Fokus: Baltikum – Litauen

Vilka böcker?

Ivanauskaitė, Jurga; Häxan och regnet: 1993
Juknaitė, Vanda; Glaslandet; 1995
Kalinauskaitė, Danutė; Att avregistrera ett spöke; 2004
Radvilavičiutė, Giedra; Hejsan; 2004
Skablauskaitė, Jolita; Tiden läker; 1993
Vilimaitė, Bitė; Malhackad och Mjölkklubben; 2002

Sammanfattning läsupplevelse Litauen

I den litauiska litteratur som jag läste tyckte jag att det var lite mer religion och övernaturlighet än i berättelserna från de andra länderna. Det kan såklart varit en tillfällighet. Att ha läst en så stor litauisk, modern klassiker som Häxan och regnet är roligt, men den var inte lika kul att läsa som att ha läst. Novellen Glaslandet var den jag tyckte bäst om. Den handlar om en ensam kvinna i ett äktenskap som bara blir mer och mer isolerad. I den var också förtrycket från Sovjetunionen närvarande.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Litauen

De litauiska kvinnorna har nu fått ett katolskt ideal att leva upp till, som de i resten av Baltikum inte har. Kyrkan är otroligt stark och det märktes tydligt när jag läste om reaktionerna på Häxan och regnet som starkt ifrågasätter kyrkan. I det urvalet jag hade känns det också som att de litauiska kvinnliga författarna ”gått vidare” på ett annat sätt än de estniska och de lettiska. Inte lika mycket sovjetförtryck i novellerna och romanen jag läste. Men det kanske finns i annan litteratur som jag inte läst.

Vad har jag läst tidigare?

Jag skrev om Litauen på 1900-talet i en antologi som min klass gjorde om Baltikum när jag gick i trean på gymnasiet. Jag vet att jag läste om hur religionen höll samman folket under kommunisttiden. Annars inget.

Hur ska jag gå vidare?

Jag vet att det finns fler litauiska författare som översatts och jag vill verkligen läsa mer. Det är bra att ha fått (eller snarare gett mig själv) en liten introduktion och nu vet jag lite mer vad som finns. Jag tackar Tranan bokförlag för nästan allt i hela den här utmaningen!

Feminister

Ivanauskaitė, Jurga

Read Full Post »

Fokus: Baltikum – Lettland

Vilka böcker?

Gaile, Inga; Dikter; 1999-2006
Kalniete, Sandra; Med högklackade skor i Sibiriens snö; 2005
Krivade, Agnese; Dikter ur Barndom; 2007
Muktupāleva, Laima; Ormen; 2007
Neiburga, Andra; Skjut på, gumman, skjut på!; 2004
Ruka, Inta; People I know; 2012
Zālīte, Mārā; Dikter; 1988-2006
Žolude, Inga; Smutstvätten; 2007

Sammanfattning läsupplevelse Lettland

Precis som i de estniska verken är Sovjetunionen mycket närvarade i den lettiska litteraturen som jag har läst. Lettland var det land som det var lättast att hitta böcker från, men där det var svårast att hitta en feminist. Jag har läst om kvinnor deporterade till Sibirien, läst dikter om livet under och efter Sovjetunionen och jag har läst och tittat i en fantastisk fotobok från Lettland med bilder från flera årtionden. De dikter jag läste var helt fantastiska och någon gång ska jag köpa diktsamlingen som jag lånade på biblioteket. Det var en bok att återkomma till.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Lettland

Jag har lärt mig om hur fruktansvärt vidrigt det var i Sibirien och vilken terror det var för dem som kom därifrån och plötsligt var tvungna att åka tillbaka. I fotoboken People I know fick jag bilder på hur kvinnor levde under sovjettiden och hur deras hem såg ut. Det är även män på bilderna, men jag fokuserade på kvinnorna av naturliga skäl. I dikterna fick jag också ta del av kvinnor med ironisk humor som skildrade livet i Sovjetunionen.

Vad har jag läst tidigare?

Kort och gott: Inget.

Hur ska jag gå vidare?

Jag är sugen på Inga Abele. Hon fanns med i novellsamlingen jag läste, men just de novellerna fastnade jag inte helt för. Den här romanen tycker jag låter betydligt mer spännande. Sedan måste jag se till att hitta en feminist!

Read Full Post »

Fokus: Baltikum – Estland

Vilka böcker?

Kivikas, Malle; Sibiriens kalla famn; 2006
Laretei, Käbi; Såsom i en översättning; 2004
Luik, Viivi; Tre återkomster till Estland och Hur man dödar minnet; 2004 & 2005
Mihkelson, Ene; Sodomiten; 1996
Nõu, Helga; Ode till en skjuten räv, 2006
Toomet, Tiia; Sommar i fäderneslandet; 1997
Viiding, Elo; Dikter; 1990-2012

Sammanfattning läsupplevelse Estland

Estland var det land där novellerna jag läste nästan uteslutande handlade om Sovjetunionen eller tiden efter. Det är ett tema som även Käbi Laretei tar upp. Hon är svensk-est, men bodde i Estland till hon var 18 år, så hon fick räknas. Hennes berättelse om återkomsten till Estland var gripande. Malle Kivikas är också estättad, men svensk, och hennes bok bygger på intervjuer med ester som överlevt deportationerna. Helga Nõus Ode till en skjuten räv är den enda romanen och Nõu är tyvärr också född i Sverige. Hon skriver dock på estniska och bor i Estland idag så hon fick räknas. (Rättelse!  Hon är född i Estland, men växte upp i Sverige och bor i Uppsala och Tallinn idag.) Hennes bok handlar om att ha rötter i två länder och symboliskt nog dör hennes mamma på Estonia.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Estland

Jag kan naturligtvis inte dra några långtgående slutsatser av det lilla jag har läst, men jag har fått läsa om kvinnor i Sverige och som lever med ett stort arv från sina föräldrar och/eller minnen från sin barndom i Sovjetunionen. Nõu och Laretei har beskrivit det bra i sina böcker. Det kollektiva minnet är något som återkommer. I noveller och dikter har det framkommit bilder av kvinnor som lever under ett förtryck i diktaturen, men samtidigt också inom familjen eller för att de är kvinnor. Och feminist, det är man inte även om man ställer upp på alla grundprinciper.

Vad har jag läst tidigare?

Den första jag läste var Leo – ett estnisk levnadsöde av Marja Talgre, estlandssvensk boendes i Sverige som skriver om hennes far som var skogsbroder. Hon har skrivit en uppföljare, Leos dotter, som jag hade för avsikt att läsa inför det här projektet. Det får bli en annan gång. Jo! jag har ju även läst Andres Küng, denna demokratikämpe och även liberal och folkpartistisk riksdagsledamot (ett kort tag, som ersättare). Han dog tyvärr för tidigt. Mare Kandre är ju estättad, men jag tyckte inte riktigt att hon räknades. Sofi Oksanen jag jag såklart läst, men inte hon heller är uppvuxen i Estland även om hon skriver om det.

Hur ska jag gå vidare?

Tja, Leos dotter ska som sagt läsas och Oksanens nya. Men sedan är det som att en helt ny värld har öppnats och jag kommer att läsa mer från Estland, även om det tar sin lilla tid i form av research. Jag kanske just nu kommer att gå vidare till andra länder i första hand men dyker estnisk litteratur av kvinnor upp så kommer jag att läsa det, var så säkra!

Feminist från Estland

Elo Viiding

Read Full Post »

Fokus: Baltikum – bokslut

Nu är jag färdig med min Baltikum-utmaning. Jag hittar ingen lettisk feminist så det får vara. Förhoppningsvis hittar jag någon när någon lettlandskunnig läser detta och så skriver jag om hen då!

Jag åtog mig att läsa fem verk från varje land och det var till en början svårt att hitta böcker. Sedan hittade jag tre fantastiska novellsamlingar från Tranans förlag och där hittade jag många pärlor.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är mycket av den översatta litteraturen som handlar om deporteringar till Sibirien. Det var när jag fick tag på novellsamlingarna som kunde jag urskilja lite mer vad som var den litterära traditionen i länderna. I Estland och Lettland verkar arvet från Sovjetunionen vara vanligt, medan religionen får ett större utrymme i den litauiska litteraturen. Nu är detta grundat på ett extremt litet urval så ta inte detta för sanningar om all litteratur från Baltikum.

Just kombinationen baltisk litteratur och kvinnor var extra svårt. Jag ville inte bara läsa noveller utan även hitta andra böcker och helst romaner. Helst från författare som inte bor och har växt upp i Sverige. Resultatet blev lite blandat.

Feminist är ett ord som de flesta inte verkar vilja ta i sin mun, oavsett vilket land man kommer ifrån. De två feministerna jag har skrivit om väljer eller har valt att inte kalla sig feminist rakt ut, även om det någonstans anser sig vara det. Det verkar vara symptomatiskt för hela regionen.

Jag har gett er en liten hint om hur jag har upplevt länderna i Baltikum sedan min första resa till Tallinn 1998. Baltikum 1998-2012 i bilder kan ni hitta här.

Jag kommer att ge er varje land för sig. Imorgon: Estland.

Read Full Post »

Veckans feminist: Elo Viiding

Kort fakta

Född 1974 i Tallinn
Debuterade som poet under pseudonymen Elo Vee 1991
Utbildad skådespelare

Elo Viidings feministiska gärning

Elo Viiding är född in i dynasti av poeter. Hennes far och farfar var stora estniska lyriker och hon skulle gå i deras fotspår. Det var dock först efter faderns död som Viiding publicerade sina verk under sitt riktiga namn. Hennes debut 1991 gav hon ut under pseudonymen Elo Vee. På universitetet har hon läst både musik och teater och hon är utbildad skådespelare.

I hennes diktning är hon mycket ironisk och vissa menar att hon är mer manlig än kvinnlig i sitt sätt att skriva. Själv har hon en önskan att röra sig över könrollsgränserna. Hon har skrivit flera dikter om kvinnors rättigheter och om feminism, men hennes förhållande till feminismen är ändå komplicerad, som den är för många i Baltikum. Hon anses vara en feministisk författare i Estland, i alla fall om man får tro min estniska vän.

Samhällskritiken, inte bara sett ur ett könsperspektiv, är närvarande i Viidings dikter. Hon kritiserar politiskt förtryck, något som hon har erfarenhet av från sin uppväxt. Hon har också skrivit mycket om skolsystemet där elever är kontrollerade. Detta ämne har hon även berört i noveller.

Hon har översatts till en rad olika språk och översätter själv poesi till estniska.

Elo Viiding och jag 

Jag mejlade min estniska vän Triin och frågade om berömda feminister i Estland och hon tipsade mig då om Elo Viiding. Jag hade tänkt låna hennes dikter på biblioteket efter att fått höra att hon finns på svenska, men så valde jag istället att läsa det som jag hittade online. Jag hittade information om henne på den här och den här sajten, samt på wikipedia.

Verk av Elo Viiding som jag läst och recenserat

Dikter 1991-2012

Read Full Post »

Viiding, Elo; Dikter; 1990-2012

I Estland är Elo Viiding (född 1974) ansedd som en feministisk poet och hon har beskrivit att hon är för kvinnors rättigheter, men har som så många andra i Baltikum, ett komplicerat förhållande till feminismen. I hennes dikt Mother’s day visar sig feminismen extra framträdande. Du kan läsa dikten i sin helhet här men sammanfattningsvis kan jag säga att den är skriven med en stor portion ironi och den skildrar ett samhälle där det ibland tas för givet att alla familjer i allmänhet och kvinnor i synnerhet är stöpta efter samma mall:

On Mothers’ Day every child should sing
and give its mother flowers and prime ministers think
that every mother wants to be honoured
and all prime ministers dream
that all women who aren’t mothers
will feel simply feel rotten
more rotten than ever before
so the government gives mothers
special advantages
and passes a law on parental salaries

(…)

the prime minister thinks
that every mother has a heart of gold
on a chain around her neck
that every mother has read child psychology
that every mother is well acquainted with gender release and with the child’s father
that every mother lives in a centrally-heated flat with hot and cold running water
that every mother is a Hansa Bank customer and dreams of obtaining a loan

(…)

Det är en lång dikt och läs hela, den är fantastisk!

I övrigt känns hennes dikter, de som finns översatta på nätet, som moderna och många handlar om Estland, vardagslivet och kvinnor. Enligt Anneli Mihkelev som har skrivit den här artikeln om Viiding så skriver hon inte typsikt kvinnligt och hon har själv en önskan att röra sig över könsrollsgränserna. Därför är hon inte en typisk kvinnoförfattare (vad det nu egentligen är).

Jag tyckte mycket om hennes dikter och jag vet att det finns en bok av henne på biblioteket översatt till svenska och kommer att låna den inom kort. Annars finns det en del att botanisera bland på nätet och det är jag glad för att jag har gjort.

Läs dikter översatta till svenska, engelska och tyska här.

Read Full Post »

Fokus: Baltikum i min egen backspegel

Jag har inte glömt min Baltikumutmaning som inledde detta bokår! Jag är färdigläst och ska med detta inlägg fullfölja mitt löfte att skriva lite om länderna ur min egen synvinkel. Jag kommer att visa er fem bilder från varje land, två negativa och tre positiva. Mina fördomar säger mig att era fördomar säger er att det är rätt så sunkigt och kommunistiskt i dessa före detta sovjetstater. Jag vill med bilderna bekräfta era fördomar samt försöka överbevisa er om att det är tre fantastiska resmål. En dröm för både min man och mig är en bilsemester där vi reser igenom alla länderna och ser allt från Narva i Estland till Kuriska Näset i Litauen.

Estland

Det kan se ut såhär:

Mustamäe, förort till Tallinn. 1998.

Fulla vidriga svenskar (här Djurgårdssupportrar) på vackra Rådhusplatsen i Tallinn. 2008.

Men det kan också se ut såhär:

Tallinn sett från en mycket trevlig skybar strax utanför Gamla Stan. 2007.

Trevlig uteservering till enormt populära medeltidsrestaurangen Olde Hansa i Gamla Stan, Tallinn. 1999.

Vackra Tartu, tyvärr i ösregn. 1999.

Lettland

Det kan se ut såhär:

Hotel Turists, Riga. 1999.

Moskava Forstate, förort till Riga. 2009.

Men det kan också se ut såhär:

Underbar mat på Lido i Gamla stan, Riga. 2009.

Majori, Jurmala. 2009.

Vacker park strax utanför Gamla Stan, Riga. 2009.

Litauen

Det kan se ut såhär:

Busstationen i den i övrigt vackra kurorten Druskininkai. 2008.

Hamnen utanför Historiska Museet i Klaipeda. 2012.

Men det kan också se ut såhär:

Stora dynorna i Nida på Kuriska näset. 2012.

Tomas Manns sommarhus i Nida på Kuriska näset. 2012.

Den både kitschiga och ganska mysiga badorten Palanga. 2012.

Med reservation för att bilderna som är tagna för länge sedan kanske inte längre stämmer överens med verkligheten idag (men jag tror faktiskt det).

Read Full Post »

Veckans feminist: Jurga Ivanauskaitė

Kort fakta

Född 1961 och död 2007 i Vilnius
Studerade på konstakademin i Vilnius
Gav ut den kontroversiella boken Häxan och regnet 1993

Jurga Ivanauskaitės feministiska gärning

Jurga Ivanauskaitė föddes i Sovjetunionen och hon studerade på konstakademin i Vilnius. Hon gav ut sin första bok 1985 och sedan dess har hon gett ut flera romaner, en barnbok och en essäsamling.

Hon blev känd för sin bok Häxan och regnet som starkt ifrågasätter den katolska kyrkan. Till en början ville den litauiska staten förbjuda boken och den såldes endast i kiosker, men sedan blev det en verklig succé och boken har översatts till flera språk. Katolska kyrkan har en mycket stark ställning i Litauen.

Den feministiska undertonen i boken är tydlig, men Ivanauskaitė sa till SvD 2005 att hon gärna understryker att hon inte är feminist. I Litauen var det svårt att vara feminist och bli tagen på allvar. Hon säger även att hon förstår om andra tycker att både hennes liv och författarskap är feministiskt. Därför hyllar jag henne som feminist här.

Hon dog alldeles för tidigt i cancer 2007.

Jurga Ivanauskaitė och jag

Jag läste hennes bok Häxan och regnet eftersom det var en av få böcker av en litauisk kvinnlig författare som fanns att få tag på. Jag tyckte väl inte att den var fantastiskt bra, men den var rolig att ha läst. Det känns väldigt tråkigt att Ivanauskaitė inte längre finns bland oss. Jag hade gärna velat veta hur hon såg på feminism idag, några år senare.

Bok av Jurga Ivanauskaitė som jag läst och recenserat

Häxan och regnet 1993

Read Full Post »

Kalniete, Sandra; Med högklackade skor i Sibiriens snö; 2005

Jag har läst något av det mest gripande på länge. Sandra Kalniete har skrivit om sin familj och varför både hennes far och hennes mor deporterades från Lettland till Sibirien. Själv föddes hon 1952 i byn Togur i Sibirien. 1957 fick familjen äntligen tillstånd att återvända till Lettland. Då hade hennes mamma varit fast i 16 år och hennes pappa i åtta.

Historien börjar med Kalnietes farfar och morfar, för det är deras gärningar som är orsaken till att resten av familjerna ska deporteras. Det spelar ingen roll att farfadern var en skitstövel och farmodern hade tänkt skilja sig länge. En skilsmässa hade inte hjälpt henne och hon var för evigt stämplad som en medlem i en banditfamilj, liksom sonen, Sandras far. Brotten som Sandras farfar respektive morfar gjort sig skyldiga till var att de var förrädare till Sovjetunionen.

Det mest gripande i berättelsen är delen då Sandras mamma och mormor, Ligita och Emilija, kommer till Sibiren 1941. Då präglas tillvaron av svält och köld. Emilija förlorade sin nästipp då denna förfrös och sedan ruttnade och föll av. Ligita får möjlighet att återvända till lettland sommaren 1948. Hennes mor blir kvar då detta erbjudande endast gäller dem födda efter 1925. 1950 blir hon återigen deporterad och hon hinner aldrig återse sin mor som dör endast några månader innan. Samtidigt som Ligita deporteras för andra gången kommer Sandras far, Aivars, till Sibirien. Han är elektriker och lyckas få ett ganska drägligt arbete med hyfsad lön. Han gifter sig med Ligita och tillsammans får de Sandra. De och Aivars mamma bor tillsammans tills de får återvända till Lettland 1957. Ligitas bröder, som undslipper deporteringen, lyckas fly utomlands och skickar vackra kläder till sin syster och hennes familj. En liten rikedom som lyckas hålla familjen på fötter. Tillvaron är dräglig, men hatet mot kommunismen och regimen som gjort dem ofria, skulle ingen av dem någonsin komma över.

Otaliga böcker har skrivits om andra världskriget och nazisternas förbrytelser och det är viktigt att även kommunisternas förbrytelser belyses. Fler och fler känner nu inte bara till Auschwitz, utan även Gulag, men kunskapsluckor finns fortfarande. Våra grannar balternas öde är ändå för många okänt och därför är böcker som den här så otroligt viktiga.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis

Read Full Post »

Luik, Viivi; Tre återkomster till Estland och Hur man dödar minnet; 2004 & 2005

Det finns inte så mycket estnisk kvinnolitteratur är översatt till svenska, även om det finns något mer från Estland än från Lettland och Litauen. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal estniska författare, Estland berättar: Hur man dödar minnet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar här två av novellerna.

Viivi Luik är en mångfacetterad författare som har översatts till en rad olika språk, däribland svenska. Hennes två bidrag i Tranans novellsamling är snarare två krönikor än noveller. Båda handlar om Estland under och efter ockupationen och den första är positiv, medan den andra mycket självkritisk mot hur Estland har utvecklats. Själv har hon bott mycket utomlands, men har ändå djupa sår från Sovjettiden och detta ser man tydligt i de här två berättelserna. Den första novellen handlar om hur hon har besökt Estland under ockupationen och hur fruktansvärt det var med tomma butiker och rysk militär på gatorna för att sedan sluta med hur underbart det är nu. Den andra handlar om det kollektiva minnet som bör glömmas bort för att Estland ska kunna bli en ännu bättre plats att bo på.

Jag tycker att det är så intressant att läsa dessa skildringar från ockupationstiden av kvinnor som levde då. Med tanke på att det fanns högt uppsatta politiker i Sverige som inte ansåg Baltikum vara ockuperat så känns det som att det är viktiga berättelser, så viktiga att de borde läsas av fler än bara inbitna Baltikum-freaks som jag.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Read Full Post »