Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kvinnor i minoriteter’

Rabbit-proof fenceDet är inte lätt att hitta litteratur från Australien som uppfyller Feministbibliotekets kriterier. Jag har letat, men inte funnit mycket och då har jag ändå en feministisk svensk vän som bor och arbetar där som jag har frågat. Jag skulle kunna konstatera att Australien är ganska långt från att vara världens mest jämställda västland. Rabbit-proof fence (som är översatt men där titeln av någon outgrundlig anledning inte är det) tyckte jag ändå skulle kunna passa. Den bygger på en sann historia om barn med en aboriginsk mamma och en vit pappa. De tvångsomhändertogs för att anpassa sig till ett liv som vita.

Det var 1930-tal och den australiensiska regeringen såg att det fanns aboriginska kvinnor som födde halvvita barn. Dessa barn skulle inte behöva växa upp i naturen som ociviliserade människor, utan de ansågs ha större intelligens och tvångsomhändertogs därför. Molly är Doris Pilkingtons mor och hon var 14 år när hon fördes bort tillsammans med en syster och en kusin. De vantrivdes som de flesta andra, men Molly bestämde sig för att fly. Med fara för sina egna liv vandrade de i nästan två månader innan de återfann sina nära och kära. Kaninstängslet, som boken titel syftar på, var ett stängsel som gick tvärs igenom hela Australien i syfte att hålla kaniner borta. Flickorna visste att bara de hittade det, så skulle de hitta hem.

Boken uppfyllde inte riktigt mina förväntningar. Den är kort, men nästan halva boken handlade om andra saker än om de tillfångatagna flickorna. På 180 sidor får vi även en lång bakgrundsinformation om aboriginernas historia. Det var synd eftersom berättelsen om flickornas flykt är stark och förtjänar en egen bok. Jag läste slött igenom halva boken, för att i de två sista kapitlen vara helt hänförd. Den är läsvärd, men kanske ska man istället se filmen? Den kanske handlar mer om tillfångatagandet och flykten.

Annonser

Read Full Post »

Med högklackade skor i Sibiriens snöJag har läst något av det mest gripande på länge. Sandra Kalniete har skrivit om sin familj och varför både hennes far och hennes mor deporterades från Lettland till Sibirien. Själv föddes hon 1952 i byn Togur i Sibirien. 1957 fick familjen äntligen tillstånd att återvända till Lettland. Då hade hennes mamma varit fast i 16 år och hennes pappa i åtta.

Historien börjar med Kalnietes farfar och morfar, för det är deras gärningar som är orsaken till att resten av familjerna ska deporteras. Det spelar ingen roll att farfadern var en skitstövel och farmodern hade tänkt skilja sig länge. En skilsmässa hade inte hjälpt henne och hon var för evigt stämplad som en medlem i en banditfamilj, liksom sonen, Sandras far. Brotten som Sandras farfar respektive morfar gjort sig skyldiga till var att de var förrädare till Sovjetunionen.

Det mest gripande i berättelsen är delen då Sandras mamma och mormor, Ligita och Emilija, kommer till Sibiren 1941. Då präglas tillvaron av svält och köld. Emilija förlorade sin nästipp då denna förfrös och sedan ruttnade och föll av. Ligita får möjlighet att återvända till lettland sommaren 1948. Hennes mor blir kvar då detta erbjudande endast gäller dem födda efter 1925. 1950 blir hon återigen deporterad och hon hinner aldrig återse sin mor som dör endast några månader innan. Samtidigt som Ligita deporteras för andra gången kommer Sandras far, Aivars, till Sibirien. Han är elektriker och lyckas få ett ganska drägligt arbete med hyfsad lön. Han gifter sig med Ligita och tillsammans får de Sandra. De och Aivars mamma bor tillsammans tills de får återvända till Lettland 1957. Ligitas bröder, som undslipper deporteringen, lyckas fly utomlands och skickar vackra kläder till sin syster och hennes familj. En liten rikedom som lyckas hålla familjen på fötter. Tillvaron är dräglig, men hatet mot kommunismen och regimen som gjort dem ofria, skulle ingen av dem någonsin komma över.

Otaliga böcker har skrivits om andra världskriget och nazisternas förbrytelser och det är viktigt att även kommunisternas förbrytelser belyses. Fler och fler känner nu inte bara till Auschwitz, utan även Gulag, men kunskapsluckor finns fortfarande. Våra grannar balternas öde är ändå för många okänt och därför är böcker som den här så otroligt viktiga.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis

Read Full Post »

Dyrkan och spektakletFörfattarna är forskare och ingår i ett stort forskningsprojekt om känslor, Förtrollade identiteter. Den här boken handlar om Selma Lagerlöfs framträdanden i offentligheten efter nobelpriset, i Sverige och i Finland. Det handlar om känslor och om mottagandet som Lagerlöf fick både av de som deltog i festligheterna och de kritiska journalisterna och kåsörerna.

Det märks att boken är skriven av två forskare. Den är kort, men ändå full med detaljer och matriser över hur folk mottog Lagerlöf, vilken musik som spelades och vilka som höll tal. Intressant självklart, men jag hade nog sett en lite mer friare text om samma ämne. Hur som helst så tycke jag att det var extra roligt att läsa om de euforiska kvinnorna i Finland som själva precis fått rösträtt, något som de svenska kvinnorna skulle få vänta på ytterligare ett par år på. Det var också intressant att läsa om hur de hånades av män i pressen. När argumenten tryter får man ta till hån. Selma Lagerlöf var aktad och henne kunde de inte argumentera emot, men de kunde göra narr av henne.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Estland berättarDet finns inte så mycket estnisk kvinnolitteratur är översatt till svenska, även om det finns något mer från Estland än från Lettland och Litauen. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal estniska författare, Estland berättar: Hur man dödar minnet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar här två av novellerna.

Viivi Luik är en mångfacetterad författare som har översatts till en rad olika språk, däribland svenska. Hennes två bidrag i Tranans novellsamling är snarare två krönikor än noveller. Båda handlar om Estland under och efter ockupationen och den första är positiv, medan den andra mycket självkritisk mot hur Estland har utvecklats. Själv har hon bott mycket utomlands, men har ändå djupa sår från Sovjettiden och detta ser man tydligt i de här två berättelserna. Den första novellen handlar om hur hon har besökt Estland under ockupationen och hur fruktansvärt det var med tomma butiker och rysk militär på gatorna för att sedan sluta med hur underbart det är nu. Den andra handlar om det kollektiva minnet som bör glömmas bort för att Estland ska kunna bli en ännu bättre plats att bo på.

Jag tycker att det är så intressant att läsa dessa skildringar från ockupationstiden av kvinnor som levde då. Med tanke på att det fanns högt uppsatta politiker i Sverige som inte ansåg Baltikum vara ockuperat så känns det som att det är viktiga berättelser, så viktiga att de borde läsas av fler än bara inbitna Baltikum-freaks som jag.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

De blåaste ögonenJag läste De blåaste ögonen i Nobeller och förstod den inte. Då fick jag se att det inte var en novell, utan ett utdrag ur en roman. Jag sprang då med ens till bibblan och lånade hela boken. Den var allt annat än obegriplig.

Pecola är en svart flicka som lever i en amerikansk stad på 40-talet. Hennes familj är fattig. De är fattiga därför att de är svarta. Pecola önskar sig ett bra liv och gärna skulle hon vilja vara vacker. Men när hennes far våldtar henne och hon blir med barn blir hon galen. Eller blir hon bara besatt av sin egen skönhet? Hon ber en präst ge henne blå ögon och hon blir hönhörd. Efter det kan hon inte göra annat än att titta sig i spegeln.

Boken följer inte Pecolas öde från en punkt till en annan, utan det speglas i berättelser som andra. Omgivningens fördomar står i centrum. Jag tyckte att det var en otroligt stark bok och de svartas utsatthet och fattigdom skildrades på ett sätt som gjorde mig djupt berörd. Jag rekommenderar boken varmt.

Read Full Post »

Estland berättarDet finns inte så mycket estnisk kvinnolitteratur är översatt till svenska, även om det finns något mer från Estland än från Lettland och Litauen. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal estniska författare, Estland berättar: Hur man dödar minnet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Sodomiten är en relativt kort novell om en ung kvinna som precis studerat färdigt och drömmer om ett fritt Estland. När protesterna slås ned i Tjeckoslovakien drar hon sig till minnes något hon var med om som barn. Hon fick se en pojke våldföra sig på en ko. En tid efter det föds en kalv med människohänder. Kalvens far var Stalin.

Oerhört symbolisk och hatet mot ockupationsmakten är tydlig. Mihkelson tillhör den grupp författare i Estland födda före Stalins död som skriver mycket om tiden före frigörelsen. Den här novellen är en typisk sådan som jag tror att man behöver lite mer förkunskaper om estnisk historia och litteraturhistoria får att få behållning av.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Rosas bussDet här är barnboken om Rosa Parks protest på bussen som blev startskottet för fler rättigheter för svarta i USA, utgiven på Alvina förlag. Märkligt nog är författarna två italienare. De är dessutom män och mina fördomar sa då att detta förmodligen inte är en bok med genustänk, och där fick jag rätt. Dock är historien om Parks otroligt viktig ur feministisk synpunkt så självklart platsar boken här.

Ben och hans morfar besöker Henry Ford-muséet i Detroit och där visar morfadern en buss. Han berättar att han en gång har åkt med just den bussen och att det satt en svart kvinna där som vägrade att resa på sig för en vit. Han berättar om hennes mod, samtidigt som han inte förnekar sin egen feghet. Boken är en liten berättelse om afroamerikanernas historia och den slutar finns med att morfadern öppnar en tidning och ser en man som är lika mörk som han och Ben. Barrack Obama får man förmoda.

Jag kan inte låta bli att bli aningen besviken på att det inte fick vara en liten flicka som skulle få Rosa Parks som sin hjälte och det är lite för könsstereotypa skildringar av huvudpersonerna för att boken ska få ett jättehögt betyg av mig. Men jag tyckte om boken och det känns som en bra utgångspunkt när jag senare måste förklara världens hemskheter för min son. Att den ger hopp inför framtiden är också viktigt, för det blir ju hela tiden bättre.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, …och dagarna går, Barnebokkritikk (norsk)

Read Full Post »

Older Posts »