. Om feminismen beskriver mannen i ondskefulla termer och kvinnan som det mångfasetterade och normala, bidrar den till att skapa samma problem som den från början var till för att lösa. Eriksson är även den enda av de fyra författarna som refererar till det tankegods som förknippas med Simone De Beauvoir när hon skriver att ”det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande” . Tyvärr blandar hon detta budskap med en diskussion som går ut på att män som sympatiserar med feminismen borde hata sitt eget kön. Även Eriksson hänger upp sig på Solanas som t.o.m. uppges vara ”en idol för de feministiska männen”. Återigen saknas dock konkretion i ett uppenbart tvivelaktigt påstående. Åsikten att manliga feminister ägnar sig åt ett förvirrat självhat går lätt att avfärda med att den helt enkelt saknar relevans för likhetsfeminister. En av den liberala feminismens viktigaste poänger är tvärtom att den erbjuder ett frihetsbudskap för såväl män som kvinnor. Individen ska få lov att utvecklas som han eller hon innerst inne vill utan att behöva fundera på om det uppfattas som kvinnligt eller manligt.

Trots brister är Erikssons artikel den bästa av de fyra i mina ögon. Den förstärkte min övertygelse om att det bara är genom att sätta frihetsbudskapet i centrum som den svenska feminismen kan göra verklig skillnad. De senaste tio åren med vänsterfeministisk dominans har bara bidragit till att alienera män och undergräva feminismen. Det har inte lett till några politiska framgångar.

Anita Du Rietz artikel, Så föddes feminismen, bidrar till att nyansera bilden av kvinnors ställning i Sverige under 1800-talet. Den visar också att arbetarrörelsen länge präglades av ett särartsfeministiskt synsätt.  Hennes antydan om att jämställdheten skulle ha tagit steg tillbaka kort efter att en rad civilrättsliga reformer genomfördes i Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet saknar dock verklighetsförankring. Dels var den växande egenmakt som enstaka kvinnor ur borgarklassen upplevde på 1800-talet sannolikt mer undantag än regel. Dels skedde det, trots 1950-talets hemmafruideal, kontinuerligt framsteg i synen på jämställdhet under hela 1900-talet. Inte minst bör vi från borgerligt håll erkänna socialdemokratiska regeringars satsningar på utbildning som viktiga för att främja jämställdhet. Och redan före 1970-talets feministiska våg inom vänstern hade särbeskattning genomförts av regeringen Palme. På samma sätt som Du Rietz bidrar till att nyansera synen på kvinnors ställning under 1800-talet, bör vi från borgerligt håll sträva efter en nyanserad syn på arbetarrörelsens insatser för jämställdhet.

Jag känner inte igen mig i den huvudsakliga kritiken i Axess fyra artiklar, nämligen att den borgerliga feminismen (som i praktiken är liberal feminism) saknar en självständig grund och bara lånar från socialistisk feminism. Den liberala feminismen har alltid varit en frihets- och rättighetsideologi, inte en pimpad version av marxismen.  Däremot misstänker jag att dramaturgin i debatten, där socialistiska feminister ställs mot konservativa debattörer, har gjort att liberala feminister inte alltid får det utrymme de förtjänar.  Den liberala feminismen intar ofta mer nyanserade och sansade positioner. Vi erkänner att det finns könsstrukturer som begränsar oss som individer, men vi tror inte att dessa är så järnhårda att individen är chanslös att frigöra sig från dem. Vi anser att jämställdhet kräver reformer som gör att män och kvinnor har samma incitament för förvärvsarbete, men vi är inte beredda att kvotera fram ett jämställt yrkesliv i varje enskild del av samhället. Dessa nyanserade ståndpunkter borde vara den svenska jämställdhetsdebattens epicentrum, men är det dessvärre inte. Det är naturligtvis ett misslyckande för såväl den liberala feminismen som för Folkpartiet, dess främsta politiska företrädare. Jag är dock övertygad om att det inte krävs mycket för att nå tillbaka dit. Det räcker med intellektuell integritet i analys och argumentation och en politisk beslutsamhet att genomdriva en liberal feministisk reformagenda.

Slutligen: I fyra artiklar nämner Axess författare inte några centrala feministiska förebilder för vare sig den svenska politiska liberalismen eller några moderna portalfigurer inom den genusvetenskap som författarna argumenterar så starkt emot . Det måste anses som intellektuellt fattigt för en artikelserie som utger sig för att angripa feminismen som ideologi och akademisk tradition.

Read Full Post »

Jag fick denna bok i 30-årspresent av min vän Amanda Lövkvist som tyckte att jag borde recensera boken här på Feministbiblioteket. Bokens tema är ett problematisera kring brott och vad som gör en människa till brottsling och Dostojevskij kan inte anklagas för att vara feminist, därför säger jag nej till att boken skulle vara feministisk. Dock förstår jag ändå poängen. Bokens huvudperson Raskolnikov är en fattig student som inte lever upp till de förhoppningar som hans mor och syster hyser för honom. Han är inte särskilt framgångsrik. En dag finns inte längre någon utväg för hans fattiga familj än att låta systern gifta sig med en rik man som hon inte älskar. För att rädda sin syster från ett katastrofalt äktenskap väljer Raskolnikov att döda två personer och stjäla från dem. I boken finns också en historia om en flicka som av sin styvmor tvingas prostituera sig för att de ska få mat på bordet. Fadern till flickan är en person som Raskolnikov känner och när han träffar denna Sonia så vill han göra allt för att rädda henne. Raskolnikovs syfte med morden var alltså tämligen goda, men det ursäktar honom naturligtvis inte. Jag förstår varför man kan läsa boken ur ett feministiskt perspektiv, ilskan mot hur orättvist kvinnor behandlas finns där. Men det räcker inte, tyvärr.

UPPDATERAT

Jag har omvärderat och Brott och straff är nu en del av Feministbiblioteket.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 41 andra följare