Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jean-Paul Sartre’

MandarinernaJa, inte nyskrivna såklart, för Simone de Beauvior dog 1986, men utgivna i nytryck. Jag har fått två recensionsex av böcker från den feministiska ikonen och jag blev då pinsamt påmind om att jag inte läst något mer än Det andra könet av henne.

Nyckelromanen Mandarinerna har i år givits ut av Norstedts. Den handlar om författarens och Jean-Paul Sartres liv. Det är en roman, men det är ganska tydligt att det handlar om dem och deras vänner. Bland annat beskriver de Beauvior ingående om sitt förhållande till Nelson Algren.

Det feministiska bokförlaget Rosenlarv har gett ut de Beauviors enda drama, De onödiga munnarna. I den tar författaren upp moral, etik och könspolitik.

Jag återkommner när jag har läst. Mandarinerna är rätt mastigt tjock, så det blir nog inte inom en vecka, men att läsa drama brukar gå snabbare. I vilket fall som helt – på återseende gällande dessa böcker!

Read Full Post »

Krans 24Bakgrund

Simone de Beauvoir är den största. Kanske är Det andra könet inte den bästa feministiska bok som skrivits, men ingen slår ändå de Beauvoir i storhet. Hennes idéer har varit banbrytande för hela den feministiska rörelsen.

Resmålet

Paris är en underbar storstad som man borde åka till oftare. Montparnassekyrkogården ligger en bit i från centrum, söder om city. Simone de Beauvoir ligger begravd med sin livskamrat Jean-Paul Sartre och deras förhållande var kanske inte det mest okomplicerade, men de levde ihop till Sartre dog.

Ta dig dit

Ta ett lågprisfyg till Paris för billigast resa. Ta sedan tunnelbana till Montparnasse. Kyrkogården ligger inte så långt ifrån tunnelbaneuppgången.

Montparnassekyrkogården och jag

Jag älskar Paris och jag är så glad att jag tog mig tid att besöka graven när jag var där senast, sommaren 2010. Att åka till en kyrkogård är kanske inte det som står överst på priolistan inför ett besök i en storstad, men av mängden meddelandena att döma vid de Beauvoirs grav är det ändå många som gör ett sådant besök när det är någon de beundrar särskilt mycket.

Jag vid Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres grav

Jag vid Simone de Beauvoirs grav. Juli 2010.

Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres grav

Satres och de Beauvoirs grav. Juli 2010.

Read Full Post »

Då ska jag avsluta mina EM-böcker. Idag blir fotbolls-EMs mest meninglösa dag. Vi ska se Sverige och heja, men stämningen är väl inte på topp direkt. Hugo har inte haft på sig sina EM-kläder idag, de får sparas till OS. Grupp D är inte heller gruppen som är så spännande ut boksammanhang, i all fall inte två av länderna. Idén om EM-böcker har jag fått från Enligt O.

Frankrike
Simone de Beauvoir är den största av de största när det kommer till feminister. Man får tycka vad man vill om Det andra könet, men hon är den häftigaste av dem alla. Har även läst hennes pojkvän Sartres bok Äcklet. Nyligen läste jag Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye och det var en bok jag tyckte om. Candide av Voltaire ingick i svenskan på gymnasiet och Rousseau och Montesquieu på stadsvetenskapen. Jag har även läst Le Clezios Allt är vind.Var i Paris sommaren 2010 och besökte en feministisk konstutställning och läste sedan boken elle@pompidou.

England
England är intressant ur feministisk synvinkel och därifrån kommer många av de stora såsom Mary Wollstonecraft och Virginia Woolf. Jag har också i London förra året och köpte på mig lite nya feministiska böcker som jag recenserat i Magasinet Neo. En av mina favoritböcker är Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Annars kan jag mest konstatera att jag har läst en väldans massa böcker från England.

Ukraina
Det första jag gjorde när jag kom på den här idén var att fundera vilka ukrainska böcker jag hade läst. Jag kom på Marina Lewycka och recenserade genast En kort berättelse om traktorer på ukrainska och Två husvagnar. Jag har även läst två böcker om Tjernobyl, En bön för Tjernobyl och en reportagebok om spökstaden Pripjat. Jag var även på Ukraina-seminarium på Silc för någon vecka sedan och köpte deras bok Ukraina av Kjell Albin Abrahamsson. Den står på att-läsa-listan. Sedan har jag även läst Dödsmatchen av Andy Dogan om en ukrainskt fotbollslag som vägrar lägga sig mot nazisterna, med döden som utgång. En hemsk men viktig bok.

Sverige
Jag nöjer mig med att konstatera att mycket jag läser är svensk litteratur 🙂

Jag bjuder er här min son i fotbollskläder, från en annan dag då hoppet om en svensk framgångssaga fortfarande fanns hos oss alla.

Read Full Post »

Per Altenberg är liberal feminist och folkpartist. Han bor i Stockholm, men kommer ursprungligen från Lund. 2006-2011 jobbade Per som politiskt sakkunnig i regeringskansliet, först i samordningskansliet och därefter hos EU-minister Birgitta Ohlsson.  Idag arbetar han med ekonomisk analys på Kommerskollegiums enhet för internationell handelsutveckling. Han är nybliven pappa till tvillingarna Marcus och Alicia.


Vid en första anblick framstår Axess temanummer om feminismen som ännu ett trött konservativt angrepp på feminismen. Feminism och jämställdhet hör inte hemma i den borgerliga sfären är det budskap som konservativa opinionsbildare med jämna mellanrum återkommer till. Men efter att ha läst artiklarna lite noggrannare och funderat en vända till blev jag mer optimistisk.

Ibland anklagas genusvetenskap för att vara ideologi förklädd till vetenskap. I den inledande artikeln, Dumskallarnas sammansvärjning, lyckas Roland Poirier Martinsson göra det omvända. Han klär ett politiskt motiverat angrepp på den liberala feminismen i en bedräglig skrud av filosofi och historia.  Artikeln handlar inte om feminism utan om en minst 60 år gammal kamp mellan katolicismen och existentialismen. Poirier Martinsson hänvisar inte till ett enda feministiskt författare. Istället diskuteras i tur och ordning Sartre, Påven Pius XII, Woody Allen, Friedrich Nietzsche, Karl Marx och Fjodor Dostojevski. Dessa herrar (minus Pius XII och Woody Allen som är goda) bildar, enligt Poirier Martinsson, en dumskallarnas sammansvärjning som så småningom ger upphov till ”feminismen och dess akademiska bastard genusvetenskapen”. Att feminismen skulle ha en lång, egen idétradition döljs effektivt i Poirier Martinssons beskrivning av sammansvärjningen. Ett mer övertydligt exempel på den feministiska uppfattningen att kvinnors kulturella verk osynliggörs får man leta efter. I en artikel som gör upp med feminismen angriper alltså Roland Poirier Martinsson inte Simone De Beauvoir, utan hennes man, Jean-Paul Sartre. Det finns inte en antydan till att kritisera åsikter som förknippas med ledande företrädare för feminismen.

Maria Ludvigsson har i sin artikel Borgerlig feminism utan kompass en stringent liberal feministisk syn. En del av det hon skriver går det också att hålla med om, inklusive rubrikens antydan om att den liberala feminismen på nytt behöver finna både bäring och kompassriktning. Men inte heller Ludvigsson refererar till några feministiska verk. Istället tar hon upp Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest. Det framstår dock mest som en ”fågelskrämma” som hon sätter upp för att sedan kunna meja ner. Huvudpoängen i artikeln är dock att liberala feminister har övergett tanken på lika rättigheter för ”särbehandling och särlagstiftning”. Det som ligger till grund för anklagelsen är en artikel på DN debatt av ordförandena för Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerpartiets kvinnoförbund om hur vi kan genomföra jämställdhet utan kvotering. Att de förslag som framförs i artikeln skulle vara ett tecken på en ny politisk inriktning baserad på särbehandling får anses vara långsökt.

Huvudbudskapet i Maria Erikssons artikel Män som hatar män är att om feminismen viker av från det frihetsbudskap som går ut på att låta alla människor vara individer innan de fackas i ett kön, är den dömd att misslyckas. Om feminismen beskriver mannen i ondskefulla termer och kvinnan som det mångfasetterade och normala, bidrar den till att skapa samma problem som den från början var till för att lösa. Eriksson är även den enda av de fyra författarna som refererar till det tankegods som förknippas med Simone De Beauvoir när hon skriver att ”det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande” . Tyvärr blandar hon detta budskap med en diskussion som går ut på att män som sympatiserar med feminismen borde hata sitt eget kön. Även Eriksson hänger upp sig på Solanas som t.o.m. uppges vara ”en idol för de feministiska männen”. Återigen saknas dock konkretion i ett uppenbart tvivelaktigt påstående. Åsikten att manliga feminister ägnar sig åt ett förvirrat självhat går lätt att avfärda med att den helt enkelt saknar relevans för likhetsfeminister. En av den liberala feminismens viktigaste poänger är tvärtom att den erbjuder ett frihetsbudskap för såväl män som kvinnor. Individen ska få lov att utvecklas som han eller hon innerst inne vill utan att behöva fundera på om det uppfattas som kvinnligt eller manligt.

Trots brister är Erikssons artikel den bästa av de fyra i mina ögon. Den förstärkte min övertygelse om att det bara är genom att sätta frihetsbudskapet i centrum som den svenska feminismen kan göra verklig skillnad. De senaste tio åren med vänsterfeministisk dominans har bara bidragit till att alienera män och undergräva feminismen. Det har inte lett till några politiska framgångar.

Anita Du Rietz artikel, Så föddes feminismen, bidrar till att nyansera bilden av kvinnors ställning i Sverige under 1800-talet. Den visar också att arbetarrörelsen länge präglades av ett särartsfeministiskt synsätt.  Hennes antydan om att jämställdheten skulle ha tagit steg tillbaka kort efter att en rad civilrättsliga reformer genomfördes i Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet saknar dock verklighetsförankring. Dels var den växande egenmakt som enstaka kvinnor ur borgarklassen upplevde på 1800-talet sannolikt mer undantag än regel. Dels skedde det, trots 1950-talets hemmafruideal, kontinuerligt framsteg i synen på jämställdhet under hela 1900-talet. Inte minst bör vi från borgerligt håll erkänna socialdemokratiska regeringars satsningar på utbildning som viktiga för att främja jämställdhet. Och redan före 1970-talets feministiska våg inom vänstern hade särbeskattning genomförts av regeringen Palme. På samma sätt som Du Rietz bidrar till att nyansera synen på kvinnors ställning under 1800-talet, bör vi från borgerligt håll sträva efter en nyanserad syn på arbetarrörelsens insatser för jämställdhet.

Jag känner inte igen mig i den huvudsakliga kritiken i Axess fyra artiklar, nämligen att den borgerliga feminismen (som i praktiken är liberal feminism) saknar en självständig grund och bara lånar från socialistisk feminism. Den liberala feminismen har alltid varit en frihets- och rättighetsideologi, inte en pimpad version av marxismen.  Däremot misstänker jag att dramaturgin i debatten, där socialistiska feminister ställs mot konservativa debattörer, har gjort att liberala feminister inte alltid får det utrymme de förtjänar.  Den liberala feminismen intar ofta mer nyanserade och sansade positioner. Vi erkänner att det finns könsstrukturer som begränsar oss som individer, men vi tror inte att dessa är så järnhårda att individen är chanslös att frigöra sig från dem. Vi anser att jämställdhet kräver reformer som gör att män och kvinnor har samma incitament för förvärvsarbete, men vi är inte beredda att kvotera fram ett jämställt yrkesliv i varje enskild del av samhället. Dessa nyanserade ståndpunkter borde vara den svenska jämställdhetsdebattens epicentrum, men är det dessvärre inte. Det är naturligtvis ett misslyckande för såväl den liberala feminismen som för Folkpartiet, dess främsta politiska företrädare. Jag är dock övertygad om att det inte krävs mycket för att nå tillbaka dit. Det räcker med intellektuell integritet i analys och argumentation och en politisk beslutsamhet att genomdriva en liberal feministisk reformagenda.

Slutligen: I fyra artiklar nämner Axess författare inte några centrala feministiska förebilder för vare sig den svenska politiska liberalismen eller några moderna portalfigurer inom den genusvetenskap som författarna argumenterar så starkt emot . Det måste anses som intellektuellt fattigt för en artikelserie som utger sig för att angripa feminismen som ideologi och akademisk tradition.

Read Full Post »

I senaste numret av Axess ska några borgerliga debattörer ”reda ut begreppen” när det gäller feminismen. Först ut är Roland Poirier Martinsson som väl inte direkt gjort sig känd som att ha dunderkoll på feminismen. Efter att ha läst hans text Dumskallarnas sammansvärjning, står jag här som ett frågetecken och undra om han alls vet vad han pratar om. Den liberala feminismen bygger till stor del på Simone de Beuvoirs filosofi, men istället för att angripa henne, beskriver RPM hennes pojkväns Jean-Paul Sartres ideologi och förklarar varför den är vansinnig. Och? Dessutom förminskar han de Beauvoir, som han endast nämner i en bisats, från stor tänkare till försmådd flickvän. Illa är bara förnamnet!

Sedan följer två artiklar som är lite mer nyanserade. Både Maria Ludvigsson och Maria Eriksson är dock tvungna att blanda in Valerie Solanas för att markera sina ståndpunkter. Märkligt eftersom det knappast finns borgerliga feminister som hyllar henne. Erikssons artikel om att män borde hata män bygger delvis på en avhandling om radikalfeministiska män. Den är inte heller särskilt relevant för liberala feminister.

Den mest intressanta artikeln är Anita Du Rietz historiska artikel där hon försöker visa hur feminismen fick en backlash efter rösträttsrörelsen. Före kunde kvinnor arbeta, men efter så förväntades även socialdemokratiska kvinnor vara hemma. Mycket intressant perspektiv, även om jag tror att det hela var lite väl draget till sin spets. Mycket blev bättre för kvinnor under 1900-talet. Men att visa att socialdemokraterna hade ett särartsfeministiskt tänkande länge, var intressant.

Per Altenberg har analyserat alla fyra artiklarna noga och har skrivit ett gästinlägg om det. Det publiceras inom kort!

Read Full Post »

Kort fakta

Född 1908 i Paris, död 1986 i Paris
Gav ut hennes mest kända verk Det andra könet 1949
Levde tillsammans med filosofen Jean-Paul Sartre

Simone de Beauvoirs feministiska gärning

Den sista feministen i den här julkalendern är den allra största. Få är det förmodligen som inte håller med om det.

Simone de Beauvoir växte upp i en borgerlig och religiös familj. De arbetade hårt för att stanna i borgarklassen efter att ha förlorat sin förmögenhet. I tonåren fick Simone en religiös kris och hon blev ateist, något som hon förblev resten av livet. Hennes filosofi gick mycket ut på att sätta sig upp mot borgarklassen och religionen.

Hon började studera filosofi på universitetet i Paris och det var så hon träffade sin blivande livskamrat Jean-Paul Sartre. 1929 blev de ett par. Han ville gifta sig men henne först, men hon trodde inte på äktenskapet, men de förblev ett par hela livet. Hon tog examen i filosofi och matematik och efter universitetet började hon undervisa i matematik.

de Beauvoir var existentialist och 1944 skrev hon sin första essä på det temat. Ett år tidigare kom hon ut med sin första roman, She came to stay, som handlar om hennes förhållande till Sartre.

1949 kom Det andra könet som väl måste få kallas tidernas mest betydelsefulla feministiska verk. Där myntar hon begreppet: Man föds inte till kvinna, man blir det. I boken beskriver hon hur kvinnan genom historien har setts som det andra könet i förhållande till mannen, som är norm. Hon vill göra upp med kvinnoförtrycket så att kvinnor kan befrias från sina könsroller. Verket anses som startskottet för den andra vågens feminism. Den vågen kännetecknas av frigörelse från äktenskapet och könsrollen som binder kvinnor i hemmet samt den sexuella revolutionen.

Simone de Beauvoir och jag

Såklart stod Det andra könet högst upp på att-läsa-listen när jag drog igång projektet som senare detta fram till den här bloggen. Det var först 2004 som jag satte tänderna i den och trots att den bitvis är rolig så är den rätt så mastig och bitvis ganska trist. Läs mitt omdöme genom länken nedan. Det är en tidig recension och i Feministbibliotekets begynnelse var mina recensioner mest omdömen. Jag har börjat förnya recensioner på gamla klassiker och när jag skriver detta påminns jag om att jag borde förnya just den. Jag har en biografi över henne i bokhyllan, som är skriven av Deirdre Bair. Jag hittade den på Myrorna för flera år sedan och jag får se när jag tar mig tid till den. Sommaren 2010 var jag i Paris och besökte hennes grav på Montparnasse-kyrkogråden där hon ligger tillsammans med Sartre. Det var ett stort ögonblick i mitt feministiska liv.

Bok av Simone de Beauvoir som jag läst och recenserat

Det andra könet 1949

Read Full Post »