Jag träffar Leena Lehtolainen på Hotel Clarion i Stockholm. Hon är glad och pratsam och vi hinner utbyta ganska många repliker innan vi sätter oss ner och jag får på inspelningsappen. Hon är i Stockholm för att hennes senaste bok, Var är alla flickorna nu?, har getts ut i Sverige på Bazar förlag. Det är hennes tionde bok om polisen Maria Kallio, och den sjätte som kommer ut på svenska. Maria Kallio är liksom Lehtolainen, feminist och feminismen är ett genomgående tema i böckerna.
Maria Kallio är feminist och hon stöter på motstånd i karriären såsom många kvinnor gör. Är det ett medvetet feministiskt tema i böckerna?
– Ja, det är det. När jag började skriva om Maria så var hon singel och senare får hon man och barn. Jag tyckte att det var viktigt att skildra en poliskvinna som kombinerar familj och karriär. Hur mycket en man ska göra hemma är en het fråga i Finland idag. Jag har medvetet gjort det så att Antti, Marias man, gör hälften, eller kanske mer än hälften av hushållsarbetet eftersom Marias arbete är sådant att det kräver mycket tid. Det är många kvinnor som har frågat mig var man kan hitta en sådan man, men i min generation och yngre finns det många män som till och med är feminister. Min man till exempel.
Du skildrar rasism och fördomar inom polisen, är det något som du vet förekommer i verkligheten?
– Bland äldre poliser förekommer det fortfarande, men du kan inte komma in på polishögskolan idag om du är uttalat rasist. Vi har några polismän som sitter i riksdagen för att de vill vara med och påverka att Finland inte ska ta emot så mycket flyktingar. Poliser vet ju att det bara är problem med invandrare. Men jag tror att de som utbildar poliser har en stor påverkan och idag har vi många poliser som är mycket liberala och kritiska mot rasism.
Intervju förs på svenska och vi kommer in på den svenska minoriteten och det svenska språkets ställning i Finland.
– Jag hade tänkt att min nästa Maria Kallio-bok ska handla om svenska språket. De där dumskallarna som hatar alla minoriteter har blivit mycket högljudd. Det är skrämmande. Det finns de som till och med kan slå ett barn på bussen för att hon pratar svenska.
Leena Lehtolainen är inte bara stor i Finland, hon är även stor i Tyskland, som så många andra nordiska deckarförfattare. Alla deckare om Maria Kallio finns översatta till tyska. Alla finns inte på svenska, men i höst kommer den första på engelska och alla de andra ska så småningom komma efter. Den som vill läsa samtliga böcker om Maria Kallio och inte kan finska behöver således inte längre damma av gamla tyskakunskaper. Av de tio böckerna om Maria Kallio är bok nummer fem till och med åtta och nu nummer tio översatta till svenska.
– Jag är glad över att jag fick en ny möjlighet med det svenska språket i och med min nya bok för det är oerhört viktigt för mig med nordiskt samarbete och att det är bra kontakt mellan folken i alla nordiska länder. Tyvärr finns det inga planer på att översätta de första Maria Kallio-böckerna till svenska.
Nordiska deckare generellt är kända utomlands. Ett vanligt tema är starka kvinnor och hur man kombinerar familj och karriär. Kan man säga att det är en nordisk feminism som går på export?
– Förhoppningsvis! Jag tror att vi kan ge bra exempel på jämställdhet mellan män och kvinnor, men det är inte alltid det blir helt som man har tänkt sig. När jag pratade i Polen så var det många som var förvånade över det motstånd Maria Kallio möter och sa till mig att de hade trott att Finland var jämställdhetens himmel. Vi har kommit långt, men vi har inte nått slutet än.
Varför tror du att nordiska deckare är så populära i exempelvis Tyskland?
– Vi lyfter fram samhällsfrågor och det är inte bara deckare utan kan också vara politisk litteratur. Jag tycker också att många nordiska författare skriver bra. Inte alla såklart, men många använder språket på ett konstnärligt sätt. De bästa kriminalromanerna är bra litteratur i sig själv.
Du har skrivit många böcker bland annat två ungdomsromaner där den första gavs ut när du bara var tolv år. Hur kom det sig att du sedan fastnade för deckargenren?
– Jag var teoretiskt intresserad av deckargenren när jag studerade finsk litteratur och i slutet av åttiotalet hade jag förebilder som Sara Paretsky, PD James och Ruth Randell. Jag blev då nyfiken på om det skulle kunna gå att skriva en deckare som inte bara var en deckare. Man kan ju spela på genren och också förnya den. Maria Kallio är den första kvinnliga polisen i finsk kriminallitteratur. Först ville jag bara se om jag klarade av att skriva en deckare och jag tyckte det vara så roligt att sedan blev det ett yrke.
Lehtolainen har även skrivit andra böcker som inte är deckare och hon kallar det själv mainstreamromaner som handlar om människors förhållanden till varandra. Dessa böcker kommer också att översättas till engelska och kan därmed läsas av en bredare publik.
– Det är stort för en finsk författare att översättas till engelska så det är otroligt roligt.
Jag kommer att läsa alla Maria Kallio-deckare från början när jag ges den möjligheten på engelska, men först ska jag ta och läsa Studion Näktergal som är en bok av henne som jag upptäckte nu att jag pinsamt nog inte läst. Tror att det beror på att den inte verkar har kommit ut på pocket.
Read Full Post »
Sara Dahlin och Johanna Lauri har gett ut en liten skrift om föräldraledighet och jämställdhet i vardagen. De har byggt boken på intervjuer med par som anser sig vara jämställda och de har fått prata om vilka problem de har stött på. Syftet, förutom att vara en handbok, är att få fram ett argument för ytterligare styrning i föräldraförsäkringen. Mycket behjärtansvärt, men jag tycker inte att författarna tillför något nytt.
Hanna Lager, 36 år, Hammarby sjöstadsbo, Skaraborgare, liberal, feminist, mamma, IFK Göteborg-fan, resgalen, bokmal.
Feministbiblioteket 