Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Genusfrågor’

Karriärsnätverket ”Give it forward” har tagit fram denna fantastiska bild efter ett citat av Sheryl Sandberg, Facebooks operativa chef:

Flicka med ledarskapstalanger

Sheryl Sandberg på Times omslagDet var ett stort  reportage om Sheryl Sandberg i det nummer av Time som jag köpte på flygplatsen i Manilla. Mycket intressant och mycket peppande. Sandberg är en förebild som inte bara är en framgångsrik kvinna i en mansdominerad bransch, utan också feminist och medveten om orättvisor mellan könen. Glöm aldrig hennes ord, din dotter kanske är ämnad att bli lika framgångsrik vacker dag.

Rubriken på omslaget är också underbar: Hata henne inte för att hon är framgångsrik.

Read Full Post »

RundgångRundgång är titeln på en bok om musikkultur och genus. Den är skriven av fyra forskare och innehåller fyra essäer. Den första handlar om ungdomar och vilken typ av musik som är för tjejer och vilken som är för killar (Werner). Den andra bygger på intervjuer med kvinnliga DJ:s (Gavanas). Den tredje är en studie av realityserien Fame Factory och hur könen skildras där (Ganetz). Den fjärde är en studie över mainstreammusik och kritiker vs konsumenter (Huss).

De två första essäerna var intressanta, men det var de två sista som jag fastnade mest för. Jag har aldrig sett Fame Factory, men väl Idol i många år. Hillevi Ganetz har studerat en säsong av Fame Factory och hur män respektive kvinna skildrats i programmet. Exempelvis så görs det en stor grej av att en man gråter i ett program, medan tjejerna gråter så gott som alltid. Latinotjejer ses alltid som sexiga och exotiska, medan utländska killar inte råkar ut för samma sak. I mainsteamkapitlet av Hasse Huss kom författaren fram till att kvinnor drabbas hårdare av kritikernas sågningar. Det finns även en dimension där homosexuella män räknas till den mer töntiga schlagermusiken och heterosexuella till de coolare musikstilarna.

Den var en mycket spännande bok för den som är intresserad av musik och genus. Alla dem som undrar om feminismen verkligen behövs kan läsa den här välskrivna boken och förhoppningsvis se att trots att vi kommit långt, finns det ändå m mycket kvar att göra.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Först blev jag förbannad, sen blev jag uppgiven, men sedan funderade jag en stund och tänkte på vad det egentligen stod i texten. Jag pratar psykologen Alf B Svenssons (ej att förknippa med politiken Alf Svensson) text i dagens Aftonbladet.  Vi ska sluta att göra barn könsneutrala är uppmaningen och motfrågan blir naturligtvis: När har vi någonsin försökt att göra det?

Vi ska inte använda hen (som är ett praktiskt ord när man vill ersätta han/hon, men det har psykologen Alf inte fattat), flickor får inte använda rosa (vilken flicka undrar jag, för alla flickor jag har träffat har rosa, alla) och alla barn ska ha könsneutrala namn (allvarligt, hur många barn handlar detta om?). Sedan kallas vi för genusfundamentalister. Numer kallar jag psykolog-Alf och alla hans meningsfränder för antigenusfundamentalister.

Det som förespråkas i artikeln är att kompensera pojkar och flickor för det som är typiskt för deras kön, blygsel för flickor och ilska för pojkar. Det är något som förespråkas även hos många feminister, dvs kompensatorisk undervisning i förskolan. Om man får tro kommentarerna på denna blogg är det lika med helvetet. Jag förespråkar inte sådan undervisning, men jag tror på att alla barn som är för blyga eller för arga, måste få hjälp att fungera bättre, oavsett kön.

Jag tycker att antigenusfundamentalisterna borde förklara sig. Varför ska vi behandla barn olika efter vad de har mellan benen och inte efter hur de är som individer? Ingen forskning i världen kan väga upp för att man i individfallet skulle behandla en utåtagerande flicka för sin blygsel eller en blyg liten pojke för sin ilska. Så varför ska man klumpas ihop som kön? Observera att jag här inte förnekar att det skulle finnas könsskillnader på ett generellt plan. Psykolog-Alfs missuppfattning är att blanda ihop generella slutsatser med individuella lösningar. Vi feminister vill att alla barn ska behandlas lika generellt och såklart olika individuellt, eftersom alla är olika.

Jag har som sagt funderat ett varv till och undrar om det inte handlar om en dold agenda hos antigenusfundamentalisterna. De vill helt enkelt få folk att tro att feminister förespråkar könsneutralitet. De vet att det är impopulärt och för att få med sig den stora massan så utmålar de feminister till sociala ingenjörer som vill utplåna alla dockor och leksaksbilar och som vill bestämma vilken färg ditt barn får och inte får ha på tröjan. Det är effektivt för vart vi än vänder oss kan vi få höra ”mitt barn är inte ett hen” eller ”varför klär DU din son i blått/din dotter i rosa”. Därför måste vi berätta vad vi står för. Hela tiden.

Och hen, jag är ledsen antigenusfundamentalister, men slaget är förlorat. Det är redan för etablerat.

Read Full Post »

Jag har fått förmånen i mitt jobb att träffa finska kollegor i Svenska Kvinnoförbundet, Svenska Folkpartiets kvinnoförbund. De kom från Sörnäs, som är en lokalavdelning i Helsingfors. Vi diskuterade skillnader och likheter och vad vi kan lära av varandra. Den stora skillnaden mellan oss är att vi är mer ideologiska och de mer inriktade på att vara en förening där man kan prata svenska. Det hindrade dock inte de personer vi träffade att vara just ideologiska.

Det som jag tyckte var mest intressant var att de delat ut ett genusbokpaket till svenska förskolor i Helsingfors. Detta för att uppmärksamma förskolorna på de stereotypa könsroller som ofta förekommer i barnböcker och erbjuda dem ett alternativ. Det fanns även böcker riktade till pedagogerna och det var de eminenta Flickor, pojkar och pedagoger av Kajsa Wahlström och Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två av Kristina Henkel och Marie Tomicic. Bland barnböckerna kan vi bland annat hitta Stina Wirsén och Per Gustavsson. Projektsekreteraren i Sörnäs, Matilda Hemnell säger i ett pressmeddelande angående utdelningen av paketen:

”Ska flickor alltid vara snälla och duktiga eller får de också busa och åka på äventyr? Får pojkar vara rädda och famnsjuka, eller ska de alltid vara hjälten som slåss mot den onda i boken?”

Jag blev såklart mest intresserad av de två finska böckerna i listan:

Lindeberg, Minna & Bondestam, Linda: Lo. Fridlyst. Jag läste om den och dessa meningar från boken gör att jag verkligen vill läsa den: ”Det är inte lätt att vara den vildaste lokatten på dagiset. Att aldrig få vara med. Att alla är rädda för en, också den minsta Edvin, vars hjärta bankar som en babyhammare av tyg.” En bok om känslor.

Frölander-Ulf, Lena & Taivassalo, Hannele Mikaela: Sagan om prinsessan Bulleribång. Om prinsessan står det i boken att ” Hon hade visst friat till en prins från landet Näraintill.” Det räcker för mig. Jag är såld.

Nu kan min Hugo inte läsa så jag kan riskfritt avslöja att han kan se fram emot två hårda paket under granen om han är riktigt snäll.

En annan kampanj Svenska Kvinnoförbundet gjort är det fantastiska jämställdhetspillret du ska ta för ökad jämställdhet. Som en kollega till mig sa när hon fick se det: När förnuftet inte räcker till. En fantastisk bipacksedel fanns med i förpackningen. Underbart!

Jämställdhetsmedicin

Slutligen hade Liberala Kvinnor Stockholm ordnat en paneldiskussion med mig som moderator där Svenska Kvinnoförbundets vice ordförande Anna Jungner-Nordgren visade en video till en gammal finsk schlagerlåt Satumaa, sagoland, där trafficking står i centrum. Hon menar att det inte funnits så stor kunskap om det fenomenet tidigare i Finland, men att den här videon har ökat medvetenheten. Det är minoritetsombudsmannen Eva Biaudet som ligger bakom videon. Se den på egen risk. Jag grät.

Som tack för min medverkan fick jag en bok som handlar om Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs och den ser jag fram emot att läsa. Jag är glad och stärkt över mitt möte med dessa finlandssvenska kollegor!

Read Full Post »

Idag har varit är feministisk känslomässigt svajig dag för mig. Jag har läst och sett saker som jag blivit glad över och sedan har jag sett andra saker som gjort mig förbannad. Ena stunden kan jag tänka att det går framåt i världen när det kommer till jämställdhet, för att i nästa stund nästan tappa hoppet helt.

Jag börjar med det dåliga.

Igår läste jag en artikel i The Telegraph av ekonomen Thomas Pascoe om den svenska avdelningen av Toys r us och deras julkatalog där pojkar leker med dockor och flickor leker med leksakspistoler. Han menar att den svenska diskrimineringslagen har lett till en generation av förlorade kvinnor. Det känns rent ut sagt rätt egendomligt att konservativa män i England sitter och tycker till om en svensk leksakskatalog. Vart är världen på väg när ekonomer tycker att det är viktigt och får skriva i stora tidningar om hur fruktansvärt det är att ge sken av att pojkar borde leka med dockor?

Sedan hittar jag den här artikeln via kloka personer på Facebook. Det är författaren Suzanne Venker som skriver på Fox News, likt ekonomen Pascoe, att kvinnor förlorar på det rådande kriget mot könsroller. Varför? Jo, för att kvinnor vill gifta sig och män vill inte det längre. För att kvinnor inte längre är kvinnor. Så det så, dags att tänka om och bli mer ”kvinnlig” med andra ord!

Men då är det bra att någonting händer som känns lite bättre.

Vad sägs om marschen Walk a mile in her shoes i USA, som kommit till för att uppmärksamma sexuellt våld mot kvinnor? De menar att detta inte är enbart ett problem för kvinnor eftersom det drabbar även vänner, familj och jobbarkompisar. Fantastiskt att se dessa engagerade män går en dryg kilometer i högklackat för sakens skull.

Sedan blev jag glad över denna bild som spritts i sociala medier idag. Den bekräftar precis det jag tänker kring leksaker för barn. Den borde Thomas Pascoe ta sig en titt på!

Read Full Post »

Jag har länge tänkt att läsa mer akademisk litteratur om genuspedagogik. Jag har inte lagt ner så stor tid på att försöka finna, men när jag var hemma hos mamma och pappa sist så tog jag med mig min mammas kurslitteratur i ämnet. Hon läste en kurs för några år sedan.

Kajsa Svaleryds bok har några år på nacken och är relativt kort (140 sidor). Halva är empiri och teori och halva är praktiska övningar att göra i skolan eller förskolan. Den var säkert toppenbra när den kom, men sedan dess har faktiskt mycket hänt, vilket vi kan glädja oss åt. Tjejers könsorgan heter numer snippa och många fler förskollärare än då är medvetna om att pojkar och flickor tenderar att behandlas olika.

Boken har ändå ett värde i alla bra övningar att göra, både för personalen och för eleverna. Men den är gammal och det märks. Förhoppningsvis finns det mer uppdaterade böcker att tillgå idag. Jag vill också rikta en liten reservation till att Svaleryd förespråkar kompensatorisk pedagogik, dvs att man delar upp barnen efter kön vissa timmar i veckan för att lära pojkar empati och flickor att skrika (hårdraget såklart). Jag är lite skeptisk till detta och jag vet att andra genuspedagoger inte förespråkar det så det får bli min nästa plan att läsa något av en sådan pedagog. Kanske Anna bråkar eller Det finns inga tjejbestämmare?

Läs mer: Adlibris

Read Full Post »

Dagens historiska tillbakablick i mitt liv blir ett litet inlägg i genusdebatten. Jag har nyligen diskuterat små flickors prinsessfas och om den verkligen existerar eller om det är så att ett intresse för glitter och rysch-pysch av omvärlden tolkas och uppmuntras som just en prinsessfas. Vissa mammor har vittnat om att deras söner också gått igenom en tid då de ville ha glitterskor och prinsessdiadem. Av omvärlden tigs detta ihjäl och faller ganska fort i glömska.  Desto fler är prinsessflickorna i vår omgivning. Jag minns ingen egen prinsessperiod. I alla fall var det inget som uppmuntrades och jag fick aldrig bära rosa tyllkjol om det inte var teater. Jag kan inte ens minnas att jag hade en önskan om att bära en sådan, men jag minns ju inte allt jag drömde om då. Av foton från min barndom att döma fanns det fler färger att välja på för en flicka. Visserligen sydde min mamma många av mina kläder, men hon har sagt att affärerna inte såg likadana ut på åttiotalet som de gör idag.

Här bredvid ser ni mig 1982 i min favoritklänning. Den är gul i sin huvudfärg och jag ville ofta vara klädd enbart i gult. Till min stora förfäran kunde jag inte ”matcha” min gula outfit med gula strumpor, men min snälla farmor gav mig ett par så att jag inte behövde ha strumpor i avvikande färg. Min mamma kallar det för min gula fas. Jag känner inte till att alla flickor har gula faser, men jag hade det. Den uppmuntrades av min närmaste familj och jag fick hållas. Tänk er om hela samhället skulle uppmuntrat min gula fas, vad otroligt gul jag hade kunnat vara då! Men det är klart, jag kanske bara var onormal som ersatte min prinsessfas med en gul fas. Och eftersom jag kritiserar andra som bara har en källa till sina slutsatser så ska jag hålla öppet att det bor en prinsessa i alla små flickor och att detta är fullt naturligt.

Eftersom mina föräldrar är förnuftiga människor fick jag inte ha gult jämt. Här har jag en blå t-shirt.

Jag avslutar med ett steg bort från genusdiskussionen och en underbar bild på mig och mina älskade farmor som tyvärr gick bort hastigt 1984, två år efter den här bilden togs. Min farmor var en fin människa och hon dog alldeles för tidigt. Jag är så glad att jag fick träffa och lära känna henne. Jag saknar henne fortfarande och det gör mig ont att hon inte fick leva så länge. Det gör mig också ont att Hugo aldrig får träffa sin farmor.

Read Full Post »

Older Posts »