Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Serbien’

BlackoutDet var ett tag sedan jag läste den här boken, men den lämnade ett djupt avtryck hos mig. Det har varit svårt att släppa den och jag har tänkt många gånger att den borde finnas med i Feministbiblioteket.

Johanne Hildebrandt är på semester i Kroatien och hälsar på en vän. Vännen sticker och lämnar henne kvar. Det har  blivit krig. Någonstans på vägen hem får hon för sig att bli krigsreporter. Hon återvänder med en legosoldat som livvakt, men det går inget vidare. Sakta men säkert lär hon sig yrket och snart är hon en respekterad journalist mitt i smeten i Sarajevo. Hon återkommer några år efter krigsslutet och rapporterar från kriget i Kosovo.

Blackout är en gripande historia om kriget på Balkan sett ur en till en början oerfaren journalists ögon. Johanne Hildebrandt var helt orädd och respektlös och det var det som gjorde att hon blev så framgångsrik. Hon är en förebild och många journalister, män som kvinnor har mycket att läsa. I alla fall om man vill bli en framgångsrik krigsjournalist.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Café Europa är inte den mest feministiska eller kvinnohistoriska boken Slavenka Drakulic skrivit, men den är en skildring av livet i ett postkommunistiskt land det ur en kvinnas ögon och hon skildrar många intressanta kvinnoöden, därför väljer jag att recensera den. Hon har en förmåga att fånga både det lilla i vardagen och det stora i maktspelen och politiken. Extra roligt är det som svensk att läsa den här boken eftersom hon är gift med svenska Richard Swartz och delvis bor i Stockholm. Hon jämför ibland livet på Balkan med livet här och hon beskriver också hur svårt det kan vara som svensk att acceptera den krångliga byråkratin som rådde vid exempelvis gränsstationerna. Detta är en tid då EU-medlemskap ligger långt fram i tiden för de fd Jugoslaviska republikerna och där demokratin inte riktigt har fått fäste, i alla fall inte i Kroatien där Drakulic kommer ifrån och har sin sommarstuga.

Några axplock ur boken: Vi får läsa om hur det kändes för en kroatisk journalist att kliva in i det överdådiga badrum som tillhört Rumäniens diktator Nikolae Ceausescus dotter Zoe. Medan befolkningen svalt så badade hon i ett skärt badkar med förgyllda kranar. Givetvis fult så det förslår, men ingen rumänsk kvinna hade råd att unna sig sådan lyx. Drakulic lilla hämnd var att kissa i hennes toalett. Drakulic tar oss med till dem som människorättsorganisationerna glömde. Titos änka var inte dömd för något och ansågs inte begått något brott, ändå var hon fråntagen alla sina rättigheter och levde påtvingat på den serbiska staten. Trots att detta inte kan anses vara rätt var det svårt för många att tycka synd om dem (för det gällde inte bara henne, utan även exempelvis Albaniens diktator Enver Hoxas fru och barn). Vi får lära oss hur det var 1996 när man skulle köpa en ny damsugare och ville spara en slant. Det var billigare att köpa i väst, men dyrt att förtulla. Smuggla eller fuska med kvittot? Det var där Drakulic och hennes svenska man inte kunde komma överens. Han kunde inte förstå hur hon fann sig i byråkratin samtidigt som han vägrade att smuggla. Hon menar att det är svårt att förstå för dem som inte är uppväxta med det.

En helt suveränt bra bok. Vardagsskildringar från Östeuropa i förändring, för mig kan det knappast bli bättre. Slavenka Drakulic är en av mina absoluta favoritförfattare och även om den här har några år på nacken så är det definitivt inte för sent att läsa den. Titeln på boken är också rolig. I varje Östeuropeisk storstad finns ett Café Europa, och det fina namnet till trots var det (i alla fall före 1996) ofta inte ett trevlig café.

Läs mer: Adlibris, Bokus (tyvärr bara på engelska)

Read Full Post »

Balkan express är den absolut bästa boken jag har läst när det handlar om att skildra människor som lever i krig. Boken är uppdelat i korta krönikor som Drakulic skrivit från 1991 fram till 1993. I början handlar det om att vara rädd för att kriget ska bryta ut och vilken absurd känsla det är att veta att man ska byta sin trygga tillvaro till ett liv i total osäkerhet. Några dagar innan kriget bröt ut i Kroatien tapetserade Drakulic om i sitt hem med Laura Ashley-tapeter. En form av vägran att inse vad som är på väg att hända.

Ju längre in i boken man kommer desto mer utbrett och grymt blir kriget. Drakulic intervjuar män och kvinnor som drabbats hårt av kriget och hon berättar alltid hur hon själv berörs av det. Vi får även följa hennes eget liv, först som flykting i Slovenien och sedan med vänner på besök som är flyktingar i Kroatien från Bosnien. Berättelsen om hur Drakulic dotter ger ett par höglackade skor till den bosniska väninnan till mammans stora förfäran (inte behöver hon det!) berör mycket. Dottern bosatte sig under kriget i Wien och Drakulic åkte och hälsade på. Hon beskriver Wien Südbahnhof som ett fullständigt kaos av alla flyktingar. Själv vägrade hon inse att hon var en av dem.

Jag fullkomligt älskar den här boken som jag har läst flera gånger. Jag har gråtit och jag har förfärats. Och mest av allt grät jag till sekvensen när dottern ska hälsa på sin pappa i Canada, strax före kriget bröt ut. Hon skulle stanna över sommaren, men tog ändå med sig kläder för vintern. Varken mor eller dotter sa något, men båda visste.

Läs mer (endast på engelska): Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Då är det söndag igen och jag ska lägga upp en ny kulturjakt. Denna gången gör jag ett litet experiment. Nu tänker jag redogöra för en resa före julen 2005, då jag fick min första digitalkamera. Jag har fotat av bilderna från mitt album eftersom jag inte har någon scanner, men undrar om det inte blir ungefär samma kvalitet.

Sommaren 2004 var jag och min vän Mia på rundresa på Balkan. Vi hade sökt pengar från Bertil Ohlinfonden och fått pengar för att göra en studie om kvinnor i politiken. Det var en resa vi drömt om att göra sedan vi började läsa Östeuropakunskap i Göteborg samtidigt 2003 (utan att vi visste om att den andra hade sökt samma kurs). Vi tog kontakt med våra liberala systerpartier i de nya länderna på Balkan.

Vi startade i Ljubljana. Eller egentligen flög vi till Venedig (det blev billigast så) och tog tåget till Ljubljana. Här blev vi omhändertagna av Peter som ordnade vårt boende och en träff med kvinnor i det liberala partiet. Själv jobbade han på partihögkvarteret. Vi hade en intressant diskussion om att det var svårt att få kvinnor till olika poster för att de ställde mycket höga krav på sig själva. På bilden ser vi mig under en drake som enligt legenden räcker ut tungan om det passerar en oskuld. Eller hur det nu var. Den räckte inte ut någon tunga när jag fick förbi så vi får förmoda att det stämmer.

Nästa stopp var Zagreb och där togs visst bara detta foto. Vi hänger på ett café och väntar in eftermiddagen. Vi hade då ett möte med flera politiker från ett av de liberala partierna i Kroatien. Det var bara en kvinna med. Männen pratade om att det inte hade några problem att engagera kvinnor, men att flera väljer själva att satsa på familjen istället för den politiska karriären. Kvinnan hade lite annan analys och menade att det var svårt för kvinnor att komma fram. Vi gick ut och drack öl efteråt och då åkte den enda kvinnan hem till sin familj.

Vi tog nattåget till Belgrad och här var det olidligt hett och ofantligt smutsigt. Vi fick ingen bra bild av staden (jag var här igen samma år i december, och fick då en lite mer nyanserad bild). Hotel Moskva är byggnaden man ser mest av i ett besök i staden (skulle jag tro iaf). Den ligger på huvudgatan. Belgrad kändes stor och man kunde förstå att den en gång varit en huvudstad i ett större land. När jag var tillbaka i december fick jag se flygplatsen och reviderade den åsikten något (med andra ord, flygplatsen är nog större i Borlänge än i Belgrad).

Vi möttes på stationen av Petar som var en rolig och sprallig kille. Han var inte någon som tillhörde det liberala partiets kärna, men han pratade mycket bra engelska och han visade oss Belgrad. Vi besökte partihögkvarteret där vi fick prata med en ombudsman. Han berättade lite om kvinnornas situation i partiet och han beklagade att den kvinna vi skulle få träffa var sjuk. Vi fick dock prata med henne i telefon. Jag träffade henne sedan i december. Ombudsmannen sa att han aldrig funderat över om kvinnor hade svårare att komma fram, men efter en stunds småpratade berättade han om sin flickvän som blivit diskriminerad. Jag minns inte idag hur historien var, men jag minns att killen fick ett litet feministiskt uppvaknande mitt framför ögonen på oss. Om detta förändrade hans politiska inriktning fick vi dock aldrig veta.

På denna hemska rastplats någonstans på serbiska landsbygden fick vi tillbringa orimligt lång tid mitt i natten. Vi tog bussen från Belgrad sent på natten och en melankolisk känsla kom över oss båda. Mia sa efteråt att det kändes fasansfullt att vi skulle från ett crappy land till ett ännu mer crappy land (Bosnien). Sunkigheten i Belgrad var inget kul och vi var glada att vi inte skulle stanna över natt. På bussen blev jag utskälld av den manliga chauffören för att jag ville att lampan skulle fungera. ”It doesn’t work, you should sleep” skrek kan till mig. Kriget märktes av mycket på den här bussturen. Vi reste från Belgrad i Serbien och skulle komma fram till Sarajevo – den del av Sarajevo som ligger i Republika Srbska, dvs ca en halvtimmas bilfärd från stan. Vi blev hämtade där av två tjejer som körde hem oss till Maria, en kompis till mig i Sverige som jag trodde inte skulle vara hemma.

Efter att vi hade fräschat upp oss hos Maria åkte vi med den bosniska tjejen Maja, som hämtat upp oss, och en svensk bosnier som var på resa i landet med sin son. Jemko hette han och började senare jobba på Silc. Han och hans dåvarande fru var också folkpartister. När jag såg hans son, som är med på bilden, förstod jag att jag kände hans fru (den likheten gick inte att ta fel på!). Maja visade oss ett museum av ett gammalt traditionellt bosniskt hem. Vi hade mycket trevligt och gick sedan och åt traditionell bosnisk mat på ett hak. All melankoli var som bortblåst och vi båda älskade Sarajevo från första stund. Maja skulle resa bort på samma grej som Maria redan hade åkt på och Jemko och hans son skulle vidare till Mostar. Vi fick gärna hänga på till Mostar, men det kändes som att en halv dag i underbara Sarajevo var för lite så vi stannade. Vi bestämde istället träff med Vedrana, den andra tjejen som plockade upp oss på stationen.

Innan vi träffade Vedrana fick vi gå på upptäcktsfärd på egen hand. Vi installerade oss hemma hos Tarek, som hyrde ut sitt hem. Han hade utlovat lakan, men det betydde i hans mening hans egna smutsiga. Dessutom stoltserade han med en dildo bredvid sängen och vi funderade över om han hoppades att vi skulle leka med den, fota varandra och lämna kvar bilderna. Hemma i Sverige igen förstod jag att vi hade kommit lindrigt undan vad gällde boendet hos Tarek. Han krävde inte att få sova med oss i samma säng, vilket hade hänt andra tjejer från LUF. Vi hade med oss eget lakan och varsin sovsäck. Fanns dock bara en säng, men den var rätt så bred och vi kunde ligga skavfötters. Han bodde vackert uppe på en bergssluttning och på vägen ner mot stan kunde vi se denna vackra, men vemodiga plats.

Något annat vemodigt är att se alla dessa skotthål överallt. Sarajevo är en modern stad, som vilken europeisk stad som helst. Det som skiljer den är alla skotthål som påminner om en mycket svårare tid. Både Vedrana och Maja bodde i Sarajevo under kriget. De vet hur länge skor brinner och hur tungt det är att bära hem vatten.

En otroligt häftig plats i Sarajevo är på den lilla gatan som korsar den stora paradgatan. Åt ena hållet har du denna vy. Det ser ut ungefär som i Wien. Med andra ord en kvarleva från Habsburgska riket eller Österrike-Ungern.

Vänder du dig 180 grader får du den här vyn. En kvarleva från Ottomanska riket eller Turkiet. Det är från denna tid som islam kom till Bosnien. Det sägs att turkarna betalade bättre löner, men krävde att arbetarna skulle vara muslimer och eftersom religion inte var en stor grej här så var valet enkelt.

Här står jag och Vedrana som vinkar av oss på busstationen efter två intensiva dagar i Sarajevo (jag tyckte tydligen att det var helt ok med för korta tröjor som visade magen på den tiden). Det var verkligen ingen crappy stad som vi besökt och båda ville gärna återkomma. Ingen av oss har dock gjort det. Jag skulle åkt tillbaka med Jemko och Silc året efter, men jag var nyopererad och sjukskriven och kunde inte följa med till min stora sorg.








Vi tog en liten paus från alla besök och bara turistade i Dubrovnik. Det var en stad som också for illa under kriget, men var redan 2004 en stor turiststad med försäljning av grälla badlakan och Coca-Cola. En underbar stad som jag tyvärr inte heller återkommit till.

Efter Dubrovnik i Kroatien åkte vi vidare till Split i samma land, men där var vi bara ett par timmar för att ta nattbussen till Pula på Istrien, den kroatiska halvön. Väl framme spöregnade det och här gjorde vi förmodligen resans största misstag. Vi hade bokat in oss på vandrarhemmet som låg vid en strand och det hoppade vi nu eftersom vi inte vågade hoppas på att regnet skulle upphöra (klockan var sju på morgonen när vi kom fram). Vi åkte istället vidare till Koper i Slovenien. Det var ingen fantastisk stad och två dagar här var för mycket. Den enda stranden var en betalstrand, men såklart gick vi dit ändå. Jag ville bada! Här står vi båda på Titotorget, som får symbolisera att de gamla lever kvar runt om i forna Jugoslavien. Paradgatan i Sarajevo heter Gavrilo Princip-gatan.

Read Full Post »

En bok blir inte automatisk feministisk för att den har kvinnor i huvudrollen, men när jag läste När duvor flyger så kände jag ändå att jag måste recensera den här. Boken skildrar en bit europeisk historia sett ur en kvinnas ögon.  Den handlar om hur det är att inte passa in i ett nytt land och hur man både saknar och lite föraktar det land man kommer ifrån. Jag tänkte mycket på Stalins kossor av Sofi Oksanen och de är ganska lika i just det hänseendet.

Ildikó och hennes familj är ungrare från Vojvodina i Serbien. När Ildi och hennes syster är små flyttar familjen till Schweiz för att börja ett nytt liv. De åker ofta till hemlandet och besöker släktingarna, men en dag kommer kriget som gör de omöjligt för dem att åka hem. Ildikó är berättelsens jag och genom henne får vi se hur livet som invandrare kan vara och hur utanförskap kan kännas. Det är också en historia om hur det är att tillhöra en minoritetsbefolkning som inte känner så mycket sympati med den majoritetsbefolkning, vars land man tvingas slåss förr.

Jag älskade När duvor flyger och kan varmt rekommendera den. För den som är intresserad av forna Jugoslaviens historia är boken ett måste. Det är ett stort intresse för mig, och jag lärde mig mycket om  Vojvodina och den ungerska minoriteten, något jag inte läst så mycket om tidigare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Norstedts, Aftonbladet, DN, SvD

Andra bloggar: Varbergs bibliotek, Ingrids boktankar

Read Full Post »

För snart ett år sedan skrev jag en recension i Tidningen NU om en bok om serbiska ungdomar. Då tyckte jag inte att den platsade i feministbiblioteket, och ärligt talat minns jag inte varför. Egentligen är den klockren. Den handlar om serbiska ungdomar som lever i subkulturer. De är queer, de är feminister och framförallt demokrater med önskan om att för leva sina liv som de vill. Här är recensionen jag skrev då:

Vi uppmanas inte att läsa boken – vi uppmanas att komma dit. Till Serbien alltså. I Christina Wassholms bok Vi är Serbiens hjärta får vi möta ett annat Serbien än det vi får höra om i svensk media. Och visst blir man sugen på att åka dit! De personer vi får lära känna i boken är på ett eller annat sätt engagerade för ett mer demokratiskt Serbien. De älskar alla sitt land, men de älskar inte sina makthavare. Queer-folk, feminister och liberaler, alla vill de kunna leva fritt i Serbien. Även om det har gått framåt så är det fortfarande så att poliser tittar på när homosexuella blir nerslagna. När man läser boken förstår man att det finns en vilja till förändring och framförallt så finns det ett annat sätt att se på Kosovofrågan. Jag uppmanar er att läsa boken – och åka till Serbien!

Read Full Post »