Feministbiblioteket har flyttat!

Det gick så snabbt att jag knappt själv han med i svängarna. Nu finns nya Feministbiblioteket på http://feministbiblioteket.se/. Ni som brukade komma hit via den länken kommer nu till den nya sidan.

Allt är kvar, hela biblioteket är intakt (och numer omlänkat) och du kommer definitivt att känna igen dig. Snart ska jag vidareskicka alla lärare härifrån till dit.

Hjälp mig sprida den nya länken!

http://feministbiblioteket.se/

Albrecht, Julia & Ponto, Corinna; Patentöchter; 2010

1970-talet i Västtyskland präglades av terrorismen signerad Rote Armee Fraktion (RAF). De mest kända medlemmarna, Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin, fängslades 1972 och efter det syftade terrorhandlingarna huvudsakligen till att få dem fria. Allt kulminerade i oktober 1977, under det som kallades Deutscher Herbst, den tyska hösten, då Ensslin, Baader och Jan-Carl Raspe tog livet av sig i fängelset efter att kapningen av ett Lufthansaplan misslyckats. Meinhof hade tagit livet av sig året före. Den kanske mest uppmärksammade skildringen av perioden på senare år är filmen Der Baader-Meinhof komplex, som bygger på en bok med samma namn av Stefan Aust. Nu har en ny bok – Patentöchter: Im Schatten der RAF – ein Dialog – ifrågasatt Austs bild och vållat stor debatt i Tyskland.

Boken utgår från mordet på Jürgen Ponto, chef för Dresdner Bank, som sköts ihjäl sommaren 1977 i sitt hem av Christian Klar och Brigitte Mohnhaupt. Med var också Susanne Albrecht, dotter till Pontos bästa vän. Susanne Albrecht kände familjen väl och var alltid välkommen och därför kunde mördarna ta sig in i Pontos hem. Efteråt spreds bilden av att Susanne Albrecht varit ett offer och inte delaktig. Den bilden delade inte Pontos familj och efter dådet splittrades familjerna Ponto och Albrecht. Från familjen Pontos sida menade man att Albrecht hade haft en skyldighet att informera om dotterns radikalisering. Susanne Albrecht flydde efter dådet till DDR och kunde gripas och ställas inför rätta först 1991.

2007 tog Susannes lillasyster – och tillika Jürgen Pontos guddotter – Julia Albrecht kontakt med Corinna Ponto, Jürgen Pontos dotter. Det var detta möte som så småningom resulterade i boken Patentöcher, som betyder just guddöttrar. (Corinna Ponto är även guddotter till Susanne och Julias pappa.) I filmen Der Baader-Meinhof komplex finns en scen där Klar, Mohnhaupt och Albrecht flyr från brottsplatsen. Susanne gråter hysteriskt över att allt gick fel och över att hennes och familjens vän nu är död. Den scenen bygger på ett vittnesmål från Peter-Jürgen Boock, som körde flyktbilen. Under rättegången 1991 fick Julia höra Susanne berätta hur hon själv varit med och planlagt dådet.

Corinna Ponto beskriver hur man i Tyskland delvis kommit att acceptera förövarnas version av händelserna under 1970-talet. För RAF var det inte enskilda personer som angreps, utan system och strukturer. På så sätt finns inte heller några individuella offer. Den bilden har fått starkt genomslag i historieskrivningen och gjort att familjerna till terroristernas offer har upplevt att deras sorg inte tagits på allvar.

Patentöchter visar hur lätt individuella offer och lidande glöms bort när historien ska skrivas. Den visar också hur lätt kvinnor slentrianmässigt kan bli tagna för offer, utan eget ansvar. I själva verket spelade kvinnor stor roll i den tyska terrorismens tillkomst. Det var Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin som stod för mycket av rörelsens ideologi. Bland medlemmarna fanns många kvinnor och flera av dem var beredda att döda oskyldiga för att nå sina politiska mål.

 Läs mer: Adlibris, Bokus (finns bara på tyska),  Magasinet Neo

Författarsamtal om Anne Charlotte Leffler

Aspuddens bokhandel.

Igår var jag på ett författarsamtal om Anne Charlotte Leffler som ordnades av Aspuddens bokhandel och Rosenlarv förlag. Panelen bestod av Claudia Lindén (litteraturvetare och redaktör för I krig med samhället och Att skapa en framtid), David Gedin (litteraturvetare och redaktör för Att skapa en framtid) och Sara Granath (litteratur- och teatervetare). Samtalsledare var Moa Holmqvist.

Det var en mycket bra diskussion där paneldeltagarna pratade om hur intressant och radikal Leffler faktiskt var och hur hon helt obegripligt försvunnit ur historieböckerna. Jag fastnade för en diskussion om Leffler som socialist och hur hon hamnade på kant med Fredrika Bremer-förbundet som var mer åt det liberala hållet. Exempelvis var de oense om rätten för gravida att slippa arbeta. Socialisterna var för och liberalerna emot. Socialisterna hade de fabriksarbetande kvinnorna i tankarna och liberalerna kontorsarbetarna. Båda har kvinnornas bästa för ögonen och båda har rätt i att just deras slutsats är det bästa för deras klass. Känns det igen? Det går igenom i alla tider och vi har konflikten fortfarande. Jag tänkte grotta ner mig i detta i ett separat inlägg när jag tänkt lite mer.

Sedan kom det fram en annan intressant sak. Enligt ordböcker ska ordet lesbisk kommit in i språket på 30-talet. Det finns dock brev från 1880-talet där Leffler och hennes vänner skrev det ordet om en kvinna de visste gillade andra kvinnor. Lite mer osynliggörande av kvinnor i historien. Vi känner till det väl nuförtiden.

Tematrio v 20 – bröllop

Lyran efterfrågar tre litterära bröllop i veckans trio och själv har hon prickat in två som jag kom att tänka på direkt, Prinsessan Kristalla och Mor gifter sig. Det är ju inget kul att välja samma så här kommer tre andra bröllop från böckernas värld:

1. Jane Eyre av Charlotte Brontë: Bröllopet som ställs in för  att brudgummen redan är gift. Men hustrun är galen och tragiken ska  ordna upp sig enligt äkta 1800-talsromantik.

2. Wide Sargasso Sea av Jean Rhys: Kvinnan från Karibien som gifter sig med engelsmannen och sedan flyttar till England. Där blir hon galen. Man bara måste läsa om henne om man älskade Jane Eyre.

3. Bröllop på Ekered av Agnes von Krusentjerna: Och så något lite mer upplyftande. I von Krusenstjernas böcker är alla förbindelser mellan alla typer av kön och släktskap möjliga. Skrivet på 30-talet. Upplyftande var ordet.

På bilden ovan ser ni min och min makes händer i Yúträdgården i Shanghai på vår bröllopsresa.

Beauvoir, Simone de; De onödiga munnarna; 1945

Simone de Beauvoir är mest känd för sina filosofiska och skönlitterära verk, men hon har skrivit ett drama, De onödiga munnarna. Pjäsen sattes upp första gången 1945.

Handlingen utspelar sig i Vaucelles i Flandern på 1300-talet. Det är fattigt och befolkningen svälter. För att vinna det pågående kriget måste något göras. Det högsta rådet beslutar sig för att göra sig av med alla onödiga munnar och ge mat till de som behöver det, de som gör något för staden. Första aktens slutreplik:

Rådet har beslutat att göra sig av med alla onödiga munnar. Imorgon, innan solen går ner, kommer man att jaga ner invalider, gamla och barn i vallgravarna. Och kvinnorna.

Det är en otroligt starkt berättelse och den är mycket kritisk mot det dåvarande samhällets syn på kvinnor och kvinnor som bidrar till samhället. I 1300-talsmiljö tar de Beauviour upp moderna strukturer, om än i en något övertydlig kontext.  Det är träffsäkert och det är rakt på sak. Det är en kort och gott en otroligt bra pjäs som jag gärna hade sett uppsatt på en teater.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Rosenlarv

Annonser på Feministbiblioteket

Jag har nyligen blivit uppmärksammad på att det visas ofeministiska annonser på Feministbiblioteket. Jag använder bara Firefox och Crome och i de webbläsarna syns inte reklamen. Ni som använder Explorer eller Safari kan se dem under varje inlägg. Det är WordPress som lägger ut annonser om man inte väljer att betala 30 dollar om året. Nu är den summan inte ett jätteproblem för mig, men det finns olika paketlösningar som jag tittar på och en del saker jag måste fundera över innan jag betalar, så annonserna kommer inte vara borta imorgon. Detta trots den hemska spelreklamen som nu syns.

Detta aktualiserar en tanke jag har haft länge och det är att lägga över hela bloggen i wordpress.org. Men för att göra det behöver jag lite hjälp. Jag ska fråga min bror som hjälpt mig att ändra i css:en på den här bloggen, men om det finns någon annan därute som skulle kunna svara på några enklare frågor så är jag mycket tacksam! jag jobbar till vardags som webbredaktör så jag är inte helt oteknisk 😉

Tills omläggning eller betalning har skett: Använd Firefox eller Crome! (Av tusentals andra skäl än annonser på Feministbiblioteket ska du i vilket fall undvika Expolrer.)

Feministbrud på kulturjakt i Kosovo

Jag fortsätter att gå igenom gamla bilder och nu har turen kommit till en resa till Kosovo som jag gjorde 2003 tillsammans med ett gäng kvinnliga ungdomspolitiker och Folk och Försvar. Resan ingick i en utbildning som FoF ordnade för att lobba för att fler kvinnor skulle göra värnplikten och för att få fler kvinnor intresserade av försvarsfrågor. 10 år har gått sedan den här resan och under den tiden ar Kosovo blivit en självständig stat.

Vi fick åka med Herkules, precis som militärerna.

Vi fick bo på logement på Camp Victoria, den basen där svenskarna höll till, strax söder om Pristina. Idag ska basen helt vara avvecklad. Det var flera kvinnor som var i Kosovo med olika uppdrag, men majoriteten var såklart män. Att det kom 20 civilklädda tjejer till campen var givetvis uppskattat. Killarna här ville föreviga ögonblicket att får sitta med en tjej i kompisens säng. Kompisen var i Sverige på permis. Allt gjordes såklart med glimten i ögat. Jag pratade med flera av tjejerna och de sa att det var god stämning och att det var få som såg ner på kvinnor som militärer. Vet att jag hade ett samtal om homosexuella och en kille (som inte var en av dem ovan!) var otroligt skeptisk och tyckte inte att det vore lämpligt att folk med avvikande sexuell läggning gjorde militär karriär. Av alla andra samtal att döma var det inte en åsikt som delades av så många.

Byn där Camp Victoria låg heter Ajvalija och ligger söder om Pristina. Jag fick förmånen att följa med några militärer på en rundvandring i byn. Det var fattigt och de hade inte el dygnet runt. Brummande elaggregat hörde till upplevelsen.

Jag kom att tänka på en gammal punklåt från 90-talet av 23 till: Hans sista vän – en parabolantenn. Nästan alla hade parabol. Förklaringen är enkel: Serbisk TV och för att får se albansk krävs parabol. Det är förmodligen annorlunda idag.

Vi fick inte se jättemycket av Pristina, men här är en vybild över staden. Omgivningarna var fantastiskt vackra, även om stadskärnan kanske inte var det 2003. Fast det ska jag låta vara osagt eftersom vi inte fick se så mycket av staden.

Här är ytterligare en bild från Pristina. Jag tror att bilden är tagen utanför parlamentet.

Man får inte ha pistol med sig in i parlamentet. Inga konstigheter. Vi fick träffa politiker både från den albanska befolkningen och den serbiska. Det var helt olika bilder av situationen som vi fick höra. Kanske inte så konstigt. Skulle gärna åka tillbaka nu tio år och en självständighet senare och de hur läget ser ut idag.

Biblioteket i Pristina. Frekvent förekommet på olika listor över världens fulaste byggnader. Jag såg det bara genom bussfönstret så jag snodde denna bild från Wikipedia Commons. Jag tycker att den är hur cool som helst och förtjänar inte att utses till världens fulaste byggnad! Vad tycker ni andra?

Fushë Kosovë/Kosovo Polje, här stod slaget vid Trastfältet 1389. Det är ett betydelsefullt slag för serberna och för den serbiska nationalismen och därför blev orten en bricka i spelet om Kosovo. Ni kan läsa om detta samhälles historia på Wikipedia.

UPPDATERAT

Monumentet ovan ligger inte i Fushë Kosovë utan norr om Pristina. Där ser man vad minnen kan svika. Tack för upplysningen, Mexi!

Jelinek, Elfriede; Älskarinnorna; 1975

Elfriede Jelinek fick nobelpriset i litteratur 2004. Hon är feminist och Älskarinnorna sägs vara ett av hennes mer feministiska verk. Den ingår i Feministbibliotekets kanon.

Vi får följa Birgitte och Paula, två ganska vanliga österrikiska kvinnor. Deras drömmar och mål är näst intill identiska. De vill träffa kärleken, skaffa barn och få ett hem att rå om. För att få det behövs en man. Båda två lyckas hitta en man och få bröllop och barn, men bara en av dem får det liv hon drömt om.

Jelinek använder ett barnsligt språk och skriver med en stor portion ironi. Det ljuva livet som kvinnorna längtar efter är i själva verket att träffa en man som bestämmer över dem och som får dem att känna sig förminskade. Men för vissa går det ändå bra, men det är slumpen som avgör vilket öde en kvinna får, enligt författarens krassa slutsats. Det är ingen tvekan om att detta är en feministisk roman som starkt ifrågasätter samhällets normer. Jag funderade lite över titeln, som jag först inte tyckte passade, men sedan blev det klarare. Det är genom att alltid ställa upp på sex som kvinnor kan fånga män. De var goda älskarinnor för att så småningom kunna få den sociala trygghet som äktenskapet betydde. Manliga strukturer står i vägen för kvinnors lycka är bokens sensmoral. Träffsäkert och fantastiskt bra. Pinsamt nog översattes den inte förrän 2008, fyra år efter att Jelinek fick nobelpriset.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Brombergs, DN, SvD, Nobelprisprojektet

Hildebrandt, Johanne; Blackout; 2001

Det var ett tag sedan jag läste den här boken, men den lämnade ett djupt avtryck hos mig. Det har varit svårt att släppa den och jag har tänkt många gånger att den borde finnas med i Feministbiblioteket.

Johanne Hildebrandt är på semester i Kroatien och hälsar på en vän. Vännen sticker och lämnar henne kvar. Det har  blivit krig. Någonstans på vägen hem får hon för sig att bli krigsreporter. Hon återvänder med en legosoldat som livvakt, men det går inget vidare. Sakta men säkert lär hon sig yrket och snart är hon en respekterad journalist mitt i smeten i Sarajevo. Hon återkommer några år efter krigsslutet och rapporterar från kriget i Kosovo.

Blackout är en gripande historia om kriget på Balkan sett ur en till en början oerfaren journalists ögon. Johanne Hildebrandt var helt orädd och respektlös och det var det som gjorde att hon blev så framgångsrik. Hon är en förebild och många journalister, män som kvinnor har mycket att läsa. I alla fall om man vill bli en framgångsrik krigsjournalist.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 19 – översättningar eller original

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Försöker ni alltid att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller väntar ni hellre på de svenska översättningarna?

Jag läser helst på svenska. De senaste åren har jag försökt att läsa mer på engelska eftersom feministisk facklitteratur sällan översätts. När det gäller om jag kan vänta eller inte på översättningen så händer det att jag läser direkt på engelska, men för det mesta väntar jag in översättningen. Jag läser också mycket på engelska som inte är på originalspråk, för att författare från lite udda länder inte heller alltid översätts till svenska.

Nu har jag också utmanat mig själv att läsa mer på tyska, men det är inte för att ligga i framkant, utan för att öva på språket.