Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Genuspedagoger’

Jag har länge tänkt att läsa mer akademisk litteratur om genuspedagogik. Jag har inte lagt ner så stor tid på att försöka finna, men när jag var hemma hos mamma och pappa sist så tog jag med mig min mammas kurslitteratur i ämnet. Hon läste en kurs för några år sedan.

Kajsa Svaleryds bok har några år på nacken och är relativt kort (140 sidor). Halva är empiri och teori och halva är praktiska övningar att göra i skolan eller förskolan. Den var säkert toppenbra när den kom, men sedan dess har faktiskt mycket hänt, vilket vi kan glädja oss åt. Tjejers könsorgan heter numer snippa och många fler förskollärare än då är medvetna om att pojkar och flickor tenderar att behandlas olika.

Boken har ändå ett värde i alla bra övningar att göra, både för personalen och för eleverna. Men den är gammal och det märks. Förhoppningsvis finns det mer uppdaterade böcker att tillgå idag. Jag vill också rikta en liten reservation till att Svaleryd förespråkar kompensatorisk pedagogik, dvs att man delar upp barnen efter kön vissa timmar i veckan för att lära pojkar empati och flickor att skrika (hårdraget såklart). Jag är lite skeptisk till detta och jag vet att andra genuspedagoger inte förespråkar det så det får bli min nästa plan att läsa något av en sådan pedagog. Kanske Anna bråkar eller Det finns inga tjejbestämmare?

Läs mer: Adlibris

Annonser

Read Full Post »

Fröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.


Om man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text, som Christian Eidevalds avhandling, kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel, Eidevalds bok Anna bråkar. Redan i början gör Eidevald upp med betydelsen av jämställdhetsarbete i förskolan och hans argument är, om välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplans. Att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte och det ifrågasätter Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen Flickor, pojkar och pedagoger skriven av Kajsa Wahlström och Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompensatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de beskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen Förskolan kritiseras Anna bråkar för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process. Mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Igår publicerade jag en gästrecension av Fröken Bella som är förskollärare och läser mycket om genus i förskolan. Imorgon kommer en till och på samma tema. Jag är intresserad av ämnet och här kommer lite reflektioner av mig som lekman i ämnet.

Jag tror att det finns skillnader mellan män och kvinnor utöver de mest uppenbara, men att skillnaderna mellan individer är större. Det finns forskare som håller med mig om detta. Därför tror jag att om man på förskolan ser att pojkar oftare leka med stereotypt pojkiga saker och flickor oftare med stereotypt flickiga saker så beror det inte på deras genuppsättningar, utan av omgivningens förväntningar.

Barn är oerhört känsliga för tonfall och reaktioner. Jag minns ett TV-program om rullstolsburna föräldrar jag såg för en väldans massa år sedan där en kvinna berättade om de blickar de fick på spårvagnen när hon hade sin dotter i knät. Det var välmenande blickar som ville säga att mamman var duktig, men de var ändå på något vis skrämmande för ett barn. Det var annorlunda och dottern undrade varför alla tittade så konstigt på dem. Jag har burit med mig detta i många år och verkligen försökt att fundera på hur mitt eget beteende kan påverka barn.  Nu när jag har ett eget kan jag så ser jag hur mycket små nyansskillnader i mitt beteende och tonfall ändrar mitt barns reaktion. Jag skrev om min sons förhållande till sin fotboll här.

Betänk nu när förskolläraren ska säga till pojken att han får leka med vad han vill och hon inte har förberett sig på svaret. Han svarar ”dockan!” och hon utbrister förvånat ”dockan?”. Säger han då ”nej, bilen” är kanske detta föga förvånande. Förskolläraren kan då uppfatta detta som ett skojfriskt barn och och inte någon som blivit påverkad av ett förvånat tonfall. Vi kan inte veta hur det var, men sannolikt kommer förskolläraren att tolka det efter sina egna fördomar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, istället för att hålla på att fixera oss vid eventuella skillnader kan vi väl börja fokusera på hur vi påverkar barn? Jag strävar inte efter att alla barn ska leka med alla leksaker eller ha exakt uppdelning om 50-50 när det kommer till könsstereotypa leksaker (ved det nu egentligen innebär, någon antifeminist som vill utveckla?). Jag vill att alla barn ska få tillgång till alla leksaker och det räcker inte bara med att leksakerna finns där. Vi måste av hela vårt hjärta tycka att det är ok att de leker med allt. Och tycker vi verkligen det? Rannsaka gärna dig själv.

Läs gärna mer imorgon då jag publicerar ännu en recension på en bok av Christian Eidevald av Fröken Bella!

Read Full Post »

Fröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.




Min personliga genusbibel heter Det finns inga tjejbestämmare och är Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi alla som är någorlunda genusintresserade vet- nämligen att samtliga studier visar på att förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa.

Eidevalds avhandling gräver på djupet och analyserar utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang. Förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer.

Läs mer: Books-on-demand

Read Full Post »

Igår kom miljöpartiet i Stockholm med ett förslag om att alla förskolor ska ha en genuspedagog. Jag som själv är liberal fick då se en massa hårda ord bland flera liberala kompisar i mitt Facebook-flöde. Och jag började fundera på varför det är så ohyggligt provocerade. Så läste jag den här krönikan i Aftonbladet av Rebecca Weidmo Uvell och så blev frågetecknen om möjligt ännu större. Tror folk att en genuspedagog ska komma hem till folk och övervaka familjelivet? Jag tror inte det, men det är så retoriken är. KD har också gått ut och sagt att de är emot för att föräldrar inte vill ha det. Jag vet många föräldrar som vill.

Pappa staten ska inte övervaka våra barn. Nej, det ska vi göra själva. Men alla som lämnar sina barn på förskolan måste kunna få en garanti på att det finns bra och utbildade pedagoger där. Förskolan är ingen förvarningsplats, det är ett ställe där barn ska växa och utvecklas. Självklar både bör och ska politiker ha åsikter om hur förskolorna drivs. Ja tycker att det är oerhört viktigt att det finns personal som säger ifrån om min son får skit för att han har rosa byxor på sig. Jag förutsätter att han får en skarp tillsägelse och att jag också får veta om han har slagit någon kompis och att detta inte viftas bort med att ”det är så killar är”. Jag tar för givet att alla leksaker är till för alla barn att leka med och att man inte får förtur till något för att man har ett visst kön. Många föräldrar och förskolepersonal har vittnat om att det inte har sett ut såhär. Läs gärna Kajsa Wahlströms bok om de iakttagelser personalen gjorde på förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle.

Så länge barnen är i offentlighetens vård så måste det erbjudas en bra verksamhet. Det finns mycket som ingår i en pedagogs utbildning och att jämställdhetsarbete i förskolan ska vara så fruktansvärt kontroversiellt 2012 är fullkomligt obegripligt. Meningen är att våra barn ska växa upp till fria individer och ska få alla möjlighet att få tillgång till alla intressen, smaker och egenskaper. Barn ska inte få höra att något är bara för flickor eller bara för pojkar. Vad är det kontroversiella i det?

Och att jag alltid är bättre på att uppfostra mitt barn än ”staten”, tja, jag tror att det finns många saker som förskolan och skolan kan lära mitt barn som inte jag kan. Jag föraktar inte förskolepersonalens kunskaper om barn utan ser tvärtom fram emot att min son kan utvecklas både där och hemma. Jag och min man vet självklart vad som är bäst för vårt barn, men det innebär inte att vi alltid måste vara dem som tar hand om honom. De som inte vill att staten ska lägga sig i sina barns uppfostran kan varken ha barnen på förskolan eller i skolan.

Var tredje förskola når inte upp till skollagens jämställdhetsmål. Något brister då uppenbarligen i pedagogernas relation med barnen. Att efterfråga mer genusmedvetenhet borde därmed vara något självklart. Alla pedagoger borde ha som krav att de är utbildade att kunna se till att barnen behandlas jämställt.

Nej, jag fattar inte vad som är så upprörande. Förklara gärna någon.

Läs också Louise Persson som skriver bra om genuspedagogik idag.

Read Full Post »