Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Musik’

Jack och TidvävarenDet kanske inte är helt givet att jag recenserar en barnbok med en kille i huvudrollen, men i Jack och Tidvävaren finns två hjältar, Jack och Alice. Två bästa vänner. Boken är den tredje i en serie som delvis utspelar sig i Metallien, ett land där hårdrockarna bor när de behöver ta igen sig mellan spelningarna. Jag har inte läst de andra.

Jacks mamma kan inte göra någonting utan att samtidigt ha ett öga på mobilen. Om det inte är sms eller fejjan så är det aktioner på Tradera. Inte ens när Jack vill att hon ska läsa en saga för honom kan hon låta bli att ha telefonen med. En dag kommer de försent till skolan, trots att väckarklockan ställts på samma tid som alltid. Alla verkar komma försent, även läraren. Mysteriet tar Jack, Alice och Jacks mamma tillbaka till Metallien där de måste hitta Tidvävaren för att återställa tiden. Anledningen till att tiden går konstigt är för att människor stressar så mycket och försöker göra flera saker samtidigt. Det går inte att vinna över tiden.

Författaren kan verkligen sin hårdrocksvärld och det är roligt att se en barnbok i en sådan annorlunda miljö. Jag är fortfarande inget fan av fantasy och har aldrig varit, så det är svårt att säga att jag tycker om det eller att jag skulle tyckt om det när jag var yngre. Vad jag kan säga är att författaren är hyfsat medveten om könsroller; det förekommer både manliga och kvinnliga hårdrockshjältar och barnen är en tjej och en kille. Jag tycker bara att det är lite synd att boken inte heter Jack, Alice och Tidvävaren. Flickor kommer ofta bort i barnlitteraturen och det är tråkigt. Jack är definitivt en bra förebild för barn och pojkar; modig, förnuftig och är bästa kompis med en tjej. Bokens tema tål att funderas över. Ibland kanske vi behöver en paus från våra smarta telefoner.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Kalla kulor förlag

Se boktrailer:

Annonser

Read Full Post »

RundgångRundgång är titeln på en bok om musikkultur och genus. Den är skriven av fyra forskare och innehåller fyra essäer. Den första handlar om ungdomar och vilken typ av musik som är för tjejer och vilken som är för killar (Werner). Den andra bygger på intervjuer med kvinnliga DJ:s (Gavanas). Den tredje är en studie av realityserien Fame Factory och hur könen skildras där (Ganetz). Den fjärde är en studie över mainstreammusik och kritiker vs konsumenter (Huss).

De två första essäerna var intressanta, men det var de två sista som jag fastnade mest för. Jag har aldrig sett Fame Factory, men väl Idol i många år. Hillevi Ganetz har studerat en säsong av Fame Factory och hur män respektive kvinna skildrats i programmet. Exempelvis så görs det en stor grej av att en man gråter i ett program, medan tjejerna gråter så gott som alltid. Latinotjejer ses alltid som sexiga och exotiska, medan utländska killar inte råkar ut för samma sak. I mainsteamkapitlet av Hasse Huss kom författaren fram till att kvinnor drabbas hårdare av kritikernas sågningar. Det finns även en dimension där homosexuella män räknas till den mer töntiga schlagermusiken och heterosexuella till de coolare musikstilarna.

Den var en mycket spännande bok för den som är intresserad av musik och genus. Alla dem som undrar om feminismen verkligen behövs kan läsa den här välskrivna boken och förhoppningsvis se att trots att vi kommit långt, finns det ändå m mycket kvar att göra.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Såsom i en översättningKäbi Laretei levde sina första 18 år i Estland. 1940 flydde hon till Sverige med sin familj för att undgå deportering till Sibirien. Hon skulle inte återvända förrän 1988. I Sverige är Käbi Laretei känd som den berömda konsertpianist hon är, men som så många andra kvinnor är hon även känd för att hon varit gift med en känd man. Käbi var gift med Ingmar Bergman i tio år och de fick sonen Daniel.

I Såsom i en översättning skriver hon om sitt liv som pianist, som mamma, som hustru och som estlandssvensk. Boken börjar med hennes första resa till Estland efter att hon lämnat landet och hon gör den tillsammans med Daniel. Det är en stark skildring av känslan att återse sitt hemland, ett land som inte riktigt känns som sitt längre, fast alla talar ens språk. Hon berättar också om hur svårt det är att få sina böcker översatta till sitt eget modersmål, ett språk som faktiskt förändrats och inte är precis som hon minns det. I övrigt skriver hon livets händelser från olika synvinklar. Hennes förhållande med Ingmar verkar i ena stunden vara ett dödsdömt förhållande med en egoist och i andra sidan mycket kärleksfullt. Hon har också en kluven syn på hur hon har behandlat sina barn.

Jag tyckte mycket om att läsa den här självbiografin. Syftet var att lära mig mer om estniska kvinnor och det har jag fått veta lite om, men framförallt har jag fått veta med om Käbi Laretei och det var verkligen spännande. Bokens titel anspelar på Ingmar Bergmans film, Såsom i en spegel, och syftar på hela kärnan i boken som är språket. Att ha ett annat modersmål än folk runtomkring innebär att leva i en översättning.

Read Full Post »

När jag kom hem i söndags skrev jag en liten reseguide för er som är intresserade av att resa till Litauen. Jag ska självklart inte låta det bli en ersättning till mina sedvanliga kulturjakter. Här kommer resan ur ett kulturellt och feministiskt perspektiv.


En kollega på jobbet upplyste mig om dess existens i Ryssland. För att det finns så många alkoholister som riskerar att få abstinens om de inte få i sig mer sprit, finns denna produkt. En deciliter vodka i en burk med folielock som man inte kan sätta tillbaka. Jag skrattade åt det då och tänkte att det kanske ändå inte var särskilt vanligt. I en butik i Klaipeda fann jag den.

Som jag skrev i min reseguide är Litauen verkligen ett semesterresmål att ta i beaktande. Dock är det ett land med stora kontraster. Här ser vi traditionellt öststatssunk i Klaipeda och idylliskt härbärge i Nida på Kuriska näset.

I Nida har det funnits en trubadur som gick ur tiden för ett par år sedan och som nu har intagit en plats på en parkbänk som staty. Jag ser med glädje att traditionen hålls vid liv. Här ses två unga tjejer spela för alla förbipasserande.

På det lilla torget i Nida har ett antal kända litauer fått lämna sitt avtryck när gågatan anlades. De två kvinnor jag såg bland namnen var Rosita Civilyte och Veronika Povilioniene. Jag googlade dem och fann att den förstnämnda är en schlagerstjärna som var med i Eurovision Song Contest 2009 och den andra en i Litauen känd folksångerska.

Jag inser att denna bild blev med dålig skärpa, men för den som inte ser så står det ”Ladies only” på skylten. Märkligt att ha separata kvinnoavdelningar på stranden och detta tycks finnas på flera ställen då vi också såg det på stranden i Palanga. Både nudister och kvinnor har sin egen del av stranden. Nu är ju stranden flera mil lång så det är kanske inget att bråka om, men lite konstigt tycker jag nog att det är.

I Nida finns ett bra exempel på hur man kan förvandla gammal öststatsarkitektur till något fantastiskt fint. På takterrassen till den hemska byggnaden till höger huserar restaurangen In vino och där kan man äta spanska tapas och titta på den underbara utsikten över de stora dynorna. Tyvärr blåste det lite för mycket när vi var här och för Hugos skull satt vi inne och åt. Utsikten var dock densamma.

Det är inte svårt att förstå varför Thomas Mann valde den här platsen till sitt sommarparadis. Här kunde han få vila och inspiration till sitt skrivande. Han flyttade hit 1930 och det blev inte många somrar han kunde tillbringa här. Först kom nazisterna och sedan kommunisterna och efter 1933 återvände han aldrig hit.

Tillbaka i Klaipeda ville Andreas se historiska museet. Det var lite för mycket trappor och Hugo ville tjoa lite för mycket så jag tog en promenad i den närliggande minimala parken. Där pågick en skulpturutställning och samtliga konstnärer var män. Jag tyckte att detta verk var lite roligt. Dialog kallar konstnären Danas Aleksas det.

Det pratas inte så mycket i våra skolor (eller i alla fall gjorde det inte det på min tid) om en av de största etniska rensningarna i världshistorien, fördrivningen av tyskar från Östeuropa. Här kan ni se en bild av detta från det historiska museet i Klaipeda. 12 miljoner tyskar var tvungna att lämna sina hem och flytta till Västtyskland, Nobelpristagaren Günter Grass har skrivit om detta i Blecktrumman och Jens Orback har berättat om hans mammas öde i Medan segern firades.

 

 

Krigsmonumentet i Palanga är ett av få monument som finns kvar i Litauen som bär den kommunistiska symbolen hammaren och skäran. Monumentet är rest för att hedra alla offer under andra världskriget. Av naturliga skäl har det nya demokratiska Litauen velat avlägsna alla spår efter Sovjetdiktaturen, men det är glädjande att all historia inte har suddats ut.

Read Full Post »

Ni som läste detta kanske undrar varför jag inte har återkopplat. Det beror på att jag har jobbat hela helgen och varit rätt så mör. Här är min euforiska glädjeyttring till det som vi alla fick uppleva i lördags:

Grattis Loreen!!!

Jag tänker inte vara kritiskt, seriöst analyserande utan nationalistiskt konstatera att rätt låt vann, att Loreen var superbäst och att det ska bli fantastiskt att festivalen gå i Sverige nästa år.

Jag ringde själv och röstade på Estland, Island och Italien och i familjen Lager-Ericson såg topp sju ut som följer:

1. Sverige
2. Italien
3. Island
4. Estland/Serbien
6. Danmark
7. Ryssland

I julklapp önskar jag mig en biljett till finalen.

Read Full Post »

Nu är den här med allt glitter och glamour – Eurovision Song Contest. Nu ska jag luta mig tillbaka och falla in i alla spekulationer, tro att Sverige kommer att vinna, förfasas över grannröstning och bli ärligt förvånad över att inte hela Europa delar just min smak. För det är så jag njuter av det bäst.

Jag gillar:
1. Hjärta och smärta på slaviska språk
2. Sånger på landets eget språk
3. Riktigt riviga schlagerdängor att dansa häcken av sig till

För att bli politiskt seriös för två sekunder kan jag säga att det gör mig glad att Loreen tar orättvisorna i Azerbajdzjan på allvar. Jag vill också passa på att tipsa om kloka Johannas krönika på SVT idag. Den handlar om hur eurovision-spektaklet synliggör orättvisor.

Men nu var det slut på det seriösa: Följ mig på Twitter där jag livetwittrar under #ECS2012

Jag återkommer i frågan, men nu ska jag bara lyssna!

Read Full Post »

Och nu såhär på morgonkvisten då jag är svintidigt på jobbet för att jag har en bebis som tycker att när solen skiner ska man gå upp, och jag redan blivit lyrisk av Kent en gång, passar jag på att spotta ur mig lite Kent-nostalgi:

Varför får jag inte på mig dina blå jeans?

– Blåjeans

Jag vet inte varför, men jag älskade denna textrad från början och Blåjeans är fortfarande en av de bästa Kent-låtarna enligt mig.

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas.

– Frank

Förfärligt sorglig låt, och mitt i allt det hemska finns så mycket åttiotalsminnen. Den som inte minns att dankar var mer värda är alla andra kulor är inte född på 70-talet.

Jag vill ha min tunga där du är,
så nära att du blir våt
men så nära får  ingen gå…

– Kräm

Behöver jag kommentera?

Read Full Post »

Older Posts »