Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Prostitution’

Nu när jag har renodlat mitt projekt om kvinnor i världen så ska jag ge er kulturjakter från de länder jag har varit i. Ett land jag inte redovisat än är Ghana. Jag var där med tre kompisar från Liberala Ungdomsförbundet 2000 och vi skulle delta i valarbetet. Egentligen var det förbjudet för utlänningar att göra det, för Ghana var en diktatur på den tiden, men det var tillåtet att bära kampanjkläder. Vi skulle dock bli haffade av polisen en gång för just detta brott men inget mer hände än att vi fick följa med till polisstationen och ge en polis våra pass. Vi var oroliga, men vårt sällskap var det inte. Jag minns polisstationen och att det i princip var en lerhydda med två rum. Vi var i det ena och på dörren till det andra stod det ”cells”. Det var et hål i den dörren och vi kunde då och då skymta ett öga där. Det mest bisarra i hela historien var att ungefär 50 barn och några vuxna stod som en hejarklack till oss utanför. Vi var tyvärr lite för rädda för att se det komiska i det hela. Inget hände som sagt och enligt dem vi träffade där så ville polisen bara markera genom att jävlas med oss.

Ghana är ett land där jag träffade förhållandevis få kvinnor. Alla vi träffade där organiserat var män, om de inte var flickvänner, fruar eller mammor till någon av dem. Kvinnor arbetade som servitriser och i små kiosker, men män dominerade helt klart det offentliga livet. Som ni kan se på bilderna nedan så är kvinnor inte inlåsta för de finns i vimmel och folksamlingar, även om majoriteten var män.

John Kufuor - Ghanas blivande president

Det var den här mannen som skulle vinna. John Kuffour, ledare för det liberala partiet och det demokratiska alternativet. Han tillträdde som president efter en andra valomgång i januari 2001. Hans anhängare sa under valkampanjen att om valet bara är 80% rent spel så vinner de. Det var väl ungefär så det blev. Inte helt rent spel från den sittande regeringen, men de förlorade trots det. Och Ghana blev en demokrati. Den här bilden är tagen på ett valmöte i en stad i Ghana, troligtvis någon av tvillingstäderna Sekondi eller Takoradi. Jag gick möjlighet att träffa honom i hans hem senare, men då togs uppenbarligen inga bilder. Han lovade då att han skulle göra statsbesök i Sverige om han vann, något han mig veterligen inte har hållit.

Jag kan också berätta att hans motståndare i valet 2000 hette John Atta-Mills. Han skulle senare komma att ta tillbaka makten, men demokratin överlevde det. Han vann ytterligare ett val innan han hastigt och oväntat gick bort 2012. John Kuffour lever fortfarande.

Jag och Anne-Lie i en partilokal i Accra

Första dagen fick vi besöka en partilokal för att bli dressade inför valkampanjen. Här ses jag och Anne-Lie i nya t-shirtar. En snusnäsduk med samma motiv ingick också i kampanjoutfiten. Denna extremt moderna vallokalen låg i huvudstaden Accra.

Partilokal på landet i Ghana

Såhär såg det för det mesta ut på mindre orter. Tror denna bild är tagen på landsbygden utanför Accra.

Jag i en by i Ghana

Här är jag i en by på landsbygden utanför Accra. Detta är en ganska vanligt syn så fort man har lämnat Accras centrala delar. Accra har/hade* inte heller någon riktig stadskärna, utan några kvarter som är asfalterade. Jag har kampanjsnusnäsduken på mig.

Jag i en liten stad i GhanaI större orter än den ovan kunde man se lite koloniala hus, dock sällan underhållna. Folk verkade bo och driva affärsverksamhet på nedervåningen, medan övervåningarna såg helt oanvända ut. Jag har ingen aning om varför det var så.

På bilden ser ni även en av killarna som tog hand om oss, men jag har tyvärr glömt hans namn. Det var i vilket fall inte han som skulle komma att fria till mig innan vi skulle resa hem.

Jag och Anne-Lie på valmöte i Ghana

Valmöte i Sekondi-Takoradi. Jag och Anne-Lie bär kampanjsnusnäsduken på olika sätt.

Liberala supporters i Ghana

Ibland när vi kom var det helt otroligt vilket mottagande vi fick. Vi kände oss som världsartister på turné. Någon politiker som fått sådant här mottagande i Sverige?

Lycklig liberal väljare i Ghana

Såhär glad var en kvinna när hon fått ett flygblad. Längtan efter demokrati och ett nytt styre var ohyggligt stor märkte vi.

Palmoljefabrik i Ghana

På valdagen var det inte tillåtet att driva politisk kampanj så vi passade på att besöka en palmoljefabrik. Här jobbade det flera kvinnor.

Kvinna röstar i GhanaHär ser ni en liberal kvinna som röstar. Hon kände de killar som vi hängde med. Vi tillbringade valdagen på landet och vi bodde hemma hos en parlamentsledamot. Torts att han hade det mycket gott ställt minns jag att badrummet var så sunkigt att vi inte duschade. Tror att vi stannade två nätter och när vi kom tillbaka till Accra var vi inte fräscha.

Rösträkning i Ghana

Rösträkningen var en lokal happening. Här sitter folk och väntar på att vallokalerna ska stänga och rösterna ska räknas. Efter att det lokala valresultatet (alltså vallokalens resultat) hade tillkännagivits tog vi en taxi till Accra mot våra värdars vilja. Vi ville tillbaka till civilisationen ifall det skulle bli upplopp, något som våra tyska kontaktpersoner på plats hade varnat för. Det skulle dock inte hända, även om det redan då såg ut som att oppositionen skulle vinna både presidenten och parlamentet.

Jag badar i Ghana

Efter två intensiva veckor i Ghana (och en i Sydafrika, kulturjakt om det besöket återkommer jag med) tog vi oss dagen efter valet till en strand i staden. Helt fantastiskt vackert och underbart! På stranden satt det dock flera äldre västerländska män med yngre ghananska kvinnor, så det kändes inte helt ok. När våra värdar var tillbaka i stan blev de lite sura för att vi åkt och badat utan dem, så de tog oss till sin favoritstrand. Där var det nästan bara svarta barn och så vi. Där hängde vi resten av vår tid i Ghana (vilket väl var två dagar om jag inte minns fel).

*Jag pratar om vad som var sanning när jag var där 2000. Det kan så klart ha hänt massor på 13 år. Någon som vet?

Read Full Post »

Jag har fått förmånen i mitt jobb att träffa finska kollegor i Svenska Kvinnoförbundet, Svenska Folkpartiets kvinnoförbund. De kom från Sörnäs, som är en lokalavdelning i Helsingfors. Vi diskuterade skillnader och likheter och vad vi kan lära av varandra. Den stora skillnaden mellan oss är att vi är mer ideologiska och de mer inriktade på att vara en förening där man kan prata svenska. Det hindrade dock inte de personer vi träffade att vara just ideologiska.

Det som jag tyckte var mest intressant var att de delat ut ett genusbokpaket till svenska förskolor i Helsingfors. Detta för att uppmärksamma förskolorna på de stereotypa könsroller som ofta förekommer i barnböcker och erbjuda dem ett alternativ. Det fanns även böcker riktade till pedagogerna och det var de eminenta Flickor, pojkar och pedagoger av Kajsa Wahlström och Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två av Kristina Henkel och Marie Tomicic. Bland barnböckerna kan vi bland annat hitta Stina Wirsén och Per Gustavsson. Projektsekreteraren i Sörnäs, Matilda Hemnell säger i ett pressmeddelande angående utdelningen av paketen:

”Ska flickor alltid vara snälla och duktiga eller får de också busa och åka på äventyr? Får pojkar vara rädda och famnsjuka, eller ska de alltid vara hjälten som slåss mot den onda i boken?”

Jag blev såklart mest intresserad av de två finska böckerna i listan:

Lindeberg, Minna & Bondestam, Linda: Lo. Fridlyst. Jag läste om den och dessa meningar från boken gör att jag verkligen vill läsa den: ”Det är inte lätt att vara den vildaste lokatten på dagiset. Att aldrig få vara med. Att alla är rädda för en, också den minsta Edvin, vars hjärta bankar som en babyhammare av tyg.” En bok om känslor.

Frölander-Ulf, Lena & Taivassalo, Hannele Mikaela: Sagan om prinsessan Bulleribång. Om prinsessan står det i boken att ” Hon hade visst friat till en prins från landet Näraintill.” Det räcker för mig. Jag är såld.

Nu kan min Hugo inte läsa så jag kan riskfritt avslöja att han kan se fram emot två hårda paket under granen om han är riktigt snäll.

En annan kampanj Svenska Kvinnoförbundet gjort är det fantastiska jämställdhetspillret du ska ta för ökad jämställdhet. Som en kollega till mig sa när hon fick se det: När förnuftet inte räcker till. En fantastisk bipacksedel fanns med i förpackningen. Underbart!

Jämställdhetsmedicin

Slutligen hade Liberala Kvinnor Stockholm ordnat en paneldiskussion med mig som moderator där Svenska Kvinnoförbundets vice ordförande Anna Jungner-Nordgren visade en video till en gammal finsk schlagerlåt Satumaa, sagoland, där trafficking står i centrum. Hon menar att det inte funnits så stor kunskap om det fenomenet tidigare i Finland, men att den här videon har ökat medvetenheten. Det är minoritetsombudsmannen Eva Biaudet som ligger bakom videon. Se den på egen risk. Jag grät.

Som tack för min medverkan fick jag en bok som handlar om Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs och den ser jag fram emot att läsa. Jag är glad och stärkt över mitt möte med dessa finlandssvenska kollegor!

Read Full Post »

Pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika ingår i en samling, Medealand och andra pjäser (2012), men jag väljer att recensera varje pjäs var för sig.

Det var för pjäsen om Valerie Solanas som gjorde att jag lånade boken. Jag blev inte besviken. Det var en fantastisk pjäs om en psykiskt störd kvinna som inte viker en tum från sina ideal. I pjäsen ligger hon på sin dödsbädd och livet passerar revy genom olika scener. Det är inte en skönmålning av Solanas gärningar eller åsikter och det är inte heller en amerikans snyftare där hon förlåter sin far. Det är en stark berättelse om hur ett manssamhälle kan slå fruktansvärt hårt mot en individ.

Det var en pjäs där man småfnissar, men där skrattet definitivt fastnar i halsen. Det mest tragikomiska inslaget är Daddys girl, det Solanas kallar kvinnor som lever efter mansnormen, som skriver en avhandling om henne. Daddys girl påstår hela tiden att hon är på Solanas sida, men Solanas bara hånar henne och bryr sig inte om vad som kommer att skrivas om henne för eftervärlden. Daddys girl spelades tydligen av Alexandra Rapaport och det hade varit fantastiskt kul att se!

Läs mer: Dramaten, Adlibris, Bokus, Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Recensioner av pjäsen: SvD, Helsingborgs Dagblad

Read Full Post »

Marie Ndiayes roman om tre kvinnoöden rör sig i gränslandet mellan Europa och Afrika, så står det på baksidan av boken. Alla har någon koppling till Senegal och Frankrike. Det är tre historier om tre olika kvinnor och i periferin hör de någonstans ihop.

Norah åker till Senegal för att träffa sin far. Hon har inte kommit över hans stora svek då han lämnade Frankrike när Norah var i tioårsåldern och tog hennes femåriga bror med sig. Väl framme får hon veta att brodern sitter i fängelse. Fanta är en senegalesisk kvinna som bor i Frankrike med sin man och son och genom hennes mans ögon får vi läsa känna henne. Vi får följa med maken genom en misslyckad dag på jobbet då han funderar över hur han behandlar sin fru. Kadhy är en ung änka som förvisas till Europa av sin mans familj. Hon kommer inte fram utan hamnar i ett helvete av prostitution och sjukdomar.

Trots tunga teman är det inte en nattsvart bok. Språket är fantastiskt och trots att det handlar om mycket svåra saker så går det fort att läsa. Det är verkligen underbart att läsa böcker med så bra språk och det känns att det är en bra bok på riktigt. Kalla mig konservativ, men jag vill ändå ha någon form av slut på historierna. Jag hade förväntat mig att berättelserna skulle gå ihop mer och knytas samman på slutet. Nu hänger de löst i luften och man får gissa hur det går. Därför är jag kluven och kan inte bestämma mig för om det var en fantastisk bok, eller om den var märklig och otillfredsställande.

Läs mer: Natur och Kultur, Adlibris, Bokus, DN, GP, Smålandsposten, SvD, Dagens Bok

Read Full Post »

Unni Drougge har skrivit deckare och Bluffen är den första i en tänkt trilogi om antihjätlinnan Berit Hård, en kvinna som är misslyckad, fet och allmän missanpassad.

I Bluffen utsätts Jan Guillou för ett mordförsök på bokmässan och Berit Hård fångar överfallet på bild. Leif GW Persson kontaktar henne och erbjuder henne 100 000 för att hon ska intervjua Unni Drougge och luska ut vad hon håller på med. Drougge är en stor bordellhärva på spåren och Hård tvekar att föra detta vidare till GW. En rad mystiska saker händer kring Drougge och den tjackhora hon skriver en bok tillsammans med och den historian vävs samman med överfallet på Guillou. När Hård förstår vem som överföll honom bestämmer hon sig för att spela ett högt spel och göra sitt livs knäck.

Låter det rörigt? Det är det också. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför Drougge väljer att låta kända personer (och hon själv!) figurera i boken med delvis påhittade personligheter. Boken var så rörig i början och jag förstod inte riktigt vilket spår som var det viktiga, men efter sisådär 200 sidor (boken är knappt 500) kom jag in i det och överraskades av att bli nyfiken på hur det skulle gå. Och jag började motvilligt tycka om den till en början så hemska Berit Hård. Jag läser nog fortsättningen också.

Läs mer: Unni Drougge, Massolit förlag, Adlibris, Bokus, DN, Bokhora, Dagens bok

Read Full Post »

Jag läste denna fruktansvärda ledare i Sydsvenskan och undrar hur mycket härnsläpp en människa kan få. Och inte bara en, för texten måste ju korrlästs och godkänts. I ledaren frågar man sig om det är ett utslag för populism att fotbollsstjärnan och hustrumisshandlaren Alexander Gerndt stängs av från landslaget. Man frågar sig om inte medias dom med feta löpsedlar räcker som straff. Ja, läs själva, jag skojar alltså inte. En hustrumisshandlare borde få spela i landslaget för att han är så bra och för att Svenska fotbollsförbundet i detta fall bör vara ”förlåtande”.

Som om det inte räckte med denna smörja går textförfattaren vidare med att jämföra denna misshandel av den som borde stått honom närmast med Zlatan som sparkar en jämbördig motspelare på planen.

Jag finner inga ord.

Svenska Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell säger idag att hoppas att han kommer tillbaka till landslaget och anser att, precis som den som skrivit ledaren i Sydsvenskan att man bör vara förlåtande. Sponsorn Nike ser inte några som helst problem med att sponsra en hustrumisshandlare.

Läs Märit Rönnols på Feministiskt Perspektiv. Hon har många viktiga infallsvinklar på hela den här sörjan. Det är tragiskt att vi 2011 fortfarande inte tycker att kvinnomisshandel är ett allvarligt brott. Sexköp visste vi från tidigare att man såg lätt på, men hustrumisshandel trodde jag ändå att folk så väldigt allvarligt på.

Läs mer om domen mot Gerndt: Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan

Read Full Post »

Kort fakta

Född 1938 i Atlantic City, New Jersey och död 1988 i San Fransisco, Californien
Gav ut SCUM-manifestet 1967
Sköt Andy Warhol 1968

Valerie Solanas feministiska gärning

Det finns få feminister som delar upp feminister i två läger så hårt som Solanas gör. Antingen är man med henne och tycker att hon är fantastisk, eller så hatar man henne och anser bara att hon är galen. Efter det senaste bråket i Sverige kring TUR-teatern som sätter upp en pjäs om SCUM-manifestet (se recension i GP) har det faktiskt kommit upp en och annan nyanserad artikel om henne och hennes verk (se vidare Valerie Solanas och jag).

Solanas hävdar att hon blev sexuellt utnyttjad av sin far under sin barndom och det påverkade förmodligen hennes syn på män. Hon hatade män och ville leva i en värld med bara kvinnor, i alla fall som man få tro SCUM-manifestet. SCUM betyder Society for cutting up men och det finns ingen som helst tvekan om att hon inte har mycket till övers för det manliga könet.

Hon var forskare i psykologi och har arbetat ett år på University of Minnesota. Fram till 1966 finns inte mycket om hennes liv och man tror att hon levde ett kringdrivande liv och försörjde sig på tiggeri och prostitution. Sara Stridsberg har skrivit en litterär fantasi om hennes liv i boken Drömfakulteten.

Av det som finns att läsa om henne kan det inte råda några som helst tvivel för någon att Solanas är galen, och då inte sådär kreativ roligt galen som Erica Jong, utan galen på riktigt. Att skjuta en man, Andy Warhol, för att han inte ville sätta upp hans pjäs och sedan tappade bort manuskriptet, är knappast stabilt. Solanas slutade sitt liv på ett hotellrum i San Fransisco efter ett långt drogmissbruk, finansierat av prostitution.

Valerie Solanas och jag

Jag tillhör den lilla skara (verkar det som) som varken hyllar eller tar avstånd från hennes SCUM-manifest. Jag anser att den bör läsas i sitt sammanhang och för den som inte förstår sammanhanget finns boken Drömfakulteten att läsa. Efter den senaste tidens bråk kring TUR-teaterns uppsättning av pjäsen har två personer skrivit klokt om det hela, Jens Liljestrand och Lisa Magnusson.

Böcker av Valerie Solanas som jag läst och recenserat

SCUM-manifestet 1967

Böcker om Valerie Solanas som jag läst och recenserat

Stridsberg, Sara; Drömfakulteten; 2006

Read Full Post »

Older Posts »