Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Skola’

Detta är så dumt att jag nästan vill gråta. Astrid 14 år klagade på den hemska väggmålning som skolan har vid personaltoaletterna:

Foto: Astrid Johansson

Hon anser att bilden ovan är stötande och alla kan vi se att den trivialiserar sexuella trakasserier. Man skulle kunna tro att det är lätt att förstå Astrid, men hon möttes enbart av oförstånd från skolledning. I intervjun med Malin Michea, redaktör på Sourze, som jag länkade till ovan, säger Astrid att ingen pratade direkt med henne, men att en lärare initierade en undersökning när hon var sjuk. Undersökningen stoltserar skolan med bredvid målningen och den säger att 98% av eleverna gillar målningen och 99,1% mår inte dåligt av den. Rubriken är ”Elevdemokrati”. Men så bra! Om 99% på en skola kommer fram till att de ska mobba den enda som är kvar, är det ok då? Precis som Malin Michea skriver så känns alltihop som mobbing mot just en person, den enda på skolan som vågade säga till. Och hon är bara 14 år.

Var finns de vuxna? Rektorn Agneta Hedenström tycker att den är rolig och ser inte problemet. Läraren som gjorde undersökningen tyckte att det räckte med att en majoritet tyckte att den var ok. Med andra ord tar ingen ansvar. Nu kan vi se den stora farligheten med elevdemokrati. Det är bra om elever kan vara med och påverka sin vardag, men de är inte vuxna och kan inte vara med och fatta alla beslut. De ska exempelvis inte bestämma om en elev ska mobbas eller inte. Jag tror att vi alla är rörande överens om detta, men uppenbarligen tycker vissa vuxna inte att man bör ta en elev på allvar som tar illa vid sig av en skämtmålning och att det går att rösta om den ska finnas kvar eller inte.

Jag tycker att Agneta Hedenström och alla lärare på Tunaskolan i Luleå borde ta sitt vuxenansvar. Och alla ni som förespråkar mer elevdemokrati borde fundera ett var till hur bra den idén verkligen är.

Read Full Post »

Jag har länge tänkt att läsa mer akademisk litteratur om genuspedagogik. Jag har inte lagt ner så stor tid på att försöka finna, men när jag var hemma hos mamma och pappa sist så tog jag med mig min mammas kurslitteratur i ämnet. Hon läste en kurs för några år sedan.

Kajsa Svaleryds bok har några år på nacken och är relativt kort (140 sidor). Halva är empiri och teori och halva är praktiska övningar att göra i skolan eller förskolan. Den var säkert toppenbra när den kom, men sedan dess har faktiskt mycket hänt, vilket vi kan glädja oss åt. Tjejers könsorgan heter numer snippa och många fler förskollärare än då är medvetna om att pojkar och flickor tenderar att behandlas olika.

Boken har ändå ett värde i alla bra övningar att göra, både för personalen och för eleverna. Men den är gammal och det märks. Förhoppningsvis finns det mer uppdaterade böcker att tillgå idag. Jag vill också rikta en liten reservation till att Svaleryd förespråkar kompensatorisk pedagogik, dvs att man delar upp barnen efter kön vissa timmar i veckan för att lära pojkar empati och flickor att skrika (hårdraget såklart). Jag är lite skeptisk till detta och jag vet att andra genuspedagoger inte förespråkar det så det får bli min nästa plan att läsa något av en sådan pedagog. Kanske Anna bråkar eller Det finns inga tjejbestämmare?

Läs mer: Adlibris

Read Full Post »

Jag ska erkänna att jag aldrig hade lånat den här boken och lockats till läsning om det inte hade varit för att jag ville hitta en bok från Åland som var skriven av en åländsk kvinna. Liselott Willén bor i Sverige och ges ut på Albert Bonniers Förlag, men är född och uppvuxen på Åland så det fick duga som åländsk bok.

Boken handlar om svenska Kjerstin som hamnar på Åland eftersom hennes åländske make fått jobb på sjukhuset där. Hon är olyckligt och slits mellan manliga auktoriteter som inte vill henne väl. Hennes man är otrogen, hennes chef är ett svin som bara vill ge henne sparken och så har hon börjat en kurs i självkännedom med en tvivelaktig kursledare. Mot alla odds börjar Kjerstin, med hjälp av de andra kursdeltagarna och sina kollegor, bygga upp sitt självförtroende och säga ifrån.

Som sagt så lockar kanske inte den här sammanfattningen till läsning, men jag blev oerhört fascinerad och kunde tillslut inte lägga boken ifrån mig. Det som skulle kunna vara en roman med ett katastrofslut – det mesta pekar mot det – överraskar istället läsaren. Jag ger en eloge till ett bra slut, men det ska jag såklart inte avslöja.

Read Full Post »

Igår kom miljöpartiet i Stockholm med ett förslag om att alla förskolor ska ha en genuspedagog. Jag som själv är liberal fick då se en massa hårda ord bland flera liberala kompisar i mitt Facebook-flöde. Och jag började fundera på varför det är så ohyggligt provocerade. Så läste jag den här krönikan i Aftonbladet av Rebecca Weidmo Uvell och så blev frågetecknen om möjligt ännu större. Tror folk att en genuspedagog ska komma hem till folk och övervaka familjelivet? Jag tror inte det, men det är så retoriken är. KD har också gått ut och sagt att de är emot för att föräldrar inte vill ha det. Jag vet många föräldrar som vill.

Pappa staten ska inte övervaka våra barn. Nej, det ska vi göra själva. Men alla som lämnar sina barn på förskolan måste kunna få en garanti på att det finns bra och utbildade pedagoger där. Förskolan är ingen förvarningsplats, det är ett ställe där barn ska växa och utvecklas. Självklar både bör och ska politiker ha åsikter om hur förskolorna drivs. Ja tycker att det är oerhört viktigt att det finns personal som säger ifrån om min son får skit för att han har rosa byxor på sig. Jag förutsätter att han får en skarp tillsägelse och att jag också får veta om han har slagit någon kompis och att detta inte viftas bort med att ”det är så killar är”. Jag tar för givet att alla leksaker är till för alla barn att leka med och att man inte får förtur till något för att man har ett visst kön. Många föräldrar och förskolepersonal har vittnat om att det inte har sett ut såhär. Läs gärna Kajsa Wahlströms bok om de iakttagelser personalen gjorde på förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle.

Så länge barnen är i offentlighetens vård så måste det erbjudas en bra verksamhet. Det finns mycket som ingår i en pedagogs utbildning och att jämställdhetsarbete i förskolan ska vara så fruktansvärt kontroversiellt 2012 är fullkomligt obegripligt. Meningen är att våra barn ska växa upp till fria individer och ska få alla möjlighet att få tillgång till alla intressen, smaker och egenskaper. Barn ska inte få höra att något är bara för flickor eller bara för pojkar. Vad är det kontroversiella i det?

Och att jag alltid är bättre på att uppfostra mitt barn än ”staten”, tja, jag tror att det finns många saker som förskolan och skolan kan lära mitt barn som inte jag kan. Jag föraktar inte förskolepersonalens kunskaper om barn utan ser tvärtom fram emot att min son kan utvecklas både där och hemma. Jag och min man vet självklart vad som är bäst för vårt barn, men det innebär inte att vi alltid måste vara dem som tar hand om honom. De som inte vill att staten ska lägga sig i sina barns uppfostran kan varken ha barnen på förskolan eller i skolan.

Var tredje förskola når inte upp till skollagens jämställdhetsmål. Något brister då uppenbarligen i pedagogernas relation med barnen. Att efterfråga mer genusmedvetenhet borde därmed vara något självklart. Alla pedagoger borde ha som krav att de är utbildade att kunna se till att barnen behandlas jämställt.

Nej, jag fattar inte vad som är så upprörande. Förklara gärna någon.

Läs också Louise Persson som skriver bra om genuspedagogik idag.

Read Full Post »

Igår var det min mans födelsedag och jag softade på dagen med min mammagrupp, därför kommer detta inlägg en dag sent.

De senaste åren har det uppkommit en diskussion kring Lucia om killar ockås kan få vara med om att tävla om den titeln. Senast i raden Är Loke Båthake i Lund som startat ett upprop på skolan för att killar också ska kunna få bli Lucia. Jenny Sonesson har skrivit en mycket bra artikel om detta på Newsmill igår. Jag tycker att det är konstigt att skolor håller fast vid traditioner som utesluter ett kön från något. På min högstadieskola fick inte killarna ens vara med i tåget som stjärngossar. Sådant är såklart helt vansinnigt.

Men en sak glöms bort i diskussionen och det är att flickor tvingas ställa upp i skönhetstävlingar. På min högstadieskola (Fredriksdalsskolan i Lidköping) kunde du inte komma undan det alls. I varje klass i årskurs nio röstade klassen fram sin Lucia-kandidat. Alla kandidater hängdes sedan upp i korridoren och klasslistorna fungerade som röstlängd. Den vackraste ska få det mest ärofyllda uppdraget.

Ungefär där brukar folk invända att det är en popularitetstävling och inte en skönhetstävling och även om jag kan invända mot det så spelar det ju ingen roll. Skulle det legitimera en omröstning? Såklart inte. Skönhet eller popularitet, inget av det ska man rösta fram på en skola!

Nu när man faktiskt diskuterar sjuka skönhetsideal, unga tjejers dåliga självförtroende och trånga könsroller så ska man inte uppmuntra allt detta med skönhetstävlingar i skolans regi. Det blir inte bättre av att släppa in killarna i denna karusell heller. Man kan göra som man gör på de flesta lågstadieskolor, och som man gjorde på min mellanstadieskola när jag blev Lucia – lotta.

UPPDATERAT

Ida Thulin skriver mycket bra om detta i Sundsvalls Tidning. Jag håller inte med henne om att det inre är så viktigt att man tar bort valet, men hon tar upp många andra saker som också är stora problem i skolan kring popularitet: allahjärtansdag-rosor, välja lag på jympan och välja partner till grupparbetet.

Read Full Post »

The equality illusion av Kat Banyard, grundare av nätverket UK feminista, utgår från en vanlig dag i en typisk kvinnas liv, från det att hon gör sig fin framför spegeln på morgonen till det hon kryper i säng för att ligga med sin man på kvällen. Det blir en dag fylld av exempel på ojämställda områden i vardagen.  Ett av dem är sexindustrin. De senaste åren har antalet strippklubbar exploderat i Storbritannien och besök på sådana har blivit mer socialt accepterat.

Precis som i Sverige finns i Storbritannien en spridd uppfattning att kvinnor själva ”väljer” lågbetalda yrken eller hemmafruliv istället för att satsa på högstatuskarriär. Unga flickor växter upp med låga förväntningar på sig och kvinnor har fortfarande huvudansvar för hem och familj. Banyad menar att vi har långt kvar innan vi kan bortse från utfallet eftersom förutsättningarna från början ser så olika ut.

Även om mycket är annorlunda i Sverige, barnomsorgens utbyggnad och strippklubbsbesökens status är bara två viktiga skillnader, så är även mycket lika, och Banyards bok har något viktigt att säga oss i Sverige. Så länge omvärldens krav och förväntningar avgörs av vårt kön är det orimligt att prata om fria val, vare sig det gäller att acceptera eller avstå från styrelseplatser, föräldradagar eller högstatusjobb.

Läs mer: Magasinet Neo, Guardian, The independent, Kat Banyard, Adlibris, Bokus

The equality illusion har recenserats tidigare på Feministbiblioteket. Läs den gamla recensionen här.

Read Full Post »

Som jag redan skrivit om var jag i London och kollade in marknaden på feministiska böcker. Jag började med att läsa The equality illusion av Kat Banyard. Enligt ett citat från Guardian på bokens omslag så är Banyard en av de mest inflytelserika unga feminister i Storbritannien idag.

Boken är uppbyggd utifrån en dag i en kvinnas liv. Det börjar med morgonen framför spegeln och går vidare till skolan, arbetet, sexarbetande på kvällen och slutligen till sovrummet. Poängen är att visa att kvinnor inte alls är jämställda i dagens Storbritannien, något som verkar ha varit en rådande konsensus under ungefär ett årtionde både bland allmänheten och bland feminister. Mycket av diskussionen känns igen från den svenska, bland annat att många hävdar att det är kvinnans fria val att inte sitta i styrelser eller att bli höga chefer samtidigt som kvinnor fortfarande har huvudansvaret för hem och familj. Andra saker verkar vara större skillnad på mellan länderna, exempelvis explosionen av nystartade lap dance-klubbar som skett i Storbritannien de senaste 15 åren. Det som där är en del av var och varannan mans utekväll är här, tack och lov, fortfarande bara något som i extremfall sker på en svensexa.

Jag kan verkligen rekommendera boken till alla som vill ha en tämligen basic bok om varför feminism behövs, men också till dem som är intresserade av hur den feministiska diskussionen ser ut i Storbritannien.

Läs mer: Guardian, The independent, Kat Banyard, Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Older Posts »