Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Liberal feminism’

Jag har fått förmånen i mitt jobb att träffa finska kollegor i Svenska Kvinnoförbundet, Svenska Folkpartiets kvinnoförbund. De kom från Sörnäs, som är en lokalavdelning i Helsingfors. Vi diskuterade skillnader och likheter och vad vi kan lära av varandra. Den stora skillnaden mellan oss är att vi är mer ideologiska och de mer inriktade på att vara en förening där man kan prata svenska. Det hindrade dock inte de personer vi träffade att vara just ideologiska.

Det som jag tyckte var mest intressant var att de delat ut ett genusbokpaket till svenska förskolor i Helsingfors. Detta för att uppmärksamma förskolorna på de stereotypa könsroller som ofta förekommer i barnböcker och erbjuda dem ett alternativ. Det fanns även böcker riktade till pedagogerna och det var de eminenta Flickor, pojkar och pedagoger av Kajsa Wahlström och Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två av Kristina Henkel och Marie Tomicic. Bland barnböckerna kan vi bland annat hitta Stina Wirsén och Per Gustavsson. Projektsekreteraren i Sörnäs, Matilda Hemnell säger i ett pressmeddelande angående utdelningen av paketen:

”Ska flickor alltid vara snälla och duktiga eller får de också busa och åka på äventyr? Får pojkar vara rädda och famnsjuka, eller ska de alltid vara hjälten som slåss mot den onda i boken?”

Jag blev såklart mest intresserad av de två finska böckerna i listan:

Lindeberg, Minna & Bondestam, Linda: Lo. Fridlyst. Jag läste om den och dessa meningar från boken gör att jag verkligen vill läsa den: ”Det är inte lätt att vara den vildaste lokatten på dagiset. Att aldrig få vara med. Att alla är rädda för en, också den minsta Edvin, vars hjärta bankar som en babyhammare av tyg.” En bok om känslor.

Frölander-Ulf, Lena & Taivassalo, Hannele Mikaela: Sagan om prinsessan Bulleribång. Om prinsessan står det i boken att ” Hon hade visst friat till en prins från landet Näraintill.” Det räcker för mig. Jag är såld.

Nu kan min Hugo inte läsa så jag kan riskfritt avslöja att han kan se fram emot två hårda paket under granen om han är riktigt snäll.

En annan kampanj Svenska Kvinnoförbundet gjort är det fantastiska jämställdhetspillret du ska ta för ökad jämställdhet. Som en kollega till mig sa när hon fick se det: När förnuftet inte räcker till. En fantastisk bipacksedel fanns med i förpackningen. Underbart!

Jämställdhetsmedicin

Slutligen hade Liberala Kvinnor Stockholm ordnat en paneldiskussion med mig som moderator där Svenska Kvinnoförbundets vice ordförande Anna Jungner-Nordgren visade en video till en gammal finsk schlagerlåt Satumaa, sagoland, där trafficking står i centrum. Hon menar att det inte funnits så stor kunskap om det fenomenet tidigare i Finland, men att den här videon har ökat medvetenheten. Det är minoritetsombudsmannen Eva Biaudet som ligger bakom videon. Se den på egen risk. Jag grät.

Som tack för min medverkan fick jag en bok som handlar om Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs och den ser jag fram emot att läsa. Jag är glad och stärkt över mitt möte med dessa finlandssvenska kollegor!

Annonser

Read Full Post »

Idag skriver Uje Brandelius , vänsterpartistisk organisationschef och känd från Doktor Kosmos, i Expressen att borgerligt sinnade personer inte har rätt att kalla sig för feminist. Det är inte bara idiotiskt, utan också historielöst och okunnigt. Men för att inte fastna i den liberala feminismens fantastiska historia med förgrundspersoner som John Stuart Mill, Fredrika Bremer och Mary Wollstonecraft, så ska jag försöka att analysera texten utifrån vad som gäller idag.

Som en inledning måste jag klargöra att det ärt skillnad på borgerlig och liberal feminism. Mycket av den borgerliga feminismen kommer från särartsfeminismen och där kommer idéer som att uppväga det kvinnliga och vurma över moderskapet. Den liberala feminismen kommer från likhetsfeminismen som innebär att vi tror på att alla människor är olika och att skillnaderna mellan individer är större än mellan könen.

Innan jag klagar så ska jag ge Brandelius rätt i att när det kommer till liberal feminism så är det mycket som vi tycker, men samtidigt inte vill att staten ska lägga sig i. Men att vi inte vill kvotera i bolagsstyrelser eller sänka allas inkomst betyder inte att vi inte vill förändra gamla invandra strukturer.

Brandelius skriver: Enligt högerlogiken att det är okej att öka orättvisorna om alla får mer i plånboken. Ja, det är bättre om alla får det lite bättre än att alla har det lika jävligt. Det vi vill göra istället för att höja skatten för alla är att privatisera mycket i den offentliga sektorn. Det skulle leda till större konkurrens i kvinnodominerande yrken och i sin tur leda till högre löner. Problemet är inte att privat sektor betalar höga löner, utan att kvinnor oftare jobbar i offentlig sektor och väljer arbeten med sämre karriärmöjligheter och lägre löner. På det seminariet som Brandelius hänvisar till i artikeln kom förslaget fram att alla måste få vägledning i skolan om vad karriärvalet innebär i form av lön och möjligheter till befordran. Det är ett bra förslag tycker jag.

RUT är en jämställdhetsreform. En del försöker få det till att medelklassens män kan slippa städa genom att betala för det och på så sätt får medelklasskvinnorna lite större frihet och att det är det som är jämställdhetsreformen. Så ser inte jag på saken. RUT är en möjlighet för kvinnor som tidigare arbetat svart att komma in på arbetsmarknaden med vita jobb och rätt till pension och a-kassa. Dessutom är motargumenten att man minsann kan städa själv ett oerhört fånigt argument och jag aldrig hört att någon höjer rösten för att kontor, trapphus och offentliga byggnader ska städas av ideella krafter.  Kan man vara för ROT-avdraget så är det otroligt märkligt att säga nej till RUT. Män får möjligheten att utföra hushållstjänster vitt, men inte kvinnor, blir verkligheten.

Föräldraförsäkringen är en het fråga bland liberaler. Familjens valfrihet står mot att försäkringen konserverar invanda könsrollsmönster. Nyamko Sabuni sa på seminariet idag att försäkringen är statens pengar och över statens pengar bestämmer politikerna. Enda anledning till att vi inte inför helt individualiserad föräldraförsäkring är att det inte är en populär reform. Socialdemokraterna vill också ha fler pappamånader, men någon tredelning av försäkringen har inte införts trots att oppositionen vill ha det. Det ligger nog tyvärr mycket i det och det är klart att det är lätt att vara vänsterpartist i opposition och kräva det, men en helt annan sak att ha det breda LO-kollektivet emot sig när man väl kommer så pass nära makten att man har möjlighet att påverka politiken.

Och slutligen, kan vi inte konstatera att alla vi som kallar oss feminister (i alla f all vi som är likhetsfeminister) vill ha ett jämställt samhälle och att det som skiljer oss åt är vägen dit? Varför måste vi kasta titlar i ansikten istället för att bemöta varandras (dåliga) politik med motargument? De första feministerna var liberaler. Rösträttsrörelsen drevs av bland annat liberaler. För liberaler är ekonomisk frihet viktig, men minst lika viktig är också den sociala friheten. Det är vårt arv och det är det vi tror på idag.

Read Full Post »

Per Altenberg är liberal feminist och folkpartist. Han bor i Stockholm, men kommer ursprungligen från Lund. 2006-2011 jobbade Per som politiskt sakkunnig i regeringskansliet, först i samordningskansliet och därefter hos EU-minister Birgitta Ohlsson.  Idag arbetar han med ekonomisk analys på Kommerskollegiums enhet för internationell handelsutveckling. Han är nybliven pappa till tvillingarna Marcus och Alicia.


Vid en första anblick framstår Axess temanummer om feminismen som ännu ett trött konservativt angrepp på feminismen. Feminism och jämställdhet hör inte hemma i den borgerliga sfären är det budskap som konservativa opinionsbildare med jämna mellanrum återkommer till. Men efter att ha läst artiklarna lite noggrannare och funderat en vända till blev jag mer optimistisk.

Ibland anklagas genusvetenskap för att vara ideologi förklädd till vetenskap. I den inledande artikeln, Dumskallarnas sammansvärjning, lyckas Roland Poirier Martinsson göra det omvända. Han klär ett politiskt motiverat angrepp på den liberala feminismen i en bedräglig skrud av filosofi och historia.  Artikeln handlar inte om feminism utan om en minst 60 år gammal kamp mellan katolicismen och existentialismen. Poirier Martinsson hänvisar inte till ett enda feministiskt författare. Istället diskuteras i tur och ordning Sartre, Påven Pius XII, Woody Allen, Friedrich Nietzsche, Karl Marx och Fjodor Dostojevski. Dessa herrar (minus Pius XII och Woody Allen som är goda) bildar, enligt Poirier Martinsson, en dumskallarnas sammansvärjning som så småningom ger upphov till ”feminismen och dess akademiska bastard genusvetenskapen”. Att feminismen skulle ha en lång, egen idétradition döljs effektivt i Poirier Martinssons beskrivning av sammansvärjningen. Ett mer övertydligt exempel på den feministiska uppfattningen att kvinnors kulturella verk osynliggörs får man leta efter. I en artikel som gör upp med feminismen angriper alltså Roland Poirier Martinsson inte Simone De Beauvoir, utan hennes man, Jean-Paul Sartre. Det finns inte en antydan till att kritisera åsikter som förknippas med ledande företrädare för feminismen.

Maria Ludvigsson har i sin artikel Borgerlig feminism utan kompass en stringent liberal feministisk syn. En del av det hon skriver går det också att hålla med om, inklusive rubrikens antydan om att den liberala feminismen på nytt behöver finna både bäring och kompassriktning. Men inte heller Ludvigsson refererar till några feministiska verk. Istället tar hon upp Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest. Det framstår dock mest som en ”fågelskrämma” som hon sätter upp för att sedan kunna meja ner. Huvudpoängen i artikeln är dock att liberala feminister har övergett tanken på lika rättigheter för ”särbehandling och särlagstiftning”. Det som ligger till grund för anklagelsen är en artikel på DN debatt av ordförandena för Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerpartiets kvinnoförbund om hur vi kan genomföra jämställdhet utan kvotering. Att de förslag som framförs i artikeln skulle vara ett tecken på en ny politisk inriktning baserad på särbehandling får anses vara långsökt.

Huvudbudskapet i Maria Erikssons artikel Män som hatar män är att om feminismen viker av från det frihetsbudskap som går ut på att låta alla människor vara individer innan de fackas i ett kön, är den dömd att misslyckas. Om feminismen beskriver mannen i ondskefulla termer och kvinnan som det mångfasetterade och normala, bidrar den till att skapa samma problem som den från början var till för att lösa. Eriksson är även den enda av de fyra författarna som refererar till det tankegods som förknippas med Simone De Beauvoir när hon skriver att ”det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande” . Tyvärr blandar hon detta budskap med en diskussion som går ut på att män som sympatiserar med feminismen borde hata sitt eget kön. Även Eriksson hänger upp sig på Solanas som t.o.m. uppges vara ”en idol för de feministiska männen”. Återigen saknas dock konkretion i ett uppenbart tvivelaktigt påstående. Åsikten att manliga feminister ägnar sig åt ett förvirrat självhat går lätt att avfärda med att den helt enkelt saknar relevans för likhetsfeminister. En av den liberala feminismens viktigaste poänger är tvärtom att den erbjuder ett frihetsbudskap för såväl män som kvinnor. Individen ska få lov att utvecklas som han eller hon innerst inne vill utan att behöva fundera på om det uppfattas som kvinnligt eller manligt.

Trots brister är Erikssons artikel den bästa av de fyra i mina ögon. Den förstärkte min övertygelse om att det bara är genom att sätta frihetsbudskapet i centrum som den svenska feminismen kan göra verklig skillnad. De senaste tio åren med vänsterfeministisk dominans har bara bidragit till att alienera män och undergräva feminismen. Det har inte lett till några politiska framgångar.

Anita Du Rietz artikel, Så föddes feminismen, bidrar till att nyansera bilden av kvinnors ställning i Sverige under 1800-talet. Den visar också att arbetarrörelsen länge präglades av ett särartsfeministiskt synsätt.  Hennes antydan om att jämställdheten skulle ha tagit steg tillbaka kort efter att en rad civilrättsliga reformer genomfördes i Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet saknar dock verklighetsförankring. Dels var den växande egenmakt som enstaka kvinnor ur borgarklassen upplevde på 1800-talet sannolikt mer undantag än regel. Dels skedde det, trots 1950-talets hemmafruideal, kontinuerligt framsteg i synen på jämställdhet under hela 1900-talet. Inte minst bör vi från borgerligt håll erkänna socialdemokratiska regeringars satsningar på utbildning som viktiga för att främja jämställdhet. Och redan före 1970-talets feministiska våg inom vänstern hade särbeskattning genomförts av regeringen Palme. På samma sätt som Du Rietz bidrar till att nyansera synen på kvinnors ställning under 1800-talet, bör vi från borgerligt håll sträva efter en nyanserad syn på arbetarrörelsens insatser för jämställdhet.

Jag känner inte igen mig i den huvudsakliga kritiken i Axess fyra artiklar, nämligen att den borgerliga feminismen (som i praktiken är liberal feminism) saknar en självständig grund och bara lånar från socialistisk feminism. Den liberala feminismen har alltid varit en frihets- och rättighetsideologi, inte en pimpad version av marxismen.  Däremot misstänker jag att dramaturgin i debatten, där socialistiska feminister ställs mot konservativa debattörer, har gjort att liberala feminister inte alltid får det utrymme de förtjänar.  Den liberala feminismen intar ofta mer nyanserade och sansade positioner. Vi erkänner att det finns könsstrukturer som begränsar oss som individer, men vi tror inte att dessa är så järnhårda att individen är chanslös att frigöra sig från dem. Vi anser att jämställdhet kräver reformer som gör att män och kvinnor har samma incitament för förvärvsarbete, men vi är inte beredda att kvotera fram ett jämställt yrkesliv i varje enskild del av samhället. Dessa nyanserade ståndpunkter borde vara den svenska jämställdhetsdebattens epicentrum, men är det dessvärre inte. Det är naturligtvis ett misslyckande för såväl den liberala feminismen som för Folkpartiet, dess främsta politiska företrädare. Jag är dock övertygad om att det inte krävs mycket för att nå tillbaka dit. Det räcker med intellektuell integritet i analys och argumentation och en politisk beslutsamhet att genomdriva en liberal feministisk reformagenda.

Slutligen: I fyra artiklar nämner Axess författare inte några centrala feministiska förebilder för vare sig den svenska politiska liberalismen eller några moderna portalfigurer inom den genusvetenskap som författarna argumenterar så starkt emot . Det måste anses som intellektuellt fattigt för en artikelserie som utger sig för att angripa feminismen som ideologi och akademisk tradition.

Read Full Post »

I senaste numret av Axess ska några borgerliga debattörer ”reda ut begreppen” när det gäller feminismen. Först ut är Roland Poirier Martinsson som väl inte direkt gjort sig känd som att ha dunderkoll på feminismen. Efter att ha läst hans text Dumskallarnas sammansvärjning, står jag här som ett frågetecken och undra om han alls vet vad han pratar om. Den liberala feminismen bygger till stor del på Simone de Beuvoirs filosofi, men istället för att angripa henne, beskriver RPM hennes pojkväns Jean-Paul Sartres ideologi och förklarar varför den är vansinnig. Och? Dessutom förminskar han de Beauvoir, som han endast nämner i en bisats, från stor tänkare till försmådd flickvän. Illa är bara förnamnet!

Sedan följer två artiklar som är lite mer nyanserade. Både Maria Ludvigsson och Maria Eriksson är dock tvungna att blanda in Valerie Solanas för att markera sina ståndpunkter. Märkligt eftersom det knappast finns borgerliga feminister som hyllar henne. Erikssons artikel om att män borde hata män bygger delvis på en avhandling om radikalfeministiska män. Den är inte heller särskilt relevant för liberala feminister.

Den mest intressanta artikeln är Anita Du Rietz historiska artikel där hon försöker visa hur feminismen fick en backlash efter rösträttsrörelsen. Före kunde kvinnor arbeta, men efter så förväntades även socialdemokratiska kvinnor vara hemma. Mycket intressant perspektiv, även om jag tror att det hela var lite väl draget till sin spets. Mycket blev bättre för kvinnor under 1900-talet. Men att visa att socialdemokraterna hade ett särartsfeministiskt tänkande länge, var intressant.

Per Altenberg har analyserat alla fyra artiklarna noga och har skrivit ett gästinlägg om det. Det publiceras inom kort!

Read Full Post »

Efter att ha skrivit om kvotering häromveckan fick jag frågan från Visselpaj om hur jag motiverar min liberala och feministiska åskådning och vad som skiljer mig från en vänsterfeminist.

Att kort skriva varför jag är liberal slutar oftast i klyschor som att alla individer är lika mycket värda, och det säger oftast inte så mycket. Låt mig säga såhär: jag tror på det kapitalistiska systemet, jag är inte jätteförtjust i generösa bidragssystem och jag anser inte att alla måste ha råd att operan. Pratar man politik med mig så är det ganska uppenbart att jag är liberal och inte vänster.

Hur kommer det sig att jag är feminist då? Jag ser att det är skillnad på hur kvinnor och män behandlas i samhället och jag vill göra något åt det. Ganska enkelt förklarat, men svårare att översätta till konkreta åtgärder.

Jag anser inte att allt måste vara konkreta åtgärder, och där har vi en stor skillnad mellan en liberal och en feminist på vänsterkanten. Till exempel rasar jag gärna över sexistisk reklam, men jag vill inte förbjuda ”sexualisering av det offentliga rummet” (som har varit uppe som förslag). Jag kan problematisera porrindustrin utan att för den del vilja förbjuda eller censurera (nu är det väl så gott som en död fråga med tanke på att folk lägger upp sina privata filmer på nätet och därmed konkurerar ut mycket av den etablerade porren). Jag vill också uppmärksamma det faktum att företagsledare oftast är män, utan att vilja kvotera varken ledare eller styrelseledamöter.

Konkreta åtgärder som jag tycker att man bör göra är reformera och strama upp föräldraförsäkringen, inklusive göra den helt individuell och icke-överlåtelsebar. Jag anser att torsklagen är bra och bör finnas kvar, även om den nog bör ses över och utredas. Jag tycker att RUT är en viktig jämställdhetsreform då den ger kvinnor som tidigare arbetat svart, möjlighet till ett socialt skyddsnät som vitt arbete ger.

Det kommer ofta kritik mot liberala feminister, både från vänster och höger. Från vänster är man ingen riktig feminist och från höger så anser många att man bör hålla ihop som kvinnor och inte klanka ner på någon av sitt eget kön.

Kritik från vänster:
Är en liberal inte en äkta feminist. Jag fick en länk till ett inlägg om högern och feminismen på bloggen Zettermark. Zäta skriver lite om gamla liberala och feministiska filosofer såsom John Stuart Mill och säger att han förmodligen skulle varit nöjd med dagens samhälle. Detta tar hon upp för att visa att det är inom vänstern den sanna feminismen finns. Det är lätt för henne att säga så bara för att det såg så mycket värre ut på 1800-talet och jag tycker att det är ett billigt sätt att dribbla bort det faktum att den liberala feminismen är väldigt gammal. Vänsterfeminister vill gärna ha monopol på feminismen och det tycker jag är illa. Även om vi inte håller med varandra i allt så bör vi inte kasta i ansiktet på varandra att vi inte är tillräckligt goda feminister.

Kritik från höger:
Ofta när jag debatterar saker som jag anser fel (men inte alltid vill förbjuda) får jag höra att man som feminist bör anse att kvinnor ska hålla ihop och inte bråka med varandra. Detta har jag hört från kvinnor som vill vara hemmafruar och kvinnor som med en dåres envishet försvarar rätten att föras fram till altaret av sin far. Att vara feminist är inte att hålla ihop, det är att stå upp för våra rättigheter. Alla kvinnor är inte feminister och vill inte ha ett samhälle där individer går före kön. De trivs i sina könsroller och vill kleta på dem på alla andra också. Det måste man kunna kämpa emot!

Read Full Post »