Jalandoni, Magdalena; Dikter; ca 40-talet (?)

Jag har hittat en filippinsk feminist och måste såklart skriva om henne. Magdalena Jalandoni var Filippinernas första kvinnliga poet och hon var verksam främst under den japanska ockupationen under andra världskriget. När dikterna jag har läst skrevs, har jag dock inte kunnat finna några årtal på.

Jag har funnit två översatta dikter på nätet varav den ena, Gitarren, är mest känd och läses av alla filippinska skolbarn än idag om man får tro källorna på nätet, bloggen jag länkar till nedan och Wikipedia. Jalandoni skrev på hiligaynon, ett språk som talas regionalt i Filippinerna. Här är ett utdrag ut Gitarren:

From plains and mountains by the moon illumined,
From the small hut left open by design,
Listen, for the old guitar is playing.
Listen, for its hallowed strings are speaking
Of the anguish caused by loneliness and love.

Vacker dikt, men just de dikter jag har last är inte särskilt feministiska. De visar dock det hon är känd för, nämligen vackra beskrivningar av landskap. Jalandoni bröt igenom i en bransch där bara män hade varit förut och hon blev, trots att hon var pionjär, folkkär. Hon var aktiv poet i princip i hela sitt liv fram till sin död 1978. Jag lär återkomma till denna spännande poet och författare.

Läs mer: Uppsats om poesi på hiligaynon (där finns Gitarren i sin helhet)
Blogg om Magdalena Jalandoni med dikten The Chapel in the Barrio i sin helhet.

Read Full Post »

Feministbrud på kulturjakt i Filippinerna

Då ska jag visa er min semester ur ett kulturellt och feministisk perspektiv och turen har gått till sista destinationen – Filippinerna. Ni kan läsa om Hongkong och om Macao från samma resa. Nu gjorde vi inte så mycket kulturella saker på den här badutflykten, men lite bilder har jag lyckats skrapa fram. Vill du få en reseguide till Boracay kan du läsa här och här.

Ok, jag kan förstår poängen här eftersom man kan bli tafsad på av personalen, men det var ändå lite märkligt eftersom det går utmärkt att ha en station med personal av båda kön. Det var också bara på inrikesterminalen som detta gällde. Filippinerna är ett kristet land och jag har faktiskt inte sett denna uppdelning i något muslimskt land (har varit i exempelvis Turkiet, Egypten och Malaysia).

När vi begav oss tillbaka till Hongkong via utrikesterminalen kunde vi besöka en liten internationell bokhandel. Där såldes amerikanska bästsäljare om relationer och hur du blir en bra människa. Utbudet av böcker var inte jättestort och jag hade kanske tyckt att det var trevligare med fler böcker om Filippinerna, men det är kanske sånt är som turister vill ha? Jag kräktes lite inombords.

Boracay var rätt så mysigt och det fanns massor av butiker att shoppa i, som sig bör på en turistort. Många som arbetade här var kvinnor, omkring 70-80 % av av alla butiksbiträden skulle jag säga. Många pratade med oss och frågade hur gammal Hugo var. Inte alltför få hade barn i samma ålder hemma. Mitt hjärtas snörptes ihop lite när jag tänkte på att hemma förmodligen inte är Boracay.

Jag publicerar bilden på de filippinska gästarbetarna i Hongkong än en gång, eftersom det i högsta grad rör kvinnor i Filippinerna. Oavsett hur långt kvinnorna som arbetar på Boracay har hem till sin familj och sina barn, så har dessa kvinnor längre.

På hotellrummet hade vi märklig konst på väggarna. Bilden till höger hängde ovanför vår säng och ser väl tämligen normal ut. Bilden till vänster hängde ovanför TV:n i sovrummet och vad vill konstnären skildra här?

Min son är hemskt söt, men den här bilden har jag lagt upp för att ni ska kolla in hans linne. Ibland är det så att det är killkläderna som är de mest könsstereotypa. Så tyckte jag först i det här fallet med det röda linnet som Hugo har på sig. Vi fick köpa nya kläder till honom för att vi inte orkade tvätta och detta linne tyckte jag inte var för flickigt. Rött och med en orange blomma. När jag satte på det fick jag dock en chock när det visade sig sitta lite pösigt. Det var som om det skulle fyllas ut med något. Något typ bröst. En flicka i Hugos ålder har faktiskt inte heller bröst och inget behov av urringat. ”Oh, a little girl” sa personalen den här kvällen. Suck.

Jag fick ett palmträd över mig en kväll. Det gjorde hemskt ont, men personalen var inte sena att rycka ut. Jag behandlades med sårdroppar som skulle visa sig vara något av ett mirakelmedel då såret läkte över natten och jag fick inget blåmärke. Det roliga var att jag kompenserades för detta genom att de gav mitt barn glass. Inte mig. Vägen till lyckan för en mor går genom hennes barn?

När jag ser ovanstående bilder kan jag tänka att det faktiskt ligger något i det.

Read Full Post »

Shin, Kyung-Sook; Ta hand om min mor; 2008

Jag har aldrig läst något från Sydkorea förut så jag var mycket spänd på Ta hand om min mor av sydkoreanska Kyung-Sook Shin. Boken representerar Asien i min världsutmaning.

En kvinna försvinner på tunnelbanestationen i Seoul. Hon är gift och har fyra barn. Barnen bor i Söul och hon och hennes man bor på landet. Hennes äldsta dotter är författare och fortfarande ogift. Den äldsta sonen blev aldrig åklagare. Maken bedrog henne och brydde sig inte så mycket om henne. Detta är saker vi får veta. Vi får också veta att barnens mor var sjukare än hon velat visa för dem. Varje kapitel handlar om en familjemedlems relation till kvinnan.

Det är en oerhörd sorglig bok om relationer och om hur kvinnors situation och livsvillkor har ändrats radikalt i Sydkorea på en generation. I tillbakablickarna är det en historia om en flicka som gifts bort innan hon fått mens. Hon skulle senare komma att få framgångsrika barn i Seoul.

Jag tyckte mycket om boken och jag tyckte särskilt om kapitlen där den äldsta dottern, författaren, står i centrum. Hon är den som lever det mest moderna livet och hon är också den som letar efter mamma ihärdigast. Det är en bok som skuld och ånger och om hur relationer kan förändras när en person de alla älskar försvinner. Det är nog den enda bok jag har läst som är skriven i du-form.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Norstedts, SvD, DN, Feelgoodbibliotikarien, Malins bokblogg

Read Full Post »

Veckans feminist: Xu Xi

Kort fakta

Född 1954 i Hongkong
Debuterade 1994 med Chinese walls
Skriver romaner, noveller och har varit redaktör för antologier

Xu Xis feministiska gärning

Xu Xi är uppvuxen i Hongkong och hennes föräldrar är av indonesisk-amerikanskt ursprung. Hon skriver på engelska, men hon talar även kinesiska även om det inte är ett språk hon talat hemma. Hon gick ett kreativt skrivarprogram på University of Massachusetts Amherst och har idag en anställning på City University of Hong Kong som ”writer-in-resendence”, en tjänst som hon är den första att inneha.

Hon debuterade som författare 1994 med romanen Chinese walls. Det är med hennes senaste bok, Habit of a Modern Sky (2010), som hon har fått sitt stora feministiska genombrott. Den handlar om hur svårt det är för ensamstående kvinnor. Om man får tro den här artikeln så är den boken en del av den kinesiska feministiska litteraturkanonen.

Hon kallar sig själv feminist och hon skriver om kvinnor. Ett annat tema som ligger henne varmt om hjärtat är Hongkong. Hon reser mycket och har även en lägenhet i New York, men sin hemstad har hon skildrat i åtskilliga böcker.

Xu Xi och jag

Jag fann henne när jag googlade på Xi Xi, men det är alltså inte samma person. Båda är hongkongbor och författare, men mer än så vet jag inte om de har gemensamt. Jag läste Famine, som jag kunde läsa online efter att ha reggat mig på en sajt, men jag är helt klart sugen på några av hennes verk där Hongkong står i centrum. Dem borde jag kunna finna i en bokaffär på plats.

Novell av Xu Xi som jag läst och recenserat

Famine 2006

Read Full Post »

Xi, Xu; Famine; 2006

Den amerikansk-hongkongska feministen Xu Xi har blivit prisad för novellen Famine, hungersnöd. Hon är en engelskspråkig författare som är född och uppvuxen i Hongkong.

Huvudpersonen i Famine är femtioett och har precis mist sina föräldrar. Hon har blivit uppväxt med att skämmas för lyx och överflöd och det tar hon igen tusenfalt. Hon äter och äter och i maten finns alla hennes ångest för allt hemskt som hänt henne i det förflutna.

Det är en berättelse som är väldigt tragisk under ytan. Den fattigdom som huvudpersonen har upplevt i sin barndom går ingen i ätstörningar som vuxen. Jag läste novellen för att få lite Hongkong-feeling och fick något annat, något mycket djupare än så. Och det är jag glad för.

Read Full Post »

Yinhe, Li; Texter; 1991-98

Li Yinhe är en kinesisk feminist och HBT-aktivist. Hon har skrivit mycket om sexuella rättigheter och hon förespråkar lagändringar i Kina på det området, bland annat  homosexuellas rätt att få gifta sig. Jag har inte för vana att recensera lösa texter är på Feministbiblioteket, men jag gör ett undantag nu och kanske fler gånger i framtiden, eftersom det handlar om en feminist och skribent som inte har översatts mer än sporadiskt på nätet. Jag har tidigare recenserat lösa dikter av samma anledning.

De texter jag har läst finns här och de handlar alla om sex och relationer. Li Yinhe skriver om att leva ensam, om kinesernas syn om sex före äktenskapet samt om varför våldtäkt inom äktenskapet bör vara förbjudet. Hennes utgångspunkt är alla individers rättigheter och avståndstagande mot moral- och sedlighetslagar.

Det är otroligt spännande att läsa feminister som har helt andra förutsättningar än vi här i Sverige. Kina är inte bara en kommunistisk diktatur, utan även ett land där homosexuella inte får gifta sig och där det är varje makes rätt att ha sex med sin fru. Jag vill med denna recension ge lite uppmärksamhet åt kinesisk feminism.

Read Full Post »

Veckans feminist: Qiu Jin

Kort fakta

Född 1875 i Xiamen, Fujian
Flyttade 1905 för att studera i Japan
Avrättades 1907 för uppror mot kungen

Qiu Jins feministiska gärning

Efter att hon gift sig kom hon i kontakt med radikala idéer. Qiu Jin lämnade man och barn för att utbilda sig i Japan 1905. På resan dit summerade hon sitt liv i den här dikten:

Sun and moon have no light left, earth is dark;
Our women’s world is sunk so deep, who can help us?
Jewelry sold to pay this trip across the seas,
Cut off from my family I leave my native land.
Unbinding my feet I clean out a thousand years of poison,
With heated heart arouse all women’s spirits.
Alas, this delicate kerchief here
Is half stained with blood, and half with tears.

När hon återvände till Kina startade hon ett magasin för kvinnor där hon uppmanade kvinnor att bli ekonomiskt oberoende genom utbildning och arbete. Hon var också självklart en stor motståndare till att binda fötterna på små flickor. Detta fruktansvärda ingrepp gjordes för att små fötter ansågs vackert på kvinnor och små fötter garanterade ofta giftermål. Därför fortsatte mammor som själva blivit utsatta för denna grymhet, att binda sina döttrars fötter för att säkra sina döttrars framtid. Små fötter innebar också att vara handikappad för resten av livet.

Hon var mycket influerad av västerländska idéer och lär ha gått omkring i västerländska manskläder.

1907 misstänktes hon för att ha deltagit i ett försök att mörda kungen. Hon haffades i den flickskola som hon var rektor för och torterades. Hon vägrade att erkänna sin inblandning, men avrättades. Idag ses hon som en kinesisk martyr och det finns ett museum om henne i Shaoxing, staden där hon växte upp.

Qui Jin och jag

Jag visste absolut ingenting om henne förrän jag hittade wikipediaartikeln där alla dessa fakta kommer ifrån. Jag tyckte mycket om hennes dikter och önskar att det fanns fler att ta del av, men hon kanske faktiskt inte har skrivit fler.

Dikter av Qiu Jin som jag läst och recenserat

Dikter runt 1900

Read Full Post »

Xi, Xi; A woman like me; 1984

Jag sökte efter kvinnliga författare från Hongkong och fann Xi Xi. Hon skriver under könsneutral pseudonym och heter egentligen Zhang Yan. Hon växte upp i Shanghai, men emigrerade till Honkong med sin familj när hon var tolv. Novellen A woman like me fann jag i antologin The Columbia Anthology of Modern Chinese Literature där delar finns på Google books, bland annat just den här novellen.

Huvudpersonen är en kvinna som ingen man kan älska. Hon har ett bra yrke som hon älskar, hon jobbar med kosmetika. I början av novellen får vi veta att huvudpersonen precis träffat en ny man och han tycker inte om kvinnor som använder make up. Det gör inte vår huvudperson, men hon jobbar med att sminka andra. Nu är det inte så att hon fixar till brudar eller kvinnor som ska på andra festligheter, utan hon sminkar döda. Ingen man vill ta i en kvinna som varje dag rör vid en död människas hy.

Jag tyckte att det var en berättelse som bidrog till eftertanke om hur vi ser på vissa yrken. Men det var också en historia om en kvinnas tankar om att hennes yrke, främst om hur mycket hon tycker om det, men också att skulle kunna vara ett hinder för att få bli älskad. Mannen i berättelse vill följa med henne till jobbet och novellen slutar när de precis ska gå in. Jag kan inte hjälpa att jag kände mig snuvad på konfekten. Jag fick inte reda på hur han reagerade.

Read Full Post »

Jin, Qiu; Dikter; runt 1900

Qiu Jin var en kinesisk revolutionär och feminist som satte sig upp mot regimen. Hon har blivit martyr i Kina då hon avrättats för att hon försökte avsätta kungen. Hon levde mellan 1875 och 1907.

Hennes dikter handlar om kampen, främst om kvinnornas kamp. Hennes mest kända dikt låter såhär:

Don’t tell me women are not the stuff of heroes,
I alone rode over the East Sea’s winds for ten thousand leagues.
My poetic thoughts ever expand, like a sail between ocean and heaven.
I dreamed of your three islands, all gems, all dazzling with moonlight.
I grieve to think of the bronze camels, guardians of China, lost in thorns.
Ashamed, I have done nothing; not one victory to my name.
I simply make my war horse sweat. Grieving over my native land
hurts my heart. So tell me; how can I spend these days here?
A guest enjoying your spring winds?

Jag har funnit ett par till av hennes dikter och de går lite i samma anda. Det är mycket blod svett och tårar och kamp för ett bättre Kina. Det är tydligt att de är skrivna av en glödande politiker och feminist. Enligt hennes wikipediaartikel gick hon klädd i västerländska manskläder, vilket var oerhört provocerande i Kina runt förra sekelskiftet. Idag är hon hjälteförklarad i hemlandet och i staden Shaoxing finns ett museum om henne.

Read Full Post »

Pirzadeh, Zinat; Fjäril i koppel; 2011

Zinat Piradeh är mer känd som komiker än som författare i Sverige och jag vet att vissa iranier uppfattar henne som lite väl kritisk mot sitt ursprung. Men jag som inte har hört henne så många gånger utan kunde läsa boken utan så mycket förutfattade meningar, fick en helt annan uppfattning. Fjäril i koppel är Pirzadehs berättelse om sin egen barndom, fast i romanform, och det är en vacker berättelse om hur det var att leva i ett muslimskt samhälle på 60- och 70-talen före revolutionen.

Shirin växer upp i Iran i en välbärgad familj. Hon har stora friheter jämfört med många andra flickor i sin egen ålder, men familjen är ändå präglade av rådande normer och strukturer och för dem är heder lika viktigt som för de flesta andra. Shirin har en mycket lycklig barndom, men allt förändras när revolutionen kommer. Hon och hennes vänner startar en liten oppositionsrörelse på sin skola, men den slås snabbt ner av regimen. Efter ett litet kärleksäventyr får Shirins föräldrar nog av sin bångstyriga dotter och gifter bort henne.

Det står på omslaget att den som gillar Flyga drake också kommer att gilla Fjäril i koppel (citat Amelia) och det kan jag nog hålla med om. Jag tyckte att Flyga Drake var lite väl överdriven på sina ställen, men det tycker jag att Fjäril i koppel saknar. Däremot tyckte jag att boken var lite seg i början och även om jag gillade den så längtade jag inte ihjäl mig efter att läsa vidare. På slutet var den betydligt med actionfylld.

Läs mer: Piratförlaget, Adlibris, Bokus, Aftonbladet, Lottens bokblogg

Läs också: Zinat Pirzadehs blogg

Read Full Post »