Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gästrecension’

 

Läs denna  och mycket annat på min nya blogg: http://feministbiblioteket.se/gastrecension-av-sara-starkstrom-james-e-l-femtio-nyanser-av-honom-2012/

 

Sara Starkström är redaktör och författare till en rad böcker. Sara tycker att tjejerna ska ta hem spelet och hon ger dig råd om hur i boken Game girl. Nu har hon en debutroman på G och letar efter ett förlag som vill ge ut den.

Förväntningarna är skyhöga när jag köper mig ett översatt exemplar av boken 50 nyanser av honom. Jag kommer att dras in i en erotisk historia fylld av detaljerad BDSM-sex, och en helt ny sexuell värld kommer att öppnas. Saker som jag aldrig kunnat drömma om kommer att utspela sig mellan bokpärmarna. Jag är medveten om att mina förväntningar är för höga. I vår internetålder har vi sett det mesta vi vill se, samt en del man önskar att man inte sett, av sexualitetens miljontals nyanser. Ändå säljer en bok om en ung kvinnas första sexäventyr över alla rekord. Fler exemplar än
Da Vinci. Fler än Harry Potter. Det är imponerande.

Anastasia är 20-nånting och lever i ett 2010-talets Amerika. Hon är sexuellt omedveten men har förläst sig på böcker, precis som en annan ung mö i litteraturhistorien. Som om författaren slängt in Madame Bovary från 1800-talet i det moderna västerländska samhället. Så träffar Ana Mr Grey. Och när Grey efter många om och men och en massa dravel Tar hennes oskuld kommer hon flera gånger och det
med råge. Så, här har vi den blyga, inåtvända och oskuldsfulla flickan. Efter sedvanlig övertalning återföds hon som vuxen kvinna genom att en man undervisar henne och fyller hennes ingenting med sitt intresse för henne. Mannen får det traditionellt stora ansvaret att deflorera kvinnan och leda henne till hennes orgasm.

Jag vet inte var det sensationella ligger. Boken är mycket klassisk, knappt något skiljer den från harlequinromanerna som man läste någon gång som vetgirig tonåring. Inga hands-on råd som man kan använda i sängkammaren. Dessutom är Grey naturligtvis ”känslomässigt störd”. Han gillar ju BDSM, inget som vanliga människor sysslar med.

50 nyanser av honom? Nja, jag tror inte han har riktigt så många. Vårt kärlekspar delar snarare på tre stycken dunkla nyanser; osäkerhet, åtrå och överdrivet språkbruk. Och sexet? Kanske är det här vad man kallar avancerad sex i USA, men här hemma i Norden har vi knullat såhär sedan urminnes tider. Vi brukar kalla det fredagsmys.

Läs mer: Adlibris (svenska), Adlibris (engelska), Bokus (svenska), Bokus (engelska), Norstedts

Read Full Post »

Maria är en liberal kvinna med förkärlek för England och som är bosatt i Skaraborg. Hon gillar triathlon och yoga och tycker att jämställdhet är viktigt. Mest tycker Maria om brittiska saker såsom hennes man och hennes barn.


The mammoth book of womens erotic fantasies är en bok om “the most intimate desires of ordinary women”. De flesta kvinnor är från Canada, USA, UK och Australien. Boken har kommit till genom samtal med kvinnor runt om i världen som sedan har skrivit ner berättelserna för Florens. Författarinnan har tidigare publicerats i olika sience fiction- och fantasytidskrifter och mindre insatta män kanske tycker hon fortfarande befinner sig i den genren även i den här boken.

Personligen tycker jag om att sträckläsa böcker, men jag insåg att det inte gick med den här boken då en viss mättnad infann sig. Rätt så snabbt framstod dessutom ett begränsat antal teman bland de 53 berättelserna: analt, lesbiskt, trekanter, S&M, ligga med någon annans pojkvän/”förbjuden person”. Är det bara det som vi fantiserar om? Eller är det bara det som kvinnor i UK, Nordamerika och Australien gillar? Jag tycker författaren kunde gjort sig större möda att samla berättelser från flera länder eftersom jag har en föreställning om att det skulle det bli större variation på teman.

Men år andra sidan. Berättelserna i boken handlar ju framförallt om makt, att kvinnorna har makten även i de fantasier där de inte har kontroll. Samtidigt betyder inte en sexuell fantasi där man går igång på att vara passiv, att man vill vara det även utanför sovrummet. En fantasi är just en fantasi och man kan vara vem man vill i den, vilket är ju meningen. Vi vet ingenting om kvinnorna som skrev berättelserna och det är därför inte meningsfullt att diskutera bakgrunden till fantasierna vidare. Vad som riktigt intressant är däremot: Vilka tyckte du bäst om och varför?

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Maria är en liberal kvinna med förkärlek för England och som är bosatt i Skaraborg. Hon gillar triathlon och yoga och tycker att jämställdhet är viktigt. Mest tycker Maria om brittiska saker såsom hennes man och hennes barn.


Jag har läst boken Ladies som är en bok på svenska om excentriska engelska damer, skriven av en svensk man. Vad som gjorde att jag köpte boken var att jag visste lite av en del av kvinnorna medan andra bara var namn som jag hört talas om. Några av de mer välkända namnen är Jennifer Paterson and Clarissa Dickson Wright, Mary Whitehouse and Lady Diana Cooper. Men oavsett om man känner igen damerna eller inte så är det värt att läsa om dem.

Jennifer och Clarissa var del av duon ”Two fat Ladies” som spelade in en serie matlagningsprogram under 90-talet. Med deras något politiskt inkorrekta kommentarer och samtalsämnen och recept där man inte snålade på smör eller vispgrädde, var de ett udda men uppskattat inslag i TV tablån. Lady Diana Cooper är en av bokens flera överklasskvinnor som föddes utan någon egentlig uppgift förutom att gifta sig och skaffa barn, men som hade alldeles för mycket intelligens/energi för att nöja sig med det.

Författaren har valt att skriva om kvinnor som han tycker är excentriska och som har roliga historier att berätta om. De levde i en tid och kultur som är så totalt främmande från vår, så att skilja på vad som är fakta och vad som är rent skvaller är svårt. Om du sträckläser böcker blir det dessutom lite svårt att hålla isär både karlar, familj och annat löst folk. Det var en trevlig bok, men jag tyckte att det ibland blev lite tjatigt och jag saknade bilder på kvinnorna. Kanske är det bara jag, men om jag lade ifrån mig boken så var det lite segt att fortsätta utan att kika bakåt vem som var vem.

Läs mer: Atlantis, Adlibris, Bokus, DN, Expressen, GP, SvD, Dagens bok

Read Full Post »

Fröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.


Om man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text, som Christian Eidevalds avhandling, kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel, Eidevalds bok Anna bråkar. Redan i början gör Eidevald upp med betydelsen av jämställdhetsarbete i förskolan och hans argument är, om välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplans. Att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte och det ifrågasätter Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen Flickor, pojkar och pedagoger skriven av Kajsa Wahlström och Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompensatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de beskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen Förskolan kritiseras Anna bråkar för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process. Mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Fröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.




Min personliga genusbibel heter Det finns inga tjejbestämmare och är Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi alla som är någorlunda genusintresserade vet- nämligen att samtliga studier visar på att förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa.

Eidevalds avhandling gräver på djupet och analyserar utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang. Förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer.

Läs mer: Books-on-demand

Read Full Post »

Jenny Insulán brukade tidigare debattera feminism på nätet med andra brudar. Nu läser hon till präst och recenserar gärna feministiska böcker. Debatterar feminism gör hon fortfarande.




Ett tal till min systers bröllop är en dråplig och tragikomisk skildring av livet som tvåbarnsmamma, ena sekunden skrattar jag högt och nästa  sekund har jag en ångestklump i magen. Sylvia Svensson lever i centrala Stockholm tillsammans med sin man, skådespelare vid Dramaten, och  deras två döttrar. Hon är journalist som skriver krönikor men längtar efter att få en roman publicerad. Maken Karl reser till New York för att spela i uppsättningen av Fröken Julie och lämnar Sylvia ensam med ansvar för allt. Vardagen är ett inferno av sömnlöshet, kaskadspyor, feber,  berg av leksaker, försvunna fjärrkontroller, försvunna barbiekammar, en felparkerad bil, grälande barn, barn som slåss, barn som inte vill äta,  barn som vill gå ut klädda i Askungenkläder i minusgrader, vänner och familj som ifrågasätter vad Sylvia gör för fel när barnen inte sover på  nätterna och jämt är sjuka, katter som kissar överallt och mitt i allt en hysterisk syster som ska gifta sig och som gjort Sylvia ansvarig för bröllopet. Utöver detta försöker Sylvia få tid till att skriva för att kunna försörja sig själv och sina barn, något som försvåras av uppdragsgivares förväntan att en ung, feminist till krönikör ska skriva gratis. För den goda sakens skull. Som kvinna vill man väl ställa upp för alla unga tjejer där
ute?

Boken innehåller också Sylvia Svenssons monologer till Sylvia Plath, den människa hon känner sig närmare än någon annan, vilket i mitt tyckande är ett snyggt litterärt grepp.  Linda Skugge skriver roligt, smärtsamt, ångestladdat och skarpt. Samtidigt som jag skakar av mig berättelsen, slår den ifrån mig så dröjer sig frågan oundvikligt kvar; hur undviker man att hamna där?

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Jenny Insulán brukade tidigare debattera feminism på nätet med andra brudar. Nu läser hon till präst och recenserar gärna feministiska böcker. Debatterar feminism gör hon fortfarande.




Trilogin utspelas i en framtid då Nordamerika fallit och en stat vid namn Panem vuxit upp ur dess aska. Panem består av tolv distrikt där invånarna lever i fattigdom och en huvudstad där invånarna lever i lyx och överflöd. Huvudkaraktären är Katniss Everdeen som har, som så många andra, förlorat sin far och hon försörjer sin mor och lillasyster Primrose på tjuvjakt. Varje år anordnas Hungerspelen. Från varje distrikt väljs en pojke och en flicka mellan 12 och 18 år ut att delta. En ny arena byggs upp inför varje hungerspel och ingen vet vad de har att vänta. 24 ungdomar skickas in, bara en kommer ut levande. Allt direktsänds. Katniss har tagit på sig ansvaret att skydda sin syster mot allt hemskt, men från hungerspelen kan hon inte skydda henne. När Primrose namn är det som dras vid lottningen väljer Katniss att ta hennes plats i årets hungerspel.

I Collins romaner är det lika självklart att kvinnor är soldater, läkare och presidenter som att män är frisörer och stylister. Samkönade relationer nämns i en bisats utan vidare åthävor, män visar känslor och kvinnor kämpar för det de tror på. Det klassiska triangeldramat kan å ena sidan göra mig lite trött men visar å andra sidan på hur svårt det kan vara att känna igen riktig kärlek och att våga släppa någon inpå livet.

Suzanne Collins använder en fiktiv berättelse för att ta belysa olika företeelser i vår samtid som t ex medias roll i samhället och dess inflytande på våra liv, vad människor är kapabla till när livet, deras eget eller tillhörande någon de älskar, står på spel, om att bli tvungen att axla en ansvarstyngd roll i tidiga år och om att bli bestulen på allt och alla man älskar. Men det handlar också om att resa sig ur askan och förödelsen och slå tillbaka, kämpa för det man tror på. Och att livet oftast inte handlar om att välja mellan gott och ont utan mellan två mer eller mindre dåliga alternativ.

Första delen i hungerspelstrilogin har premiär på bio i mars och det är Suzanne Collins själv som skrivit filmmanuset.

Läs mer: Adlibris Hungerspelen, Fatta eld, Revolt; Bokus Hungerspelen, Fatta eld, Revolt

Read Full Post »

Older Posts »