Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Föräldraskap’

Myten om den goda modernJag glömde en julklapp när jag redogjorde för vad jag fick förra året och det är den här, Myten om den goda modern, som jag fick av min före detta medarbetare Bonnie Bernström. Vi har haft många långa diskussioner om föräldraskapet och hon gav mig en bok som betytt mycket för henne.

Det är ett gäng norska feminister från den andra feministiska vågen som skriver om moderskap och tiden med barnen. Den stora poängen är att moderskapet inte är något enbart biologiskt utan en myt vi skapar för att låsa in kvinnor i hemmet. Andra poänger är att kvinnor behöver hjälp från sina män, vänner och andra för att klara av det isolerade livet som förälder. Att bli mamma är inte något som nödvändigtvis känns enbart positivt och vi behöver hjälp för att klara det nya livet.

På ett sätt är den här boken tyvärr fortfarande rykande aktuell. Samma diskussioner har vi idag. Men så är det ju det att vi faktiskt har kommit längre och det är otroligt skönt att veta. Vi har mammagrupper att hänga med och våra män tar betydligt mer ansvar. Synd bara att vi fortfarande är så förbannat onyanserade. Amma eller inte amma, varför måste det ena eller det andra alltid vara belagt med skuldkänslor? Jag läste den här boken av historiskt intresse och jag känner att jag har blivit lite med bildad. Jag vet lite mer om hur feminister såg på moderskap tidigare och jag kunde se mönster och idéer som går igen idag.

 

Read Full Post »

I torsdags var jag moderator på ett seminarium om framtidens familjepolitik, som Liberala Kvinnor ordnade för att försöka påverka Folkpartiets programgrupp (de som arbetar med att ta fram ett nytt partiprogram) i rätt riktning.Vi talade då om vilka politiska styrmedel vi ska eller inte ska använda.  Det här inlägget ska inte handla om politiken, utan om mina erfarenheter. Ofta när jag pratar om familjepolitik generellt så får jag kommentarer om hur det ser ut i en enskild familj. Jag tänker nu berätta utifrån mig själv varför jag vill att vi ska vara regel och inte undantag.

Ibland sägs det att kvinnor är andra klassens arbetskraft och män andra klassens föräldrar. Det låter lite väl hårdraget, men i stora drag är det nog tyvärr sant. För att ändra på det krävs det att fler män är hemma med sina barn och fler kvinnor är hemma mindre. Jag och min man har dragit vårt strå till stacken genom att dela föräldraledigheten lika. Det kommer inte att synas i statistiken då vi inte tagit ut lika många dagar hos försäkringskassan, men för oss räknas dagar tillsammans med vårt barn. Nu lägger vi åt sidan exakt hur många dagar var och en var hemma och istället fokuserar på varför det är viktigt att båda två är hemma ensamma med fullt föräldraansvar under en del av barnets första år.

För det första är föräldraledigheten inget du vet på förhand hur den ska bli. Det är otroligt svårt att sätta sig in i hur den som är hemma har det. Det är ganska ensamt att vara hemma och det är både skitjobbigt och supersoft på en och samma gång. Ena stunden panikar du för inte vet varför barnet sover för länge/vägrar äta/gråter konstigt för att andra stunden sitta med din sovande bebis i famnen smuttande på en pepsi och talar om livet med din bästa vän. Om vi tänker oss att du är kvinna och det är första barnet/barnen och att det är du som tar första delen av föräldraledigheten så känner du nog igen dig i att din man kommer hem, du är dödstrött och han är ganska oförstående eftersom du varit i en galleria med en kompis hela dagen. I vårt fall förstod min man aldrig helt och hållet förrän han hade varit hemma själv. Att vara hemma med barnet samtidigt som jag eller bara ensam några timmar då och då, var långt ifrån samma sak. Jag tycker att det är viktigt att föräldraskapet inte är något kvinnligt. På ett samhälleligt plan är det därför bra om både män och kvinnor har erfarenhet av att vara hemma och ta fullt ansvar för sitt barn.

För det andra så är det den som är hemma och har störst kunskap om vad barnet behöver. Så länge flest kvinnor är hemma kommer förskolan i första hand att höra av sig till mamman om det händer något. Jag tror inte att någon på min sons förskola var förvånad över scenen som utspelades där för ett par dagar sedan. Hennings* skor var förvunna och hans pappa stod helt handfallen. Allt fick ett slut då jag kom in och fick se att det stod ett par skor på Hugos plats. Hugo var ute i sandlådan och lekte och jag frågade pappan om inte det var Hennings skor. Han hade ingen aning. Hans fru satt i möte och kunde inte konsulteras på telefon. Eftersom inga andra barn var kvar inne och det fanns ett par skor som ingen kändes vid, fick Henning ta på sig skorna som av något skäl vi inte vet hamnat på Hugos plats. När jag kom hem frågade jag min man om han vet hur Hugos skor ser ut. Han bara blängde på mig och jag vet att jag inte behöver fråga. Han vet. Såklart vet han det. Ska män inte bli behandlade som andra klassens föräldrar måste fler män ta sig ansvar och ta reda på hur deras barns kläder ser ut.

För det tredje så är det bra om fler män tar ut längre föräldraledighet för att kvinnor inte ska ses som andra klassens arbetskraft. Kvinnor måste sluta se hela föräldraledigheten som sin rättighet. Att komma dit kommer att ta lång tid, men ju fler pappor som tar ut mer än de två ickeöverlåtelsebara månaderna är ett framsteg.

Jag inspirerades att skriva detta när jag läste den här artikeln i Guardian om svensk pappaledighet.

*Henning heter såklart något annat i verkligheten

Read Full Post »

Jag fick ett samtal i onsdags från SVT Debatt som läst min inlägg om Eva Rusz och skuldbeläggandet. De ville att jag skulle vara med och debattera om det är farligt att lämna barnen på dagis före två års ålder. Jag blev smickrad, nervös och otroligt tveksam, men jag ville ändå inte kasta bort en sådan chans. Jag var nog för  tveksam, eller kanske inte tillräckligt intressant, för i slutändan valde de andra personer. Jag sov otroligt dåligt förra veckan så jag slocknade redan kl nio i torsdags och missade således debatten. Nu har jag sett den i efterhand och här kan du också göra det.

Innan jag kommenterar debatten vill jag berätta varför jag tvekade. Det är dels för att jag inte är utbildad inom barnpsykologi och därmed inte är så insatt, men största orsaken är att jag inte vet om jag står pall. Klarar jag av att någon säger åt mig att mitt val att börja arbeta när barnet bara är sex månader är fel och egoistiskt av mig? Jag och min man vill det bästa för vårt barn, men oavsett om jag egentligen vet att det är så är det lätt att få dåligt samvete när sk auktoriteter påstår annorlunda. Detta dåliga samvete tog mammabloggaren Emma Pettersson upp i debatten.

Förutom mammabloggaren Emma Pettersson, som sa många vettiga och viktiga saker, hade man bjudit in Rigmor Robért. Hon var där som läkare och psykoterapeut och hon är väl känd som särarsfeminist. Med andra ord var det föga förvånande att hon skulle försvara Eva Rusz uttalande om dagis före två års ålder. Dock ska sägas att hon underströk att barn är olika och att samma sak inte gäller för alla, men hon återkom hela tiden till att man inte kan utesluta att det är skadligt för barnet, vilket gör det omöjligt att känna man gjort rätt om man inte stannat hemma med sitt barn till hen fyllt två.

Jag är glad för att Pettersson var där och sa bra saker och jag är glad att Kristina Henkel (som skrivit boken Ge dina barn 100 möjligheter istället för två) också pratade om pedagogers viktiga arbete på förskolan och att barn visst kan må bra av att gå där. För hela debatten är och blev även i programmet ett enda långt skuldbeläggande av mödrar. Det är vi som sätter karriären före barnen, vi som ”hastar tillbaka till jobbet” och ”bara räknar ner dagarna till vi får börja jobba igen”, jämställdheten har gått för långt och barnen får lida för att vi vill träna och utveckla oss själva.

DET SER INTE UT SÅ I EN FAMILJ SOM VILL LEVA JÄMSTÄLLT OCH DÄR BÅDA ÄLSKAR SITT BARN!

Sådär. Då var det sagt med överdrivet hög ton. Nu ska jag säga det som jag borde ha sagt om jag hade varit med i programmet. Vi vill vårt barn bäst. Vi har för avsikt att sätta honom på dagis vid ett års ålder. Om vi känner att han inte är mogen för det då kommer vi att ompröva det beslutet och förlänga föräldraledigheten. Vi kommer inte att ha vårt barn på dagis fulla dagar så länge han är så liten. Vi tror att han kommer att få det bra där det finns personal som kan tillgodose hans behov av lek och nyfikenhet, men vi kommer inte göra något som vi tycker känns fel och orätt mot honom. Nu har vi ekomorisk möjlighet att göra sådana val, vilket andra inte har, men oavsett så tror jag att de allra flesta löser situationen så att det blir så bra som möjligt för just deras barn.

Jag förnekar inte att de finns familjer där karriär går före barn och där barn skaffas för att det ska vara så, men jag tror att det är kraftigt överdrivet att det skulle vara den gängse normen. I de flesta jämställda förhållanden prövar man sig fram, försöker pussla ihop vardagsliv, barn och förhållande samtidigt som man hela tiden har barnets bästa för ögonen. Det bästa är kanske inte det som Rigmor Robért och Eva Rusz påstår, men eftersom vi är överens om att alla barnen är olika klan vi väl låta varje föräldrapar (eller varje ensamstående förälder) själva avgöra vad de tycker är bäst och sluta upp med skuldbeläggande av mödrar? Även om man skjuter in att det är pappornas ansvar också, är den underliggande tonen hela tiden att det är mammornas huvudsakliga ansvar. Skulle papporna vara frånvarande är det alltid mammornas fel om de inte är mer än närvarande. Längre än så har vi inte kommit tyvärr.

Read Full Post »

Förra veckan tittade jag på Debatt på SVT och såg två mammabloggare debattera Carolas dotters hårförlängning med barnpsykologen Eva Rusz. Freakshow javisst, och i detta fall visste jag inte riktig vem jag tyckte kvar knäppast. Psykologen som hävdade att hårförlängningen var fel för att det skadade anknytningen till adoptivmamman eller mammorna som hävdade att de var vanliga mammor fast de exponerat sina barn i Ensam mamma söker respektive Mammor och minimodeller? En psykolog som ger råd till föräldrar i en av Sveriges största tidningar kunde inte möta två utseendefixerade mammor som gärna förde vidare sina snedvridna ideal till sina döttrar. Hon körde istället på sitt vanliga dravel om anknytning. Det kanske inte alltid är dravel, men hon har gjort så många idiotuttalanden så att jag är beredd att idiotförklara allt hon säger (hon har bland annat hävdat att pappor inte är programmerade att ta hand om sina barn den första tiden).

Igår var hon i farten igen. Våra barn far illa av att bli lämnade på dagis före två års ålder. Och inte nog med det, hon hävdar också att alla föräldrar bara längtar efter att lämna ifrån sig sitt barn. Jag undrar vilken  planet Eva Rusz bor på. En planet där folk inte älskar sina barn men där alla har råd att inte jobba, uppenbarligen. Det är inte där jag bor. Här älskar de flesta sina barn och de gör de som är bäst för dem.

Att påstå att alla barn som gråter när man lämnar dem på dagis endast tystnar för att de lär sig att stänga av är fruktansvärda anklagelser. Vi är många som blivit bortlämnade före två års ålder och till och med gråtit några gånger och vad hände med oss? Vi blev normalt fungerade människor vi också.

Läs istället Jenny Nordberg, journalist i New York, som skriver i SvD om mammor som väljer att vara hemmafruar i Sverige och istället för att bara vara det hävdar att barnen behöver sin mamma dygnet runt och måste ammas och sova i föräldrarnas säng. Och i dessa mammors högljudda predikan hävdas det att de vill barnens bästa i motsats till oss andra som tycker att lyckliga föräldrar med en lycklig relation också är viktiga parametrar när man är en familj. Läs Nordgren, mycket befriande när man just läst Eva Rusz.

Read Full Post »

Då har jag äntligen fått börja jobba efter en veckas kräkande och illamående. Det var min första dag på Liberala kvinnor som förbundssekreterare och på sätt och vis även första dagen som webbredaktör för Folkpartiet (kallades politisk sekreterare innan). Båda jobben har sina kontor i Riksdagen, så jag byter bara rum i korridoren när jag byter mellan jobben. Första dagen gick mest åt att sitta i möte och försöka få en bild av läget och vad som ska göras, samt fixa praktiska saker som dator och telefon.

Det kändes bra att vara tillbaka och det kändes bra när jag träffade Andreas och Hugo på tunnelbanan hem. Jag älskar min lilla familj, men jag klarar av att jobba och jag tycker att det är roligt att en ny del av livet startar nu. Jag vet att Andreas är en fantastisk pappa som tar bra hand om sin son och jag vet att Hugo är ett barn som anpassar sig och kommer att trivas jättebra hemma med pappa. Det känns också bra att jag förstår allt detta och kan  njuta av att jobba och prata strunt med mina kollegor, medan mitt barn har det bra någon annanstans.

Riksdagen nu i eftermiddags när jag var på väg hem.

Read Full Post »

Underbara Clara tycker inte att vi ska offra barnen på jämställdhetens altare. Den slutsats hon drar är att dagens åttatimmarsdagar är anpassade efter en tid då mannen var enda försörjaren och kvinnor stod för markservicen. Detta är bara delvis sant eftersom arbetarklassens kvinnor alltid har varit tvungna att arbeta. Man har ett enormt medelklassperspektiv om man säger att alla ha råd att jobba deltid. Underbara Clara tycker att både män och kvinnor ska göra det, inte bara kvinnor och menar att i det fall kvinnor jobbar heltid (när männen också gör det) offrar sina barn på jämställdhetens altare.

Män har i alla tider offrat sina barn för karriären och även om det inte är att föredra så kan det i vilket fall inte anses vara kvinnorna som offrar sina barn om båda vill göra karriär. Det är enormt skuldbeläggande att säga att kvinnor som inte jobbar deltid sätter karriären framför barnen. Barnen är självklart alltid viktigast och går alltid först. Vad som är bäst för sina barn vet dock oftast föräldrarna bäst. Jag tycker inte att man kan säga att det är jämställdhetens altare som något offras på (om det nu gör det), utan snarare ojämställdhetens. Det är för att man lever ojämnställt och att båda föräldrarna inte tar lika stort ansvar för att få vardagen att gå ihop som barnen hamnar i kläm. Men självklart är det lättare att skylla på feminismen eller jämställdhetsivrarna när barnen går långa dagar på dagis.

Underbara Clara påstår att hon är 100 % för jämställdhet. Eftersom att det följs av ett men, så var meningen inte sann. Men inte om det sker på bekostnad av barnen, skriver hon. För det är så hon ser det, att det är jämställdheten och inte ojämställdheten som gör att barnen ”offras”.

Jag läste även Nina Björk som skrivit om ämnet på DN kultur och hela hennes artikel andas också ett medelklassperspektiv. Visst måste vi ändra våra vanor när vi får barn och vi kan inte räkna med samma ekonomiska standard. Men att man måste gå ner i arbetstid tycker jag är ett hån mot alla som inte har råd att arbeta deltid, och det är en hel de skulle jag tro.

På bloggen The Dollhouse skriver blogginnehaverskan att många har jobb som innebär ganska stor flexibilitet och att man därför inte behöver jobba deltid. Det tycker jag är klokt. Och även att det kanske inte är heltid som är det stora boven i dramat, utan mer än heltid.

Read Full Post »

Nu har mitt barn äntligen somnat efter en jobbig nattning. Inget konstigt i sig med den nattningen, sådana har han ibland, men idag är jag själv. Så var jag även igår och varje dag förra veckan (förutom helgen). Min man sover hemma, men är inte hemma när barnet är vaket. Jag klagar verkligen inte för så är det ibland när man som oss har jobb med toppar och dalar av mängd arbetsuppgifter och det är viktigt att man ger varandra utrymme för att utvecklas och att jobba ända in i kaklet om det behövs. (Inom vissa gränser såklart. Det är märkligt med folk som väljer jobb där de aldrig ser sina barn.)

Den som inte varit föräldraledig vet inte hur det är att vara hemma med sitt barn hela dagarna och nu kan jag säga att den som inte varit ensam även kvällstid kan inte föreställa sig hur livet som ensamstående är. Nu ska jag inte säga att jag vet det heller, men en inblick i det livet har jag fått. Nya problem dyker upp såsom när ska jag äta? Barnet är för litet och för ivrigt med den lilla maten han ska få i sig för att det ska gå bra att äta samtidigt (har försökt den varianten och det slutade med kall pizza lite senare). Att äta efter att han har somnat var optimalt. Om han somnar vill säga. Ikväll fick ha sitta och titta på mig i sin pyjamas när jag åt. Så tog jag ett nytt nattningstag efter maten.

Förra veckan råkade vi ut för en liten olycka och även om det absolut inte var någon fara med någonting så går man ensam med sina tankar. Att prata i telefon är inte samma sak som att tillsammans kunna iaktta sitt barn och komma fram till att det mår bra.

Så finns det dem som anser att det inte är bra att barn har fler än två föräldrar. Nu önskar jag ingen extra förälder till mitt barn, men de som väljer en annan familjebildning får barn som är lyckligt lottade.

Jag vill med detta inlägg hylla alla ensamstående föräldrar och ge dem ett erkännande för de vardagshjältar de är.Det är inte bara ekonomiskt som de har det tuffare (just den aspekten matas vi ju av via medierna), utan inte minst praktiskt. Logistiken blir svårare, man måste orka för två och inte minst blir man ensam med alla små men svåra beslut och avvägningar gällande sina barn.

Själv längtar jag till att nya numret av Magasinet Neo blir kart. Så att jag slipper vara ensamstående mer. Det är absolut inte synd om mig för när numret är klart och min man kommer hem packar vi väskorna och sticker till Lanzarote i en vecka. Och det är redan på fredag det.

Såhär ser mitt barn ut när han inte tycker att sova var den bästa idén man kunde komma med.

Read Full Post »

Older Posts »