Feministbrud på kulturjakt i Kosovo

Jag fortsätter att gå igenom gamla bilder och nu har turen kommit till en resa till Kosovo som jag gjorde 2003 tillsammans med ett gäng kvinnliga ungdomspolitiker och Folk och Försvar. Resan ingick i en utbildning som FoF ordnade för att lobba för att fler kvinnor skulle göra värnplikten och för att få fler kvinnor intresserade av försvarsfrågor. 10 år har gått sedan den här resan och under den tiden ar Kosovo blivit en självständig stat.

Vi fick åka med Herkules, precis som militärerna.

Vi fick bo på logement på Camp Victoria, den basen där svenskarna höll till, strax söder om Pristina. Idag ska basen helt vara avvecklad. Det var flera kvinnor som var i Kosovo med olika uppdrag, men majoriteten var såklart män. Att det kom 20 civilklädda tjejer till campen var givetvis uppskattat. Killarna här ville föreviga ögonblicket att får sitta med en tjej i kompisens säng. Kompisen var i Sverige på permis. Allt gjordes såklart med glimten i ögat. Jag pratade med flera av tjejerna och de sa att det var god stämning och att det var få som såg ner på kvinnor som militärer. Vet att jag hade ett samtal om homosexuella och en kille (som inte var en av dem ovan!) var otroligt skeptisk och tyckte inte att det vore lämpligt att folk med avvikande sexuell läggning gjorde militär karriär. Av alla andra samtal att döma var det inte en åsikt som delades av så många.

Byn där Camp Victoria låg heter Ajvalija och ligger söder om Pristina. Jag fick förmånen att följa med några militärer på en rundvandring i byn. Det var fattigt och de hade inte el dygnet runt. Brummande elaggregat hörde till upplevelsen.

Jag kom att tänka på en gammal punklåt från 90-talet av 23 till: Hans sista vän – en parabolantenn. Nästan alla hade parabol. Förklaringen är enkel: Serbisk TV och för att får se albansk krävs parabol. Det är förmodligen annorlunda idag.

Vi fick inte se jättemycket av Pristina, men här är en vybild över staden. Omgivningarna var fantastiskt vackra, även om stadskärnan kanske inte var det 2003. Fast det ska jag låta vara osagt eftersom vi inte fick se så mycket av staden.

Här är ytterligare en bild från Pristina. Jag tror att bilden är tagen utanför parlamentet.

Man får inte ha pistol med sig in i parlamentet. Inga konstigheter. Vi fick träffa politiker både från den albanska befolkningen och den serbiska. Det var helt olika bilder av situationen som vi fick höra. Kanske inte så konstigt. Skulle gärna åka tillbaka nu tio år och en självständighet senare och de hur läget ser ut idag.

Biblioteket i Pristina. Frekvent förekommet på olika listor över världens fulaste byggnader. Jag såg det bara genom bussfönstret så jag snodde denna bild från Wikipedia Commons. Jag tycker att den är hur cool som helst och förtjänar inte att utses till världens fulaste byggnad! Vad tycker ni andra?

Fushë Kosovë/Kosovo Polje, här stod slaget vid Trastfältet 1389. Det är ett betydelsefullt slag för serberna och för den serbiska nationalismen och därför blev orten en bricka i spelet om Kosovo. Ni kan läsa om detta samhälles historia på Wikipedia.

UPPDATERAT

Monumentet ovan ligger inte i Fushë Kosovë utan norr om Pristina. Där ser man vad minnen kan svika. Tack för upplysningen, Mexi!

Read Full Post »

Feministbrud på kulturjakt i Sydafrika

Förra veckan skrev jag om mina upplevelser i Ghana 2000. Före vi åkte till Ghana var vi på konferens i Sydafrika med liberala ungdomsförbund från hela världen. Det jag skulle vilja berätta om här har jag av någon anledning inte fotat, men jag gör mitt bästa utifrån det material jag har. Här är min Sydafrikaresa ur ett kulturellt och feministisk perspektiv. Jag beskriver personer jag träffar som svarta och vita och det är inte för att jag tycker att det var väsentligt på individnivå, utan för att jag vill visa på det segregerade land som Sydafrika är.

Här står min reskompis Anne-Lie utanför Sydafrikas parlament. Sydafrikas huvudstad är Pretoria, den största staden är Johannesburg och parlamentet ligger i Kapstaden. De vi träffade var politiker från Democratic Alliance och den kritik man kan rikta mot det partiet är att det har rötter i apartheid. Idag har de reformerat sig och är en motvikt mot ANC, som är mer socialister. Det ungdomsförbund som var  med på konferensen hette SALSA (South Africa Liberal Student Association) och hade inget moderparti då de varken gillade ANC eller DA. Det kändes bättre att samarbeta med dem. Alla vi träffade var vita eller av indiskt ursprung.

Jag har inte tagit några bra bilder från centrala Kapstaden. Det är en modern stad och ser ut son vilken europeisk stad som helst. Kanske med undantag av de många marknaderna som sålde smycken, masker och salladsbestick. Jag köpte två halsband av svarta kvinnor. Jag tyckte att själva stadskärnan var jättemysig. När du frågar en Kapstadsbo var du borde se i staden så kommer hen förmodligen att säga Waterfront. Det är deras stolthet. Det är en galleria vid vattnet. Inget speciellt, men det är kontroll på de som åker in för att hålla nere kriminaliteten. Kändes inte alls som den roligaste aktiviteten.

Taffelberget (Table Mountain) är den största sevärdheten – här sett från vattnet.

Halva gänget inklusive mig, åkte upp med linbana, halva gänget gick. De som gick återsåg vi inte förrän till middagen. Utsikten var magnifik och det du ser längst upp i högra hörnet är Robben Island, ön där Nelson Mandela och andra demokratiaktivister satt fångna.

Här är cellen där Nelson Mandela satt i 18 år (han var fängslad i totalt 27 år, varav 18 på Robben Island).

Det var inte en så trevlig ö, ganska kargt och blåsigt. Det var ganska lätt och förstå varför det blev en fängelseö. Idag är det en museiö som är öppet året runt om vädret tillåter.

Vi lämnade Kapstaden och följde med Hans, en kille från SALSA, hem. Hans föräldrar och morföräldrar hade varit mycket aktiva i kampen mot apartheid. De är vita. Hans bodde i Stellenborsch, men var från Paarl och det var till Paarl han tog oss. Hans styvfar ville visa stadens stolthet, Paarl Rock.

Det var otroligt vackert! Inte heller i Paarl har jag halat upp kameran särskilt flitigt. Det märks verkligen att detta var före digitalkamerans tid. Paarl är en liten mysig stad och det verkade som om staden var ganska blandad. Vi såg många svarta skolbarn, även om de flesta vi träffade på var vita. Hans bodde fint, men verkligen inte överdådigt. Vad jag har förstått senare så har många vita sydafrikaner tjänstefolk, men det hade inte Hans familj (det är möjligt att de hade betald städhjälp, men de hade ingen kokerska eller någon som var där dagligen).

Detta får symbolisera det lite bisarra i att vara längre hemifrån än man någonsin varit förut och hjälpa en kille att flytta från sitt studentrum (och jag tog hans hantlar). Studentrummet låg i Stellenbosch och det var verkligen en studentstad. Mest vita studenter kunde vi se, men det var en hel del svarta också, vilket var positivt. Hans mamma guidade runt oss i omgivningarna och vi fick se vingårdar och vackra landskap. Hon var en fantastisk kvinna som arbetat mycket för demokrati i landet och hon talade upprört om orättvisor och det fruktansvärda i apartheid. I henne hade Hans en mycket bra politisk  förebild. Men på en punkt var hon inte så liberal. Hans var homosexuell, men när det fördes på tal slog mamman dövörat till. Hon hoppades fortfarande på en svärdotter, fast hon innerst inne visste.

Read Full Post »

Feministbrud på kulturjakt i Ghana

Nu när jag har renodlat mitt projekt om kvinnor i världen så ska jag ge er kulturjakter från de länder jag har varit i. Ett land jag inte redovisat än är Ghana. Jag var där med tre kompisar från Liberala Ungdomsförbundet 2000 och vi skulle delta i valarbetet. Egentligen var det förbjudet för utlänningar att göra det, för Ghana var en diktatur på den tiden, men det var tillåtet att bära kampanjkläder. Vi skulle dock bli haffade av polisen en gång för just detta brott men inget mer hände än att vi fick följa med till polisstationen och ge en polis våra pass. Vi var oroliga, men vårt sällskap var det inte. Jag minns polisstationen och att det i princip var en lerhydda med två rum. Vi var i det ena och på dörren till det andra stod det ”cells”. Det var et hål i den dörren och vi kunde då och då skymta ett öga där. Det mest bisarra i hela historien var att ungefär 50 barn och några vuxna stod som en hejarklack till oss utanför. Vi var tyvärr lite för rädda för att se det komiska i det hela. Inget hände som sagt och enligt dem vi träffade där så ville polisen bara markera genom att jävlas med oss.

Ghana är ett land där jag träffade förhållandevis få kvinnor. Alla vi träffade där organiserat var män, om de inte var flickvänner, fruar eller mammor till någon av dem. Kvinnor arbetade som servitriser och i små kiosker, men män dominerade helt klart det offentliga livet. Som ni kan se på bilderna nedan så är kvinnor inte inlåsta för de finns i vimmel och folksamlingar, även om majoriteten var män.

Det var den här mannen som skulle vinna. John Kuffour, ledare för det liberala partiet och det demokratiska alternativet. Han tillträdde som president efter en andra valomgång i januari 2001. Hans anhängare sa under valkampanjen att om valet bara är 80% rent spel så vinner de. Det var väl ungefär så det blev. Inte helt rent spel från den sittande regeringen, men de förlorade trots det. Och Ghana blev en demokrati. Den här bilden är tagen på ett valmöte i en stad i Ghana, troligtvis någon av tvillingstäderna Sekondi eller Takoradi. Jag gick möjlighet att träffa honom i hans hem senare, men då togs uppenbarligen inga bilder. Han lovade då att han skulle göra statsbesök i Sverige om han vann, något han mig veterligen inte har hållit.

Jag kan också berätta att hans motståndare i valet 2000 hette John Atta-Mills. Han skulle senare komma att ta tillbaka makten, men demokratin överlevde det. Han vann ytterligare ett val innan han hastigt och oväntat gick bort 2012. John Kuffour lever fortfarande.

Första dagen fick vi besöka en partilokal för att bli dressade inför valkampanjen. Här ses jag och Anne-Lie i nya t-shirtar. En snusnäsduk med samma motiv ingick också i kampanjoutfiten. Denna extremt moderna vallokalen låg i huvudstaden Accra.

Såhär såg det för det mesta ut på mindre orter. Tror denna bild är tagen på landsbygden utanför Accra.

Här är jag i en by på landsbygden utanför Accra. Detta är en ganska vanligt syn så fort man har lämnat Accras centrala delar. Accra har/hade* inte heller någon riktig stadskärna, utan några kvarter som är asfalterade. Jag har kampanjsnusnäsduken på mig.

I större orter än den ovan kunde man se lite koloniala hus, dock sällan underhållna. Folk verkade bo och driva affärsverksamhet på nedervåningen, medan övervåningarna såg helt oanvända ut. Jag har ingen aning om varför det var så.

På bilden ser ni även en av killarna som tog hand om oss, men jag har tyvärr glömt hans namn. Det var i vilket fall inte han som skulle komma att fria till mig innan vi skulle resa hem.

Valmöte i Sekondi-Takoradi. Jag och Anne-Lie bär kampanjsnusnäsduken på olika sätt.

Ibland när vi kom var det helt otroligt vilket mottagande vi fick. Vi kände oss som världsartister på turné. Någon politiker som fått sådant här mottagande i Sverige?

Såhär glad var en kvinna när hon fått ett flygblad. Längtan efter demokrati och ett nytt styre var ohyggligt stor märkte vi.

På valdagen var det inte tillåtet att driva politisk kampanj så vi passade på att besöka en palmoljefabrik. Här jobbade det flera kvinnor.

Här ser ni en liberal kvinna som röstar. Hon kände de killar som vi hängde med. Vi tillbringade valdagen på landet och vi bodde hemma hos en parlamentsledamot. Torts att han hade det mycket gott ställt minns jag att badrummet var så sunkigt att vi inte duschade. Tror att vi stannade två nätter och när vi kom tillbaka till Accra var vi inte fräscha.

Rösträkningen var en lokal happening. Här sitter folk och väntar på att vallokalerna ska stänga och rösterna ska räknas. Efter att det lokala valresultatet (alltså vallokalens resultat) hade tillkännagivits tog vi en taxi till Accra mot våra värdars vilja. Vi ville tillbaka till civilisationen ifall det skulle bli upplopp, något som våra tyska kontaktpersoner på plats hade varnat för. Det skulle dock inte hända, även om det redan då såg ut som att oppositionen skulle vinna både presidenten och parlamentet.

Efter två intensiva veckor i Ghana (och en i Sydafrika, kulturjakt om det besöket återkommer jag med) tog vi oss dagen efter valet till en strand i staden. Helt fantastiskt vackert och underbart! På stranden satt det dock flera äldre västerländska män med yngre ghananska kvinnor, så det kändes inte helt ok. När våra värdar var tillbaka i stan blev de lite sura för att vi åkt och badat utan dem, så de tog oss till sin favoritstrand. Där var det nästan bara svarta barn och så vi. Där hängde vi resten av vår tid i Ghana (vilket väl var två dagar om jag inte minns fel).

*Jag pratar om vad som var sanning när jag var där 2000. Det kan så klart ha hänt massor på 13 år. Någon som vet?

Read Full Post »

Gordimer, Nadine; Amnesti; 1991

Novellen Amnesti är från samlingen Nobeller, noveller av nobelpristagare.

En kvinna väntar på en man. Han samlar ihop pengar för att de ska kunna gifta sig. Men istället för att gifta sig ger han sig ut i kampen för svartas rättigheter. Han kommer i fängelse. Hans dotter föds och får inte träffa sin far förrän hon är fem år. Men när han kommer ut har han viktigare saker för sig än att gifta sig och vara med sin familj. Allt för kampen. Ett nytt barn är på väg och kvinnan tänker att barnen en dag i alla fall kommer att vara stolta över sin far.

En fantastisk novell om en kvinna som inte kan konkurrera med politiken. Fenomenet är vanligt och har väl funnits i alla tider och alla samhällen. Hon vill att han ska finnas för henne, men vem är hon att tycka att hon är viktigare än frihetskampen? Det finns nog många kvinnor som känner igen sig den här novellen.

Read Full Post »

Feministbrud på kulturjakt i Berlin

Berlin är en stad där det finns massor av historia och kultur att ta del av. Mer spännande stad i Europa finns nog inte. Jag var där för ett tag sedan och det var inte privat, så det fanns inte stora möjligheter att ta del av allt. Här kommer en liten redogörelse för det jag han med och såg på rekordsnabb tid. Som vanligt ska jag försöka lägga in ett feministiskt perspektiv.

När jag la upp den här bilden på Instagram och Facebook taggade jag den som Die Mauer och skrev ”Var stod Susanne och gestikulerade?”. Jag tror att endast en person fattade reffen och det visade sig att flera i mitt sällskap aldrig hade hört låten. Jag är chockad. Men för er:

Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt.

Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en K-pist är det svårt att diskutera.

Text: Ebba Grön

Checkpoint Charlie. Här hade jag aldrig förut och det var stort att se. Tyvärr hade jag inte tid att besöka museet som låg här. Är det inte lite festligt att precis när vi kommit in i den amerikanska sektorn så ligger där ett McDonalds?

Som politiker är ju riksdagen en intressant sevärdhet. Men även om du inte är superintresserad av politik kan jag rekommendera ett besök här. Det var riksdag före delningen och blev åter riksdag när det nya Tysklands säte flyttades från Bonn till Berlin 1999. Byggnaden har gjorts om efter att ryssarna intog den och lämnade ett och annat spår efter sig. Efter muren byggts hamnade riksdagen i Västberlin, men muren gick precis utanför.

Här är en vägg man bevarat. För den som har bra ögon ser att det är klotter på ryska. Vi hade en rysktalande med på resan och hon kunde konstatera att det mest var nonsens och ortnamn.

Riksdagsbyggnaden är full av olika monument och konstverk. Mäktigast var rummet med en låda för varje folkvald ledamot från 1919. En låda var föga förvånande mer fotad än alla andra.

Det fanns såklart kvinnor på många av skyltarna, men kvinnorepresentationen i det tyska parlamentet är inte tillfredsställande, trots kvinnlig förbundskansler. Endast 33% av de som sitter där idag är kvinnor.

Brandenburger Tor. Ofattbart att tänka sig att denna vackra palts en gång låg i utkanten av en stad och oåtkomlig för dem som bodde på andra sidan.

Vi begav oss till det judiska monumentet och det låg på Hannah Arendt-gatan. Det gjorde mig mycket glad. Hannah Arendt var filosof och judinna och har blivit känd för att ha varit älskarinna åt Martin Heidegger. Det är så typiskt för hennes verk och idéer är något att bli känd för i sig. Förhoppningsvis tänker fler på hennes kanske mest kända bok Den banala ondskan, om rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem, när de hör hennes namn och inte på eventuella förbindelser till män. Mig ligger Arendt extra varmt om hjärtat i och med att jag skrev en uppsats i statsvetenskap om henne. Det kommer en film om henne på bio snart och den ska jag definitivt se!

Cora Berliner var vetenskapsman (finns det något bättre ord som är könsneutralt?), i ekonomi och sociologi.  Hon mördades av nazisterna 1942, troligtvis i koncentrationslägret Maly Trostinez utanför  Minsk i Vitryssland. Hanna Arendt lyckades fly till USA och undkom på så sätt nazisterna.

Det judiska monumentet i blött och grått snöfall. Hade jag haft mer tid hade jag promenerat omkring här och inte bara tagit en bild.

Berlins kanske mest meningslösa sevärdhet, men dock något som jag upplever att många män bara måste se – Hitlers bunker. Eller förlåt, en parkeringsplats. Ligger snett mitt emot det judiska monumentet så det går ju att ta sig över gatan och ta en bild på marken.

Alexanderplatz, centrum för Östberlin och det syns faktiskt fortfarande. Jag handlade en väldigt typisk östtysk present åt min son – en Sandmann-docka, eller John Blund som han heter här. Av varuhusets leksaksavdelning att döma är han fortfarande stor här.Vi promenerade Unten den Linden från Brandenburger Tor till Alexanderplatz och det var en promenad jag verkligen ville göra. Det ska vara vackert och det var det förmodligen också. Nu fick vi se allt i blötsnö och med en massa byggnadsställningar.

Alexanderplatz såg dock ut som jag hade förväntat mig. Vi letade efter ett fik och hittade bara ett. Skylten var i gult och rött – något jag förknippar mer med snabbmatshak – men där inne hade de underbara bakverk stora som om vi var lilleputtar på besök hos jättar. Mätta blev vi 🙂

Jag köpte en bok (dock inte på Alexanderplatz) om kvinnor i DDR och hur de överlevde förändringen till ett nytt liv som fria medborgare och konsumenter. Det ska bli spännande att läsa den!

Jag avstod från att köpa den här förfärliga t-shirten till sonen.

Slutligen tog vi en taxi till gamla Väst och handlade på KDW. Vi tog även en sväng förbi Gedächtniskirche, den sönderbombade kyrkan som står mitt emellan det nybyggda ”Lippensift” (kyrktornet) och ”Puderdose” (själva kyrkbyggnaden). Nu var den gamla kyrkan inkapslad för renovering och dessutom var det mörkt och snöfall så jag tog ingen bild. Däremot gick vi in i den fula puderdosan och där är det faktiskt bländande vackert. I färg, för att ni ska se det blå.

Det kanske ser ut som att jag hann med supermycket, men det mesta sågs på alldeles för kort tid och Berlin har så mycket, mycket mer att erbjuda. Jag har varit där två gånger förut, men båda gångerna lika kort. Nu är jag sugen på att åka dit på en weekend med min familj. Jag får göra det när mina böcker är utlästa!

Read Full Post »

Maria Arnholm är ny jämställdhetsminister

Det var en händelserik dag för en riksdagsanställd folkpartist idag. Först får vi veta att Nyamko Sabuni avgår och genast börjar spekulationerna om hennes efterträdare. Vi behövde inte vänta så länge. Jag är otroligt glad att valet föll på Maria Arnholm. Jag tyckte att det var en toppenrekrytering när hon började som statssekreterare hos Sabuni och som minister kan hon såklart åstadkomma än mer.

Som folkpartist vet jag att det inte är en blixtkarriär eller ett helt oväntat val. Till alla er som uttalet er och hävdat motsatsen och borde vetat bättre kan jag säga som en klok kvinna på Twitter: Har man inte koll kan man faktiskt googla. (Nu har SvD ändrat sin artikel från blixtkarriär till att det var väntat.)

Hon är feminist, hon är orädd, hon är smart och så är hon förbannat trevlig. Grattis Maria, grattis Folkpartiet och grattis Sverige!

Imorgon ska jag se till att hon får en hemsida på folkpartiet.se.

Read Full Post »

Pirzadeh, Zinat; Fjäril i koppel; 2011

Zinat Piradeh är mer känd som komiker än som författare i Sverige och jag vet att vissa iranier uppfattar henne som lite väl kritisk mot sitt ursprung. Men jag som inte har hört henne så många gånger utan kunde läsa boken utan så mycket förutfattade meningar, fick en helt annan uppfattning. Fjäril i koppel är Pirzadehs berättelse om sin egen barndom, fast i romanform, och det är en vacker berättelse om hur det var att leva i ett muslimskt samhälle på 60- och 70-talen före revolutionen.

Shirin växer upp i Iran i en välbärgad familj. Hon har stora friheter jämfört med många andra flickor i sin egen ålder, men familjen är ändå präglade av rådande normer och strukturer och för dem är heder lika viktigt som för de flesta andra. Shirin har en mycket lycklig barndom, men allt förändras när revolutionen kommer. Hon och hennes vänner startar en liten oppositionsrörelse på sin skola, men den slås snabbt ner av regimen. Efter ett litet kärleksäventyr får Shirins föräldrar nog av sin bångstyriga dotter och gifter bort henne.

Det står på omslaget att den som gillar Flyga drake också kommer att gilla Fjäril i koppel (citat Amelia) och det kan jag nog hålla med om. Jag tyckte att Flyga Drake var lite väl överdriven på sina ställen, men det tycker jag att Fjäril i koppel saknar. Däremot tyckte jag att boken var lite seg i början och även om jag gillade den så längtade jag inte ihjäl mig efter att läsa vidare. På slutet var den betydligt med actionfylld.

Läs mer: Piratförlaget, Adlibris, Bokus, Aftonbladet, Lottens bokblogg

Läs också: Zinat Pirzadehs blogg

Read Full Post »

Lucka 12: Världens mest jämställda land – Island

Bakgrund

Enligt Global Economic Forum är Island världens mest jämställda land sedan ett par år tillbaka. Sverige ligger på fjärde plats. Nu ska man alltid ta sådana sammanställningar med en nypa salt, men det är ändå en indikator på att det står hyfsat rätt till när ett land toppar listan. Island hade världens första kvinnoparti, Kvennalistinn, som startade 1983. De har en lagstadgad tredelad föräldraförsäkring och de har en lesbisk kvinna som statsminister. Vigdis Finnbogadottir är en förebild för många kvinnor och hon har visat att kvinnor också kan vara presidenter. I mångt och mycket har Island mycket av det vi inte har.

Resmålet

I skuggan av all ekonomisk kris finns det en isolerad ö där folk är mer jämställda än här (i alla fall om man får tro Global Economic Forum). Så istället för att slå oss för bröstet och alltid tycka att vi är bäst, bör vi åka till Island och se och lära!

Ta dig dit

Det går flyg dit och det är inte så superdyrt. Från Stockholm tar det tre timmar att flyga och du kan hitta biljetter mellan 2000 och 2500 kr. Dessutom är det billigt på plats tack vare/på grund av krisen.

Island och jag

Jag har inte varit på Island. Helt obegripligt. Jag har pluggat isländska på universitetet och har sedan dess (1996) varit sugen på att åka dit. Det blir kanske nästa resa, eller vad säger min underbare make?

Read Full Post »

Lucka 6: Kvinnorummet på Sveriges Riksdag

Bakgrund

Igår skrev jag om ett museum för kvinnliga konstnärer i USA och hyllade det initiativet. Idag är jag betydligt mer kluven när jag presenterar dagens feministiska resmål. På Sveriges Riksdag, min arbetsplats, finns mycket konst, både ny och gammal. Av naturliga skäl är det många manliga konstnärer bland den äldre och betydligt fler män än kvinnor finns porträtterade. Detta hör till historiens anda. När det kommer till den nyare konsten är det mer svårförklarat. För att väga upp den snedvridna respresentationen finns det en kvinnorum på riksdagen.

Det är olika utställningar där och första året jag jobbade på riksdagen och gick en guidekurs så fanns det bland annat en stor tavla föreställande ett läppstift och olika smink-varumärken, målad av en man, på ena väggen och bland annat två foton av riksdagsledamöternas barn på en annan vägg. Det kändes så fel. När jag igår gick upp för att fota konsten i rummet var det lite annorlunda. Nu kändes det faktiskt som att man gjort något bra av det. Se bild och bildtext längst ned och tyck till!

Resmålet

Sveriges Riksdag är ett populärt resmål och många kommer dit och går en guidad tur. Jag har själv gått en guidekurs och kan berätta lite om byggnaden och den politiska historien.

Ta dig dit

Sveriges Riksdag ligger på Helgeandsholmen mellan Norrmalm och Gamla Stan (men formellt sett i Gamla Stan) i Stockholm. Mejla mig för en privattur: hanna@feministbiblioteket.se.

Sveriges Riksdag och jag

Jag har jobbat för Folkpartiet sedan 2004 och varit placerad på riksdagen sedan 2006. Jag är lite kluvet inställd till miljön. Det är naturligtvis fantastiskt att sitta ”mitt i smeten” och springa på både kända och okända politiker varje dag. Samtidigt är det en gammal byggnad och på vintern blir det jättekallt och på sommaren jättevarmt. Det känns dock mest som ett i-landsproblem. Jag älskar egentligen min arbetsplats.

Enligt faktabladet som finns att få i Kvinnorummet: 2012 bestämdes det att Kvinnorummet skulle förnyas. Ett nytt tema ska presenteras varje 8:e mars. Nu är temat Kvinnliga pionjärer och förebilder i politiken. Kerstin Hesselgren, första kvinnliga riksdagsledamoten, Karin Söder, första kvinnliga partiledaren och Ingegerd Troedsson, första kvinnliga talmannen pryder en vägg. Lena Cronqvists söta flickor i brons är ett stående inslag. Siri Derkerts fina porträtt av Fogelstakvinnorna finns där samt karikatyrer av politiker (visserligen tecknade av män, Poul Ströyer och Riber Hansson) och mellan Cronqvists flicka och Derkerts tavla ser ni en karikatyr av Folkpartiets Marit Paulsen.

Det finns även en spegel för att vi ska kunna se Sveriges första kvinnliga statsminister. Och det är jag, uppenbarligen!

Read Full Post »

Australiens premiärminister håller feministiskt brandtal mot sexism

Australiens premiärminister Julia Gillard attackerar oppositionsledaren Tony Abbott.

Bakgrund: Talmannen Peter Skipper har skickat sexistiska sms, vilket har kommit till allmänhetens kännedom. Skipper har nyligen bytt parti från det liberala oppositionspartiet till det styrande Labour-partiet, vilkens majoritet är mycket tunn. Abbott vill att sexismen utreds och uppmärksammas. Skipper har avgått. Historien, som såklart inte är till Gillards fördel, fick en vändning efter hennes tal i parlamentet där hon attackerar Abbott för hans dubbelmoral.

I talet lyfter Gillard upp att Abbott under sin tid som minister sagt att det faktum att kvinnor är underrepresenterade på maktpositioner inte är något problem. Som svar på en förälders fråga om hens dotter ska får samma möjligheter som män när hon blir äldre, angav han att män är bättre lämpade att ha makt. Abbott har också hävdat att abort är att göra det lätt för sig. Abbott har också låtit sig fotograferas vid sexistiska budskap riktade mot Gillard, som ”Bitch” och ”Ditch the Witch”. Gillard talar också om att trots den hätska kritiken mot Skipper, har Abbott gått på hans bröllop.

I en kvart talar Gillard engagerat om hur hon och andra kvinnor utsatts för sexism och hur Abbott har ignorerat detta, eller direkt motverkat det. Hon synliggör hans fantastiska hyckleri. Lyssna och njut!

Läs även: DN

Read Full Post »