Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Våld mot kvinnor’

Litauen berättarMycket lite litauisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan, som ger ut böcker från hela världen, har gett ut en novellsamling av ett antal litauiska författare, Litauen berättar: Att avregistrera ett spöke. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Tiden läker är en mycket symbolisk novell om en kvinna i ett destruktivt förhållande. Mannen är överlägsen och kvinnan så kuvad att hon går på alla fyra. Skablauskaitė är en författare som ofta har vilda kvinnor i centrum , enligt beskrivningen av henne i boken, och i den här novellen är kanske  huvudpersonen inte den galna typen. Hon får hjälp med att bli av med sin make, hon får ärva honom och slutligen kan hon resa sig utan problem. Hon får aldrig veta vad som hände. Det är kanske inte huvudpersonen som står för det vilda i den här berättelsen, men väl hennes väninna som hjälper henne med maken.

Det var en kort och psykologisk novell som var riktigt läskig. Jag tyckte om liknelsen med kvinnan som var så kuvad att hon inte kunde gå upprätt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Helena Berggren och jag är aktiva i samma organisation, Liberala Kvinnor, och vi känner varandra. Därför är det inte lätt att skriva en recension som denna. Boken är en handbok för kvinnor som utsatts för våld och hot i en nära relation och den bygger dels på egna erfarenheter och dels på samtal med drabbade kvinnor.

Jag längtar någonstans… är en praktisk handbok som innehåller allt från lagtextreferenser till tips om var man kan köpa en inspelningsutrustning. Boken är skriven med en slags kyla som man kan finna hos personer som förlorat en nära anhörig, men måste fixa allt praktiskt. Boken känns gedigen och jag fick verkligen känslan av att Berggren inte har missat något som man skulle behöva veta om arbetet som krävs för att ta sig ur en destruktiv relation.

Den kritik som kan riktas mot boken är att den riktar sig enbart till kvinnor och att författaren kategoriskt alltid tar kvinnornas parti.  Men om man tycker det så har man inte förstått syftet. Boken riktar sig till dig som är kvinna och blir utsatt för våld eller hot och för dig som är det så får du ett antal tips. Det är viktigt att förstå skillnaden mellan det och att skriva en bok där man drar generella slutsatser av ett ovetenskapligt urval. I förordet ber Berggren om ursäkt för att språket inte är perfekt och boken skulle tjäna på att redigeras en aning. Jag hoppas att det kommer en andra upplaga för det är ingen tvekan om att boken behövs.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Som jag har väntat på något mer från Leena Lehtolainen! Nu är boken här och på svenska till på köpet (Bazar förlag). Var är alla flickor nu? handlar om invandrarflickor i Finland och den hederskultur som många lever i.

Noor hittas mördad, strypt i sin egen huvudsjal. Familjen förhörs och de berättar alla exakt samma historia. De misstänker en finsk kille som de anser förföljde dottern. Enligt andra vittnen var han hennes pojkvän. Fler muslimska flickor försvinner. Är de också döda? Samtidigt får vi höra om polisen Maria Kallios resa till Afghanistan där en vän till henne dog i en explosion. Allt vävs samman och spänningen stiger för varje sida, trots att det i början verkade ganska förutsägbart.

Jag tyckte att den här boken var Lehotlainens bästa. Jag har tidigare varit lite irriterad på jag-formen men det är inget som stör mig i den här boken. Jag trodde till en början trodde att det skulle sluta med att vi förväntades bli förvånade över att familjen var inblandad i mordet, men det skulle visa sig vara betydligt mer invecklat än så. Läs den, för den funkar både som deckare och som samhällskritisk roman.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Jag har fått möjlighet att träffa Leena Lehtolainen och diskutera boken, hennes författarskap och den feminism som lyser igenom i hennes böcker, Jag kommer att återkomma om det många gånger.

Read Full Post »

Idag läser jag med förfäran om synen på överfallsvåldtäkter som Carina Ohlsson och Olga Persson har. Logiken är inte glasklar, bara för att fler våldtäkter sker i hemmen är det fel att skriva om överfallsvåldtäkter i tidningarna. Jag har sett resonemanget förut. Så fort överfallsvåldtäkter kommer på tapeten så är någon där och pratar om att de flesta våldtäkter sker i hemmen. Det är sant att det är så, men här har vi ett problem med att skilja på individnivå och strukturell nivå. Generellt sett löper alla kvinnor större risk att bli våldtagna i hemmet, men jag som individ löper större risk att bli våldtagen ute. Så är det, för alla män är inte potentiella våldtäktsmän och min man är det definitivt inte. Alla okända män i sommarnatten kan däremot vara potentiella våldtäktsmän, eftersom jag inget vet om dem.

Det är otroligt viktigt att prata om de våldtäkter som sker i hemmen och det är lika viktigt att jobba med förebyggande åtgärder för att minska dem. Där har artikelförfattarna rätt. Men det ena utesluter inte det andra. Självklart både kan och bör tidningarna skriva om överfallsvåldtäkter. Det är bra att vi tar det försiktigt när vi går hem på natten. Det gäller både kvinnor och män, unga och gamla. Det är klart att vi inte ska överdriva våldtäktshotet och det är är förmodligen bättre att vara försiktig med vem vi följer med hem än att inte ta en omväg genom en skog, men vad vinner vi på att tysta ner det som sker på gatorna?

Prata mer om våldtäkter i hemmen? Ja, självklart! Sluta prata om överfallsvåldtäkter? Nej, självklart inte!

Read Full Post »

Conquest, som kom på plats 62 på Ms Blogs lista över århundradets fackböcker, kan vara något av det mest deprimerande jag har läst. Boken har undertiteln Sexual violence and American indian genocide och den handlar om den amerikanska statens övergrepp mot indianer i allmänhet och indianska kvinnor i synnerhet. Den gröna politikern Winona LaDuke har skrivit förordet.

Tankarna för oss tillbaka till vår egen historia med tvångssteriliseringar och försök att stoppa förökning av icke önskvärda personer. Kontroll över den indianska befolkningen var ledordet. Idag kritiserar Andrea Smith den feministiska rörelsen för att vara för inriktad på vita medelklasskvinnor. En vit kvinna kan kosta på sig att vara för farliga preventivmedel för att det handlar om valfrihet, medan en person som mer eller mindre blir tvingad att äta dem för att hennes avkomma inte är önskvärd, är i en helt annan position. Boken tar även upp indianska kvinnors levnadsvillkor i Canada och Latinamerika.

Boken är mycket skrämmande om hur indianska kvinnors kroppar och sexualitet kontrollerades, och fortfarande kontrolleras av samhället. Den är också en bok som tvingar en vit medelklassfeminist till eftertanke. Även om vi i Sverige inte har samma diskussion om preventivmedel och abort som i USA, så skadar det inte att vi funderar över feminism i ett större perspektiv än vår egen värld.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Jag brukar inte läsa diktsamlingar från pärm till pärm, utan bara bläddra lite i dem. Det var troligtvis det jag gjorde när jag fick den här bok i nytryck på posten 1998. Det var synd, för just denna lyrik ska läsas från pärm till pärm. Tycker jag.

Märta Tikkanen har levt med en alkoholiserad man och det berättar hon naket och utelämnande om. Boken är uppdelad i tre delar och den första beskriver livet med en alkoholist. Den andra om livet med en nyckfull man som är otrogen och ibland slår. I den tredje delen sätter hon sig själv i ett sammanhang med sin mamma, mormor och andra kvinnor i samhället som också lever i destruktiva förhållanden.

Århundradets kärlekssaga har översatts till många språk och har setts som en av de mest inflytelserika feministiska texterna i Finland. Det är lätt att förstå varför. Även om det är skrivet i diktens form är känslorna, händelseförloppet och insikten ständigt närvarande. Frågor som varför, dyker ofta upp i huvudet när kvinnor skriver om sina destruktiva förhållanden, men jag behövde aldrig fråga. Märta Tikkanen förklarar varför. På något sätt kändes det lättare att läsa det i diktform, för det blev på något sätt så mycket mer levande. Det blev också så mycket mer skrämmande. Har du den här boken i bokhyllan, och liksom jag bara låtit den stå där och samla damm, säger jag bara: läs den!

Read Full Post »

Tillsammans med journalisten Carol Mithers, har Leymah Gbowee skrivit en bok om sitt liv, sin demokratikamp och sin feministiska drivkraft. Gbowee fick Nobels fredspris tillsammans med Ellen Johnson Sirleaf (bland andra) 2011, ”för deras icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete”.

Gbowee föddes i Liberia 1972 och strax efter att hon tagit studenten bröt inbördeskriget ut i Liberia och inget blir som hon har tänkt sig. Hon skulle bli läkare och läsa på universitetet i Monrovia, men istället flyr hon till Ghana med sin familj. Hon möter en man som hon redan från början vet är ”bad news”, men trots det faller hon för honom och får fyra barn med honom och blir ständigt slagen och våldtagen. När hon äntligen lyckas ta sig ur förhållandet och återvände till Liberia, bestämmer hon sig för att viga sitt liv åt sitt land. Hennes syster flyttar med hennes barn till Ghana och sköter markservicen medan Gbowee drar in pengarna och bokstavligen räddar värden (eller i alla fall Liberia).

Tillsammans är vi starka är en fantastisk historia om en nobelpristagares liv. Det är på inget sätt en skönmålning av hennes egna gärningar, utan försakandet av barnen finns ständigt med som en skugga över hennes livsval. Hade hon varit en man hade den delen knappast varit närvarande i en biografi. Idag är Gobwees barn framgångsrika och hennes söner är liksom sin mor feminister, men ingen har gått i hennes fotspår. Jag är imponerad av Leymah Gbowees glöd och handlingskraft och jag är glad att jag fick en historielektion om Liberia.

Läs mer: Forum bokförlag, Adlibris, Bokus

Read Full Post »

Older Posts »