Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kvinnor i Afrika’

PetroleumBokförlaget Tranan gav förra året ut Petroleum skriven av Bessora, född i Belgien med far som var diplomat från Gabon. Boken utspelar sig i Gabon.

Den franska geologen Medea arbetar på ett oljefartyg utanför Gabons kust. En dag sker en explosion och en man dör och en försvinner. Den försvunna, kocken Jason, är Medeas älskare. Hon ger sig iväg till land och gör allt för att få en lösning på vad som skett samt för att hitta Jason. Det visar sig att flera på båten, och kanske i synnerhet Jason, misstänks för att ligga bakom explosionen. Jason tillhör ursprungsbefolkningen och hela historien har ett kolonialt perspektiv.

Jag tyckte att boken var oerhört lovande till en början. Bessora skriver roligt med en ironisk touch. Sedan tyckte jag att den blev lite rörig och författaren blandade in lite för mycket övernaturligheter och stamfolksreligion och där tappade hon bort mig lite. Slutet ska jag naturligtvis inte avslöja, men jag tror att det hade kunnat falla mig mer i smaken om det hade skrivits på ett annat sätt. I vilket fall som helst är jag glad att jag läste den här boken, för jag har faktiskt lärt mig ett och annat om Gabon, ett land jag gissar att många inte vet var det ligger.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Tranan

Read Full Post »

Nu när jag har renodlat mitt projekt om kvinnor i världen så ska jag ge er kulturjakter från de länder jag har varit i. Ett land jag inte redovisat än är Ghana. Jag var där med tre kompisar från Liberala Ungdomsförbundet 2000 och vi skulle delta i valarbetet. Egentligen var det förbjudet för utlänningar att göra det, för Ghana var en diktatur på den tiden, men det var tillåtet att bära kampanjkläder. Vi skulle dock bli haffade av polisen en gång för just detta brott men inget mer hände än att vi fick följa med till polisstationen och ge en polis våra pass. Vi var oroliga, men vårt sällskap var det inte. Jag minns polisstationen och att det i princip var en lerhydda med två rum. Vi var i det ena och på dörren till det andra stod det ”cells”. Det var et hål i den dörren och vi kunde då och då skymta ett öga där. Det mest bisarra i hela historien var att ungefär 50 barn och några vuxna stod som en hejarklack till oss utanför. Vi var tyvärr lite för rädda för att se det komiska i det hela. Inget hände som sagt och enligt dem vi träffade där så ville polisen bara markera genom att jävlas med oss.

Ghana är ett land där jag träffade förhållandevis få kvinnor. Alla vi träffade där organiserat var män, om de inte var flickvänner, fruar eller mammor till någon av dem. Kvinnor arbetade som servitriser och i små kiosker, men män dominerade helt klart det offentliga livet. Som ni kan se på bilderna nedan så är kvinnor inte inlåsta för de finns i vimmel och folksamlingar, även om majoriteten var män.

John Kufuor - Ghanas blivande president

Det var den här mannen som skulle vinna. John Kuffour, ledare för det liberala partiet och det demokratiska alternativet. Han tillträdde som president efter en andra valomgång i januari 2001. Hans anhängare sa under valkampanjen att om valet bara är 80% rent spel så vinner de. Det var väl ungefär så det blev. Inte helt rent spel från den sittande regeringen, men de förlorade trots det. Och Ghana blev en demokrati. Den här bilden är tagen på ett valmöte i en stad i Ghana, troligtvis någon av tvillingstäderna Sekondi eller Takoradi. Jag gick möjlighet att träffa honom i hans hem senare, men då togs uppenbarligen inga bilder. Han lovade då att han skulle göra statsbesök i Sverige om han vann, något han mig veterligen inte har hållit.

Jag kan också berätta att hans motståndare i valet 2000 hette John Atta-Mills. Han skulle senare komma att ta tillbaka makten, men demokratin överlevde det. Han vann ytterligare ett val innan han hastigt och oväntat gick bort 2012. John Kuffour lever fortfarande.

Jag och Anne-Lie i en partilokal i Accra

Första dagen fick vi besöka en partilokal för att bli dressade inför valkampanjen. Här ses jag och Anne-Lie i nya t-shirtar. En snusnäsduk med samma motiv ingick också i kampanjoutfiten. Denna extremt moderna vallokalen låg i huvudstaden Accra.

Partilokal på landet i Ghana

Såhär såg det för det mesta ut på mindre orter. Tror denna bild är tagen på landsbygden utanför Accra.

Jag i en by i Ghana

Här är jag i en by på landsbygden utanför Accra. Detta är en ganska vanligt syn så fort man har lämnat Accras centrala delar. Accra har/hade* inte heller någon riktig stadskärna, utan några kvarter som är asfalterade. Jag har kampanjsnusnäsduken på mig.

Jag i en liten stad i GhanaI större orter än den ovan kunde man se lite koloniala hus, dock sällan underhållna. Folk verkade bo och driva affärsverksamhet på nedervåningen, medan övervåningarna såg helt oanvända ut. Jag har ingen aning om varför det var så.

På bilden ser ni även en av killarna som tog hand om oss, men jag har tyvärr glömt hans namn. Det var i vilket fall inte han som skulle komma att fria till mig innan vi skulle resa hem.

Jag och Anne-Lie på valmöte i Ghana

Valmöte i Sekondi-Takoradi. Jag och Anne-Lie bär kampanjsnusnäsduken på olika sätt.

Liberala supporters i Ghana

Ibland när vi kom var det helt otroligt vilket mottagande vi fick. Vi kände oss som världsartister på turné. Någon politiker som fått sådant här mottagande i Sverige?

Lycklig liberal väljare i Ghana

Såhär glad var en kvinna när hon fått ett flygblad. Längtan efter demokrati och ett nytt styre var ohyggligt stor märkte vi.

Palmoljefabrik i Ghana

På valdagen var det inte tillåtet att driva politisk kampanj så vi passade på att besöka en palmoljefabrik. Här jobbade det flera kvinnor.

Kvinna röstar i GhanaHär ser ni en liberal kvinna som röstar. Hon kände de killar som vi hängde med. Vi tillbringade valdagen på landet och vi bodde hemma hos en parlamentsledamot. Torts att han hade det mycket gott ställt minns jag att badrummet var så sunkigt att vi inte duschade. Tror att vi stannade två nätter och när vi kom tillbaka till Accra var vi inte fräscha.

Rösträkning i Ghana

Rösträkningen var en lokal happening. Här sitter folk och väntar på att vallokalerna ska stänga och rösterna ska räknas. Efter att det lokala valresultatet (alltså vallokalens resultat) hade tillkännagivits tog vi en taxi till Accra mot våra värdars vilja. Vi ville tillbaka till civilisationen ifall det skulle bli upplopp, något som våra tyska kontaktpersoner på plats hade varnat för. Det skulle dock inte hända, även om det redan då såg ut som att oppositionen skulle vinna både presidenten och parlamentet.

Jag badar i Ghana

Efter två intensiva veckor i Ghana (och en i Sydafrika, kulturjakt om det besöket återkommer jag med) tog vi oss dagen efter valet till en strand i staden. Helt fantastiskt vackert och underbart! På stranden satt det dock flera äldre västerländska män med yngre ghananska kvinnor, så det kändes inte helt ok. När våra värdar var tillbaka i stan blev de lite sura för att vi åkt och badat utan dem, så de tog oss till sin favoritstrand. Där var det nästan bara svarta barn och så vi. Där hängde vi resten av vår tid i Ghana (vilket väl var två dagar om jag inte minns fel).

*Jag pratar om vad som var sanning när jag var där 2000. Det kan så klart ha hänt massor på 13 år. Någon som vet?

Read Full Post »

Förbjuden betraktelseNina Bouraoui är född i Frankrike med fransk mor och algerisk far. Hon är delvis uppvuxen i Alger. Förbjuden betraktelse är hennes debutroman.

Vi får följa en algerisk kvinna som bor inspärrad i ett hus. Så ser alla algeriska kvinnors liv ut, först inspärrade i sin egen familjs hur och sedan i sin mans familjs hus. Kvinnor lämnar sitt hem endast vid sitt bröllop och sin begravning. Bokens jagperson hatar sitt liv, hatar sina föräldrar och gör ett tyst uppror mot hela samhället och dess traditioner. Det är en fruktansvärd beskrivning av en kvinnas liv, könsstympning och tvångsäktenskap.

Jag läste boken för att det var en av mina olästa böcker i den feministiska litteraturkanonen. Jag håller med om att det är en viktig bok. Den är kort och kärnfull, skrämmande hemsk och sätter fingret på hur det går när man får för sig att stänga in kvinnor av religiösa skäl. Mitt favoritcitat från boken: Traditionen är en hänsynslös dam som jag inte kan kämpa emot.

Read Full Post »

Kvinnor i arganträdets skuggaBoken gavs ut på svenska förra året på Tranans förslag, de som ger ut böcker från hela världen. Där finns många pärlor (inte bara baltiska noveller). Jag låter Kvinnor i arganträdets skugga få bli boken från Afrika i världsutmaning.

Vi får möta kvinnor i en by i södra Marocko som alla har det gemensamt att de är förtryckta och lever under villkor de inte önskar. Någon flyr från sin familj och en annan får hjälp att fly till Frankrike. På slutet möts alla på en religiös högtid och det som verkade bli en dystopi förvandlas till en jakt på kärleken och boken slutar ”lyckligt”.

Det är en relativt kort bok (ca 200 sidor) och större delen av boken tyckte jag om. Men när den mindre delen är slutet så blir helhetsintrycket inte så bra. Jag läste den här recensionen i på sr.se när jag var klar och tycker att orden ”Den går från samhällsskildring till chick lit” var otroligt träffande. Det är inget fel på chick lit med lyckligt slut och kvinna träffar man och blir kär, jag hade bara inte förväntat mig det i en bok om förtryckta kvinnor i Marocko.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Tranan

Read Full Post »

Nadine GordimerNovellen Amnesti är från samlingen Nobeller, noveller av nobelpristagare.

En kvinna väntar på en man. Han samlar ihop pengar för att de ska kunna gifta sig. Men istället för att gifta sig ger han sig ut i kampen för svartas rättigheter. Han kommer i fängelse. Hans dotter föds och får inte träffa sin far förrän hon är fem år. Men när han kommer ut har han viktigare saker för sig än att gifta sig och vara med sin familj. Allt för kampen. Ett nytt barn är på väg och kvinnan tänker att barnen en dag i alla fall kommer att vara stolta över sin far.

En fantastisk novell om en kvinna som inte kan konkurrera med politiken. Fenomenet är vanligt och har väl funnits i alla tider och alla samhällen. Hon vill att han ska finnas för henne, men vem är hon att tycka att hon är viktigare än frihetskampen? Det finns nog många kvinnor som känner igen sig den här novellen.

Read Full Post »

Den stulna romanenNawal El Saadawi är en stor frontfigur för kvinnorörelsen i Nordafrika. Jag har haft förmånen att få lyssna på henne på ett seminarium som Liberala Kvinnor ordande tillsammans med föreningen Glöm inte Fadime och Pela. Då pratade mycket om kvinnors frigörelse och religionens negativa inverkan, främst på kvinnors liv.

När du läser Den stulna romanen så kommer du att märka att El Saadawis feministiska och religionskritiska åsikter lyser igenom mycket starkt. Hon är långt ifrån finkänslig när det gäller att kritisera Islam och i boken är det flera av huvudpersonerna som ifrågasätter Gud och sin egen gudstro. Boken utspelar sig i författarens hemland Egypten och handlar om den bedragna hustrun Bodour som vill ta sig ur sin situation och försöker skriva en roman. Bodour har en dotter tillsammans med sin man och en dotter som hon övergivit vid födseln och som nu lever på gatan. Hennes döttrar är barndomsvänner utan att veta som sitt släktskap. Bodours man är en framstående journalist och författare, dottern är journalist och själv arbetar hon som litteraturkritiker. Den övergivna dottern är en framstående sångerska som hatas av den kulturkritiska regimen. Bodur försöker skildra sitt liv i sin roman, men bokens sidor blir stulna ett efter ett. Historien kretsar kring Bodours och hennes roman, dottern Magiida och den övergivna dotter Zinat.

Den stulna romanen känns som en viktig bok om kvinnoförtryck i arabvärlden. Den är dock lite rörig eftersom Bodours historia vävs samman med den historia hon skriver. Är man inte helt alert så kan det vara svårt att veta om det man läser tillhör historien eller historien i historien. Trots detta så tyckte jag mycket om språket, karaktärerna och det politiska budskapet. När jag läser El Saadawi så jag inga som helst problem att förstå att hon nämns i nobelprissammanhang, men trots det så är Den stulna romanen inte en bok som fastnar. Vad jag förstår så är det mycket i El Saaadawis berättelser
som ska läsas i en egyptisk kontext som jag helt enkelt missar för att jag inte är därifrån.

Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD, GP, Bokhora

Read Full Post »

ingenstansAssia Djebar är uppvuxen i Algeriet, men har utbildat sig i Frankrike och är idag medlem av franska akademin. Ingenstans i min faders hus är en självbiografisk roman med minnen och fragment från hennes egen ungdomstid. Hon är en tonåring som är muslim, men lever bland emanciperade européer. Fransmännen har tagit makten i Algeriet och den unga Assia får gå på flickskola tillsammans med franska flickor. Sakta med säkert ökar hennes frihet och hennes förut så stränga far lättar lite på tyglarna.

Jag tyckte att boken var lite rörig i början, men jag kom tämligen snabbt i i den och tyckte att den var otroligt spännande. Jag ville verkligen veta hur den berömda författaren blev en fri kvinna från att ha levt mer eller mindre instängd stora delar av sin tonårstid. Mot slutet blir berättelsen mer dramatisk och då var den svår att lägga ifrån sig. Det mest fantastiska med boken är hur Djebar beskriver flykten från religionens förtryck och hur hon och även andra kvinnor, såsom hennes egen mor, blev firare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Leopard förlag, DN, Expressen

Read Full Post »

Older Posts »